igenkännes lätt genom sina ledade baljor, som likna fågelklor (däraf namnet). De särdeles små, rödletta blommorna äro samlade i långskaftade flockar, utgående från bladvecken. O. sativus, seradella, inhemsk i Spanien och Portugal, är en utmärkt foderväxt. O.T.S. (G. L-m.) Ornithorhynchus, zool. Se Näbbdjursläktet. Ornithosauria, paleont. Se Pterosauria. Ornithoscelidae, paleont. Se Compsognathus. Ornitofil (af grek. ornis, fågel, och filos, vän), Ornitogam (af grek. gamos, bröllop), Fågelblommig, bot., säges om en växt, hvars befruktning förmedlas af fåglar, hufvudsakligen kolibrier och honungssugare. Jfr Fågelblomma och Orthostemon. G. L-m. Ornitogäm, bot. Se Ornitofil. Ornitolog (af grek. ornis, fågel, och logos, lära), fågelkännare, naturvetenskapsman, som företrädesvis idkar studiet af fåglarna. - Ornitologi, den del af zoologien, som sysselsätter sig med fåglarna. Ornunga, socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 3,155 har. 505 inv. (1912). Annex till Nårunga, Skara stift, Kullings kontrakt. Socknens gamla Fig. 1. Ornunga gamla kyrka och klockstapel. kyrka (från 1200-talet) hade länge varit dömd att rifvas, då den i stället 1905 reparerades och jämte sin klockstapel gjordes till ett museum genom försorg af den nybildade Svältornas fornminnesförening, som däri inrymt gamla husgerådsting och fornsaker från omnejden, kyrkliga föremål m. m. (se fig. 2). Fig. 2. Det i Ornunga gamla kyrka inrättade museet. Ornäs, by i Torsångs socken, Kopparbergs län, vid sjön Runns vik Ösjön, strax n. ö. om Ornäs' järnvägsstation vid Bergslagernas järnvägar. Säteriet O., nu Stora 0., omtalas i medeltidens handlingar och var tidigt frälsegods. I början af 1500-talet tillhörde det Arendt Persson, som erhållit det genom gifte med Barbro Stigsdotter, bekant som Gustaf Vasas räddarinna (se Arendt Persson). Byggnaden, den s. k. Ornässtugan (se fig. på pl. VII till art. Bostad), där Gustaf Vasa hvilade och hvarifrån han räddades, kvarstår ännu på en i sjön utskjutande udde och har underhållits på statens bekostnad, men köptes 1897 af staten jämte den bredvidliggande vaktarbostaden, jordområde och inventarier och står under vård och inseende af Öfverintendentsämbetet. Den är uppförd af grofva, obilade stockar och har ett utbyggdt loft, som innesluter Gustafs sofrum, den s. k. kungskammaren, med ett litet museum af daldräkter, gamla porträtt, vapen m. m. samt den stora stolpsängen, där flyktingen enligt sägnen hvilade. Skaparen af Vasamuseet är kamreraren vid Falu grufva J. 0:son Brandberg, som 1725-27 och på 1750-talet försatte den då förfallna Ornässtugan i ett värdigt skick och började samla föremål, som på ett eller annat sätt hade beröring med Gustaf Vasas historia. Se J. Sandström, "Ornässtugan och dess inventarier 1725-1759" (i "Fataburen", 1910). Ornäsbjörken. Se Björk, sp. 556. Det vid egendomen Lilla Ornäs växande åldriga exemplaret, de flerstädes odlade Ornäsbjörkarnas fader, kullblåste under en storm pingsttiden 1890. Ornö, socken i Stockholms län, Sotholms härad, skild från Dalarö, Österhaninge och Utö socknar genom Jungfru-, Dalarö- och Mysingsfjärdarna och bestående af hufvudön O., 4,819 har, 14 km. lång, 3--5 km. bred, och några holmar i v., störst Björkön, samt flera ögrupper österut, närmast Kymendön, Kvarnsön, Fifversättraön och Möfjällsön, längre ut Fjällungsön, Hvalön och Morskär samt längst i s. ö. ögruppen kring Hufvudskär med fyr, lots- och tullstation, det hela bildande en visserligen ej högländ, men bergig skärgård, delvis ganska skogig, med en areal af 7,261 har, 438 inv. (1912). Endast hufvudön har något öppnare dalar eller slätter med odlade bygder. På ön finnes god tillgång på villebråd. Af socknens 18 3/8 mtl tillhöra 13 7/8 mtl det Stenbockska fideikommisset Sundby (se d. o.). Socknen utgör kapell till Österhaninge, Strängnäs stift, Södertörns kontrakt. Ornöit, petrogr., en på norra delen af Ornön i Stockholms skärgård förekommande, massformig, dioritartad bergart af medelgroft till groft gry, innehållande sparsamt inströdda, ofta ganska stora hornbländekristaller i en hufvudsakligen af plagioklasfältspat bestående grundmassa. (Se A. Cederström, "Om berggrunden på norra delen af Ornön", i "Geol. fören:s förhandl.", bd 15, 1893). E.E. Oro, tekn. Se Balans 2 och Ur. Orobanchaceae, bot. Se Orobanche. Orobanche Tourn., Snyltrot, bot., ett högst egendomligt släkte af bladlösa, fjälliga parasiter, växande på andra växters rötter och utgörande en egen familj, Orobanchaceae, inom serien Tubiflorae, närmast släkt med Gesneraceae. Denna snyltgäst är alldeles som ett skott från värdens rot. Fröna gro