och det bredvidliggande Hotel Dieu bilda en af de vackraste institutionerna i sitt slag i Frankrike. -- O. ligger vid en af gammalt viktig plats. Loire når där sin nordligaste och Seine närmast belägna punkt. Floden är kanaliserad längs högra stranden, så att den utgör en fortsättning af Orléanskanalen, hvilken jämte Loing- och Briarekanalerna förenar Loire med Seine. Genom sitt läge vid landets största flod är O. en förmedlare af handeln mellan Paris och Loirebäckenet, och äfven som industristad intar den en framstående plats. Där tillverkas bl. a. tobak, maskiner, landtbruksredskap, strumpstolsarbeten och grönsakskonserver samt ättika. -- O. är en gammal keltisk stad, identisk med det af Cæsar förstörda Genabum (Cenabum), karnuternas hufvudstad. Under kejsar Aurelianus (270--275) fick den namnet Civitas Aureliani, af hvilket det nuv. namnet uppstått. 451 belägrades staden af Attila, men försvarades af sin biskop Anianus (S:t Aignan), tills Aëtius anlände till hjälp. På Klodvigs tid förenades staden 486 med frankiska riket och var vid den efter Klodvigs död inträffande delningen af riket 511--528 hufvudort i ett konungarike O. (omfattande prov. Orléanais, Maine, Touraine, Berry, Anjou och södra delen af Akvitanien). Ett själfständigt konungarike O. egde bestånd äfven 561--593. Det omfattade utom de ofvannämnda prov. äfven konungariket Burgund och hade till hufvudstad Châlon-sur-Saône. Vikingar plundrade staden två gånger (856 och 865). Sedermera var O. en af hertigdömet Franciens viktigaste städer samt hufvudort i grefskapet, sedan 1344 hertigdömet O. Staden fick 1309 ett universitet, som under medeltiden var mycket besökt af holländare och tyskar tack vare de privilegier, som beviljades studerande af "natio germanica". I krigshistorien är O. bekant företrädesvis genom engelsmännens belägring 1428--29, då staden räddades genom Jeanne d'Arc. Det åt henne på Loirebron resta monumentet, som framställde henne och Karl VII knäböjande för Kristi kors, förstördes 1793. Äfven under hugenottkrigen spelade O. en framstående roll. Under fransk-tyska kriget 1870 utkämpades 3 och 4 dec. en rad strider mellan de på alla norrifrån mot O. ledande vägarna framryckande tyskarna, under prins Fredrik Karl, å ena sidan samt midten och vänstra flygeln af franska Loire-armén å andra sidan. Dessa strider sammanfattas under namnet slaget vid O. Franska armén intog en delvis betäckt ställning i skogstrakten n. om staden. Striderna slutade med, att fransmännen utrymde O., som 4 dec. på aftonen besattes af tyskarna, och att Loire-armén sprängdes i tre delar. Tyska trupper höllo staden besatt till början af mars 1871. (J. F. N.) Orleans [årlea7], franska hertigliga ätter, yngre grenar af konungahuset, hvilka innehaft hertigdömet Orleans som apanage eller, i senare tid, burit titeln efter detta. - Förste hertigen af 0. var Filip, konung Filip VLs son, som 1344 fick det gamla grefskapet i apanage och afled barnlös 1375. Efter dennes änkas död förlänade konung Karl VI 1392 hertigdömet åt sin yngre broder, Ludvig, grefve af Valois, stamfader för ätten Valois-Orléans. 1. Ludvig af 0., konung Karl V:s andre son, f. 13 mars 1372, var en i kroppsligt och andligt afseende rikt begåfvad man, som genom drottning Isabellas gunst 1404 af sin broder förordnades till regent, då denne var af sjukdom oförmögen därtill. Han pålade folket tryckande skatter, som slösades bort på lyx, och uppväckte därigenom stort missnöje. I spetsen för de missnöjde ställde sig hans kusin hertig Johan den oförskräckte af Burgund (se d. o., sp. 630, och A r m a g-nac), hvars äktenskapliga ära han kränkt, och denne lät 23 nov. 1407 mörda Ludvig i Paris. I sitt äktenskap med Valentina Visconti af Milano hade Ludvig 5 söner och 3 döttrar. Utom äktenskapet hade han sonen D u n o i s, den ryktbare "bastarden af Orleans". Litt.: Jarry, "La vie politique de Louis de France, duc d'0rléans" (1889). - 2. Karl, hertig af 0., förut grefve af Angouléme, den föregåendes äldste son, f. 1391, d. 1465, var förmäld först med engelske konungen Kikard II :s änka och sedermera med en dotter till grefve Bernhard af Ar-magnac (se d. o.), som blef ledare för det orle-anska partiet ("armagnacs") i kampen mot det burgundiska ("bourguignons"). I slaget vid Azin-court föll Karl 1415 i engelsmännens händer och hölls i 25-årig fångenskap. Såväl under denna som under senare delen af sin lefnad egnade Karl sig åt skaldskap. Hans dikter utgåfvos första gången af Guichard (1842). I sitt 3:e äktenskap, med Maria af Kleve, hade Karl sonen Ludvig, hertig af 0., f. 1462, hvilken 1498 blef Frankrikes konung under namnet Ludvig XII (se Ludvig, franska konungar 12) och återförenade huset 0:s alla besittningar med kronan. Bourbon-Orléans. 1. Gaston Johan Bä p-tist, f. 25 april 1608 i Fontainebleau, d. 2 febr. 1660 i Blois, konung Henrik IV:s och Marias af Medici tredje son, erhöll af sin äldre broder, konung Ludvig XIII, hertigdömet 0. och grefskapet Blois i apanage, när han 1626 förmälde sig med Maria af Montpensier. Gaston deltog i alla ränker och sammansvärjningar emot Richelieu, men lämnade fegt sina vänner i sticket. Efter Ludvig XIILs död var han (1644-46) rikets generalståthållare och hade lycka i kriget mot spanjorerna i Flandern. Under Fronden (1648-52) vacklade han fram och tillbaka mellan det kungliga partiet och upprorsmännen och förvisades efter det förras seger till Blois. I sitt första gifte hade Gaston dottern Anne-