905 Orleans 906 Marie-Louise (se Montpensier 2), i sitt andra, med Margareta af Lothringen, 3 döttrar. Hertigdömet O. hemföll således vid Gastons död till kronan. - 2. Filip, kallad "Monsieur", den föregåendes brorson, fick af sin broder Ludvig XIV i förläning hertigdömet O. och är stamfader för det ännu lefvande huset O. Om honom se Filip, franska prinsar 1. - 3. Filip (II), hertig af O., förut hertig af Chartres, kallad Regenten, den föregåendes andre son i hans äktenskap med Elisabet Charlotta af Pfalz. Om honom se Filip, franska prinsar 2. - 4. Ludvig, hertig af O., den föregåendes son, f. 1703, d. 1752, egnade sig åt lärda studier. - 5. Ludvig Filip, hertig af O., före faderns död hertig af Chartres, den föregåendes son, f. 1725, d. 1785, deltog 1742-44 i fälttåget i Nederländerna, var en tid efter sin fader guvernör i Dauphiné, men lefde sedermera på slottet Bagnolet i umgänge med lärde och konstnärer. I sitt första äktenskap, med Lovisa Henrietta af Bourbon-Conti (d. 1759), hade han en son (se O. 6) och dottern Louise (se C o n d é 7). 1773 förmälde han sig med M:me de Montesson. - 6. Ludvig Filip, hertig af O., den föregåendes son, före faderns död hertig af Chartres, f. 13 april 1747 i S:t Cloud, förmälde sig 1769 med Lovisa Maria Adelaide af Bourbon-Penthiévre, som medförde en enorm hemgift. Han var utrustad med godt hufvud och vackert yttre, men var ärelysten, karaktärslös och utsväfvande. Med hofvet, särskildt med Marie-Antoinette, kom han tidigt på spänd fot och sällade sig till oppositionen mot Ludvig XVI:s regering. Han begagnade alla tillfällen att bereda denna svårigheter och bana sig själf väg till makten. Vid den "séance royale", som Ludvig XVI 19 nov. 1787 höll i det motsträfviga parlamentet, protesterade han mot den påbjudna inregistreringen af regeringsbeslutet i statslånefrågan. Med anledning däraf blef han till april 1788 förvisad från hufvudstaden, hvilket beredde honom tillfälle att framstå som en martyr för folkfriheten, och han ökade sin popularitet genom lejda lofprisare och - trots sin snikenhet - penningutdelningar bland massorna samt genom upplåtandet åt allmänheten af trädgården i Palais Royal, hans bostad i Paris. Af adeln i Crespy 1789 vald till medlem af "états généraux" (riksdagen), blef han genast en af ledarna bland oppositionen mot regeringen. När tredje ståndet förklarat sig för nationalförsamling, tog han 25 juni i spetsen för 47 medlemmar af adeln plats inom densamma, trots konungens förbud. Genom sina hemliga bearbetningar underhöll han ständig jäsning i Paris och bidrog att upphetsa pöbeln till juliupproret 1789 -, hvarvid hans och Neckers byster buros i procession kring gatorna - och till det beryktade kvinnotåget till Versailles 5-6 okt. (s. å.). Hans för- hoppningar på dynastiens fall och på regentskapet, hvartill själfve Mirabeau ett ögonblick lär ansett honom lämplig, slogo fel. Han fann nu rådligt att under formen af en beskickning till England undvika inblandning i undersökningen rörande det senare upploppet. I juli 1790 återkom han och började genast drifva sitt gamla spel. Han slöt sig helt till jakobinerna och lät pressen yrka på ett regentskap med honom som "modérateur". En tid drog han sig från klubblifvet och idkade grosshandel. Men sedan uppträdde han med större häftighet än någonsin bland jakobinerna, lade bort sin furstetitel och kallade sig ''medborgaren Philippe É g a l i t é". Han invaldes jämte Robespierre, Marat o. a. som representant för Paris i nationalkonventet (1792), där han röstade för Ludvig XVI:s afrätt-ning (1793). Af girondisterna anklagad för att eftersträfva diktaturen, togs han till en början i försvar af jakobinerna, men när hans äldste son, Ludvig Filip, hertig af Chartres, 1793 flydde öfver till österrikarna efter slaget vid Neerwinden, fängslades han själf i april s. å. och fördes med de sina till en fästning vid Marseille. 6 nov. 1793 drogs han inför Revolutionstribu-nalet i Paris, försvarade sig med talang, men giljotinerades s. d. Han dog ångerfull. Hans egendom konfiskerades. Af hans 4 efterlämnade barn må nämnas Ludvig Filip, hertig af O. (se O. 7), Anton Filip, hertig af Montpensier (se O. 8) och Adelaide (se denna). - 7. Ludvig Filip, hertig af O., den föregåendes äldste son, före faderns död hertig af Chartres, f. 1773, d. 1850, var 1830-48 fransmännens konung (se Ludvig, franska konungar 19). - 8. Anton Filip af O., hertig af Montpensier, den föregåendes broder, f. 3 juli 1775, d. 18 maj 1807 i Twicken-ham, England, deltog i striderna vid Valmy (1792), som sin broders adjutant, och vid Jemappes (s. å.), hölls 1793-96 arresterad i Marseille af den republikanska regeringen, emigrerade därefter till Amerika, men återvände 1800 till Europa. - 9. Ferdinand, äldste son till konung Ludvig Filip (se O. 7), hertig af C h a r t re s, f. 3 sept. 1810 i Palermo, d. 13 juli 1842 i Neuilly (till följd af ett hopp från vagnen, då hans hästar skenade), blef efter sin faders tronbestigning i aug. 1830 hertig af O. och kronprins af Frankrike (prince royal). Ferdinand förde en brigad i belgiska kriget (1832), deltog 1835 och 1839-40 i expeditionerna till Algeriet och uppsatte 1841 de efter honom uppkallade jägartrupperna (chasseurs d'Orleans). Han var en frikostig gynnare af konst och vetenskap. I sitt äktenskap med Helena af Mecklenburg-Schwerin efterlämnade han sönerna Ludvig Filip, grefve af Paris (se Ludvig Filip, franska furstar 2), och Robert, hertig af Chartres (se O. 15). Hertigens syster var den för sina konstnärliga anlag bekanta Marie d'Orléans, f. 1813 (1837 förmäld med hertig Fredr. Vilh. Alex. af Würt-temberg), d. 1839. Hennes mest kända arbete är Jeanne d'Arcs marmorstaty i Versailles - 10. Ludvig Karl Filip Rafael af O., hertig af Nemours, den föregåendes broder, f. 25 okt. 1814 i Paris, d. 26 juni 1896 i Versailles, egnade sig åt militäryrket. Han valdes 3 febr. 1831 till belgernas konung, men hans fader, konung Ludvig Filip, afgaf ett vägrande svar. Prinsen deltog emel-