lertid i de båda franska expeditionerna till belgernas hjälp (1831 och 1832) samt bevistade fälttågen i Algeriet 1836--37 och 1841. Efter sin äldre broder hertigens af Orléans död (1842) förklarades han för presumtiv regent för den händelse, att dennes son, grefven af Paris, skulle ärfva tronen under sin omyndighet. Vid februarirevolutionens utbrott (1848) åtföljde han hertiginnan af Orléans och hennes söner till deputeradekammaren, men måste liksom dessa rädda sig undan de inträngande folkhoparna. Han lefde därefter i landsflykt med sitt stamhåll i Claremont (England), men återkom 1871 till Frankrike och inträdde i dess armé som divisionsgeneral, men lämnade Frankrike i följd af 1886 års utvisningsdekret. I sitt äktenskap (22 april 1840) med prinsessan Viktoria af Sachsen-Koburg-Gotha (f. 1822, d. 1857) hade hertigen fyra barn, bland dem sönerna Gaston, hertig af Eu (se Eu), och Ferdinand, hertig af Alençon (f. 1844, d. 1910). -- 11. Frans Ferdinand Filip Ludvig Maria af O., prins af Joinville, den föregåendes broder, f. 14 aug. 1818 i Neuilly, d. 16 juni 1900 i Paris, egnade sig från sitt 16:e år odeladt åt sjöväsendet, blef löjtnant vid flottan 1836 och deltog i flera expeditioner, t. ex. i den till Mexico (1838), där han <img l>

visade prof på stort personligt mod. 1840 hedrades han med uppdraget att öfverföra Napoleon I:s stoft från S:t Helena. Efter denna tid låg han åtskilliga år ständigt till sjöss, utnämndes 1845 till vice amiral och befann sig jämte sin broder hertigen af Aumale i Algeriet 1848, då revolutionen fördref hans ätt från tronen. Han öfverlämnade då genast sitt befäl i de republikanska myndigheternas händer och flyttade med sin landsflyktiga familj öfver till England, där han länge lefde i tillbakadragenhet. Vid utbrottet af det nordamerikanska inbördeskriget, 1861, begaf han sig jämte sin son och två sina brorsöner, grefven af Paris och hertigen af Chartres, till New York, där sonen fick inträde vid sjökrigsskolan, medan brorsönerna deltogo i fälttåget 1862. Under fransk-tyska kriget 1870--71 erbjöd prinsen fosterlandet sin tjänst, men fick, i likhet med hertigen af Aumale, afslag både af kejsaren och af republiken. När han det oaktadt, under namnet Lutherod, kämpat under d'Aurelle vid Orléans och sedermera slöt sig till Chanzys här, lät Gambetta 13 jan. 1871 häkta och sedan föra honom ur landet. Sedan det mot de orleanske prinsarna riktade landsförvisningsdekretet upphäfts 1871, gjorde prinsen sitt inträde i nationalförsamlingen som deputerad för dep. Haute-Marne. Han afhöll sig från att deltaga i de orleanistiska stämplingarna och trädde 1876 tillbaka till privatlifvet. Han förmälde sig 1843 med prinsessan Franciska af Bragança, kejsar Pedro I:s dotter, som födde honom en dotter, Françoise Maria Amalia (f. 1844, gift med sin kusin Robert, hertig af Chartres), och en son, Peter, hertig af Penthièvre (f. 1845). -- Prinsen af Joinville skref i "Revue des deux mondes" åtskilliga uppsatser om franska marinen, amerikanska kriget, slaget vid Sadowa, engelsk själfstyrelse m. m. -- 12. Henrik Eugen Filip Ludvig, hertig af Aumale, den föregåendes broder, f. 1822, d. 1897. Se Aumale 4. -- 13. Anton Maria Filip Ludvig af O., hertig af Montpensier, den föregåendes broder, f. 31 juli 1824 i Neuilly, d. 4 febr. 1890 i S. Lucar, avancerade under strider i Algeriet till öfverstelöjtnant (1846), förmälde sig 10 okt. 1846 med infantinnan Maria Lovisa Ferdinanda (f. 1832, d. 1897), yngre syster till drottning Isabella II, bosatte sig efter faderns störtande 1848 i Sevilla och blef 1859 infant af Spanien. Han stämplade mot sin svägerska, förvisades därför 1868, men sedan Isabella s. å. förlorat kronan, återvände han och fick 27 röster vid konungavalet 1870, då Amadeus föredrogs honom. För stämplingar mot denne förvisades han 1871 till Balearerna, men valdes s. å. till led. af cortes, arbetade för Isabellas son Alfons, som 1873 blef konung och 1878 gifte sig med hertigens tredje dotter, Maria de las Mercedes. En annan af hans döttrar, Isabella (f. 1848), förmäldes 1864 med grefven af Paris. -- 14. Ludvig Filip Albert, grefve af Paris, den föregåendes brorson, f. 1838, d. 1894. Se Ludvig Filip, franska furstar 2, sp. 1272--1273. -- 15. Robert Filip Ludvig Eugen Ferdinand af O., hertig af Chartres, den föregåendes broder, son af O. 9, f. 9 nov. 1840 i Paris, d. 5 dec. 1910 på slottet S:t Firmin, nära Chantilly, drabbades af 1848 och 1853 års dekret, hvarigenom familjen Orléans utvisades ur Frankrike och dess gods konfiskerades. Under landsflykten ingick han 11 juni 1863 i England äktenskap med sin kusin Franciska (f. 14 aug. 1844), dotter till prinsen af Joinville. Han deltog i nordamerikanska inbördeskriget såsom generalstabskapten vid Mac Clellans armé, men tog afsked 1863. När fransk-tyska kriget 1870 utbrutit, återkom han till Frankrike och kämpade okänd, under namnet Robert le Fort, i Chanzys här, tjänade sedan i armén, men aflägsnades 1883 från den öfversteplats han då innehade, och efter utvisningsdekretet af 23 juni 1886 ströks han ur rullorna. Han hade två söner, Henrik (se O. 17) och Johan (f. 1874), hertig af Guise, samt två döttrar, Maria (se Maria, danska furstinnor, sp. 919--920) och Margareta (f. 1869, g. 1896 med Patrice Mac-Mahon, hertig af Magenta). -- 16. Ludvig Filip Robert, hertig af O., f. 6 febr. 1869 i Twickenham, den nuv. rojalistiske pretendenten till Frankrikes tron, son till den under O. 14 nämnde Ludvig Filip, grefve af Paris, förmälde sig 1896 med ärkehertiginnan Maria Dorotea af Österrike (f. 1867). Han har vid flera tillfällen sökt göra sina "rättigheter" gällande i Frankrike, ehuru utan utveckling af större energi och utan framgång. Särskildt under Dreyfusaffärens dagar sökte han begagna den upprörda stämningen till sin förmån. -- 17. Henrik, prins af O., upptäcktsresande, den föregåendes kusin, son till O. 15, f. 1867, d. 1901. Se Henrik, franska prinsar 3, sp. 445--446. Vid restaurationen 1814 återfick hertig Ludvig Filip af Orléans den efter hans faders död