ammoniak och luft. Se Färg, sp. 272, Lafvar, sp. 805, och Orcin. H. E. Orsellin, kem. Se Naftalinfärgämnen. Orseolo [årse'ålå] 1. Orseole (lat. Urseolus), gammal veneziansk högadlig ätt, som inom sig räknar tre doger och en konung af Ungern. 1. Pietro O. I, den helige, f. omkr. 928, d. 1027, doge af Venezia 976-978, påbörjade under sin ämbetstid af egna medel återuppbyggandet af den kort förut nedbrunna San Marcokyrkan och af dogepalatset samt lämnade 978 nattetid nemligen Venezia för att i ett ensligt kloster i Akvitanien egna sin återstående lefnad åt andaktsöfningar. Han kanoniserades 1731 af Klemens XII. - 2. Pietro O. II, den föregåendes son, doge af Venezia från 991 till sin död, 1009, fulländade dogepalatset, var en betydande statsman och företog framgångsrika härnadståg till Dalmatien. Han anses som den egentlige grundläggaren af den venezianska statens storhet och förvärfvade åt Venezia större handelsförmåner, än det dittills någonsin egt. O. anträdde Kristi himmelsfärdsdag (9 maj) år 1000 sitt mest berömda sjötåg längs dalmatiska kusten, och till minne däraf instiftades sedermera den berömda festen sposalizio del mare ("förmälningen med hafvet"), som årligen firades 9 maj. Dogen erhöll efter denna segerrika färd titeln "hertig af Dalmatien". O. stod i vänskaplig förbindelse med kejsar Otto III och med de östromerske kejsarna. 0:s son Giovanni O. var från 1002 till sin död, 1008, faderns medregent. - 3. Ottone O. d. y., den föregåendes son, doge af Venezia 1009-26, d. 1032, var sin faders medregent under dennes sista lefnadsår, ärfde sedan dennes maktställning, förde en kraftig regering och förmälde sig med en syster till konung Stefan af Ungern. Hans broder Orso O., d. 1045, var samtidigt patriark af Grado. Släktens tilltagande makt fyllde venezianerna med oro. Då därjämte de båda bröderna invecklades i tvister med patriarken Poppo af Akvileja och konung Konrad II, förvisades de 1024 från Venezia, men återkallades snart; Ottone blef 1026 ånyo förvisad och tillbragte sin återstående lefnad i Konstantinopel. En ambassad anmodade honom 1031 att återvända, och dogeämbetet förvaltades därpå ett år i hans namn af brodern Orso. Med släktens stora politiska makt i Venezia var det därefter förbi. - 4. Pietro O., den föregåendes son, f. 1012, bestämdes 1037 af sin morbror, konung Stefan af Ungern, till dennes efterträdare, besteg 1038 vid Stefans död Ungerns tron, men var som främling hatad och fördrefs 1041. Han återuppsattes på tronen 1044 af kejsar Henrik III mot att erkänna dennes länshöghet, men blef ånyo störtad 1046 till följd af sin svaghet för tyska och italienska gunstlingar, bländades under flykten och dog förgäten 1060. Jfr J. Karácsonyi, "Stefan den heliges historia" (på ungerska, 1904). l-4. V. S-g. Orsera [årsera], it. Se Andermatt. Orsi [å'rsi], Lelio, italiensk målare af lombardiska skolan, äfven kallad Lelio da Novellara, f. 1510 eller 1511 i Reggio, d. 1587 i Novellara, utbildade sig under inflytande af Correggio och var en af hans lyckligaste efterföljare, hvarför han äfven, ehuru utan bevis, ansetts vara dennes lärjunge. Sedan gjorde han studier äfven efter den romerska skolan. Hans arbeten äro kringspridda åt alla håll. Orsi [å'rsi], Paolo, italiensk arkeolog, f. 1859, professor i arkeologi vid universitetet i Catania och direktör för arkeologiska museet i Siracusa, har verkställt en rad goda utgräfningar i Kalabrien och på Sicilien samt utgett monografier öfver Siracusa, Gela, Megara Hyblsea, Lokri m. fl. syditalienska städer under den klassiska och förklassiska forntiden. O. blef 1910 led. af Vitt. hist. o. ant. akad. T. J. A. Orsilochos (grek. Ορσιλοχος), grek. myt., son af Kretas konung Idomeneus, följde sin fader till Tröja. O. var en modig och snabbfotad yngling. Vid fördelningen af bytet kom han i tvist med Odysseus, som lockade honom i ett bakhåll och dödade honom. Orsini [årsini], romersk patriciersläkt, med säkerhet känd sedan slutet af 1100-talet. Under partikampen mellan ghibelliner och guelfer utmärkte den sig på de senares sida och hade ätten Colonna till ständig fiende. Tre medlemmar af släkten O. ha bestigit påfvestolen: Jacinto Bobo (Celestinus III, 1191-98), Giovanni Gaetani O. (Nikolaus III, 1277-80) och Pietro Francesco O. (Benedikt XIII, 1724-30). Dessutom har ätten att framvisa en rad af märkliga krigare. Bland dessa må nämnas följande. Virginio O., d. 1497, besegrade som påflig fältherre den neapolitanska hären vid Campo morto 1482 och dog i fångenskap i Neapel. Nicolo O., d. 1510, eröfrade som veneziansk general 1508 Padua och försvarade staden mot de kejserlige, Lorenzo da Ceri, d. 1536, bekant för sitt olyckliga försvar af Rom 1527, Paolo Giordano O., d. 1585, kommenderade 1566 de påfliga trupperna, då ett turkiskt anfall väntades, och förde 1571 befäl öfver samtliga italienska trupper, då osmanerna ånyo hotade halfön; på grund af ett mord måste han lämna Rom. Släktens besittningar voro belägna i Kyrkostaten, Neapel och Toscana; i Rom egde den' flera borgar (bl. a. Monte Giordano), som numera alla äro jämnade med marken. Af de tre grenar, i hvilka släkten O. delade sig, kvarlefver endast den yngsta, som 1463 fick hertiglig värdighet och är uppkallad efter sin besittning Gravina i det forna konungariket Neapel. Det österrikiska furstliga huset Rosenberg anser sig härstamma från släkten O. och bär därför namnet O.-Rosenberg. N. H-tz. Orsini [årsini], prinsessan O., är den vanliga benämningen på den i Spaniens politiska historia ryktbara franska damen Anne Marie de la Trémoille, f. omkr. 1640 i Frankrike, d. 1722 i Rom. Hon förmäldes 1659 med Adrien Blaise de Talleyrand, prins af Chalais, följde honom 1663 i landsflykt och vardt änka 1670. 1675 gifte hon om sig med Flavio Orsini, den siste hertigen af ätten