ungefär 2 m. höjd samt 1,5--2 m. breda. För större bergfrakt afsedda orter ha betydligt större dimensioner. I de svenska kolgrufvorna åter äro de mycket lägre, så att man på många ställen endast krypande eller åkande i låga vagnar kan färdas fram i dem. Orter göras antingen som förberedelse till andra grufarbeten (tillredningsorter) eller för kommunikation i grufvan eller för uppsökande af nya fyndigheter i grufvan. Då man från olika ställen i grufvan utgår med ortarbeten i afsikt, att de skola mötas och sammanslås, kallas dessa orter, innan sammanslagningen skett, motorter. Mynningen af en ort kallas gima, dess botten sula och dess slut i berget gafvel l. brott. Orter drifvas numera vanligen med tillhjälp af borrmaskiner. Orter, som gå i riktningen af ett malmlagers strykning, kallas fältorter; orter, som gå mer eller mindre i vinkel däremot, kallas tvärorter; sådana, som ha stark lutning eller gå vertikalt, kallas stigorter. Ortdrifning bör i en grufva aldrig försummas, och särskildt böra undersökningsorter alltid drifvas, medan malmtillgången är god. Kostnaden märkes då mindre, än om man, när malmen tagit slut, skall utge penningar endast för uppsökandet af nya malmer. Mången gifvande grufva har nedlagts endast till följd af bristande ortdrifning. Se vidare Dagort. Th. N-m.* Ort (mhty. ort, eg. fjärdedelen af t. ex. ett mått, en vikt, ett mynt), äldre svensk viktdel = 1/₁₀₀ skålpund = 100 korn = 4,25 gr. (i Danmark och Norge förr = icke fullt l gr., från 1861 i Danmark = 0,5 gr.); äldre svenskt silfvermynt = ¼ daler 1. riksdaler (i Danmark 1813-73 = ¼ rigsbanksdaler = 24 skilling, i Norge på 1700-talet = 1/4 daler kurant och efter 1816 = 1/5 speciedaler = 24 skilling); äldre svenskt rymdmått = l jungfru (= 1/4 kvarter). Ort, zool. Se Id. Ort., vid växtnamn förkortning för spanske botanisten Casimirio Gomez Ortega, f. 1740, d 1818, direktör vid botaniska trädgården i Madrid 1771-1801. Orta, Lago di [lagå di å'rta], förr Lago di San Giulio l. Cusio, sjö i italienska prov. Novara, 290 m. ö. h., 143 m. djup, inberäknadt den 0,3 kvkm. stora ön S Giulio 18,15 kvkm. På en udde vid östra stranden ligger den lilla staden Orta Novarese, med omkr. 1,000 inv. Man antar, att sjön är en återstod af ett mycket större vatten, från hvilket Toce 1. Tosa rann söderut. Men när glaciärerna drogo sig tillbaka, sjönk vattnet från dem och leddes småningom till Lago maggiore. Detta förklarar, hvarför O. ej har några större tillflöden. Från dess nordända rinner bäcken Nigolia ut ur sjön, förenar sig efter 0,8 km. med Strona, som upptages af Tosa kort innan den faller ut i Lago maggiore. J. F. N. Orta Kapu, en af portarna till Seraljen i Konstantinopel (se d. o., sp. 838). Ortaköi, förstad till Konstantinopel (se d. o., sp. 837). Ortala [ ω'rtala]. 1. Grefskap, som 5 april 1647 gafs åt fältmarskalken Lennart Torstenson och hans äkta mansarfvingar. Det omfattade Söderby-Karls, Estuna, Lohärads, Malsta, Husby, Frötuna, Länna, Bro, Vätö, Väddö och Häfverö socknar samt Ortala bruk, allt i Roslagen (Uppland). 9 febr. 1648 lades Norrtälje stad under grefskapet. 2. F. d. bruksegendom i Väddö socken, Stockholms län, vid sjön Bornens utlopp i Ortalaviken af Ålands haf. O, bruk anlades 1586, drefs en tid för kronans räkning, utarrenderades 1626 till Henr. Lemmens, som innehade det ännu 1647, då det lades under Ortala grefskap, indrogs med detta i Karl XI:s reduktion, brändes af ryssarna 1719, köptes 1760 af firman Finlay och Jennings, som egde äfven Skebo bruk. 1769 öfvergingo båda bruken till Jakob Grill och 1782 till huset Tottie & Arfwedson i Stockholm och stannade sedan i Arfwedsonska släkten till 1861. 1867 köptes det af V. Govenius, som nedlade bruket 1875. 2/3 mtl jämte spikhammare, såg och två kvarnar, tax. till 120,000 kr., hvaraf 25,000 kr. å jordbruksfastighet, tillhöra nu (1914) doktorinnan Hedvig Haglund. Orta Novarese. Se Orta. Ortbeskrifning. Se Topografi. Ortbestämningar. Geografiska ortbestämningar gå ut på att bestämma ett ställes geografiska koordinater (latitud och longitud; se Bredd l och Längd 1) och därmed sålunda samma ställes plats på jordklotet. Latituden 1. polhöjden (= den geografiska bredden) är liktydig med himmelspolens höjd öfver horisonten och uppmätes därför vanligast antingen genom bestämning af medeltalet af en cirkumpolarstjärnas (se d. o.) största och minsta höjd (meridianhöjd öfver och under polen) eller ock genom en annan himmelskropps meridianhöjd, i hvilket senare fall himlakroppens skenbara läge på himmelen i förhållande till polen (d. v. s. deklinationen) förutsattes vara bekant. Longituden (= den geografiska längden) är liktydig med tidsskillnaden för orten i fråga och den ort, från hvars meridian longituden räknas. I de fasta observatorierna bestämmes latituden med meridiancirkel eller med zenitteleskop eller med passageinstrument genom observation i "första vertikalen", och longituds- eller tidsskillnaderna bestämmas med tillhjälp af telegrafiska signaler (se Astronomiska instrument). På resor måste naturligtvis lättransportabla instrument nyttjas. Till sjöss användes därför sextanten eller prismacirkeln, med hvilken vanligen solens höjd observeras. Härigenom kan latituden bestämmas (enklast, om solens meridianhöjd blifvit iakttagen), äfvensom tiden på stället. Tiden för den ort (Greenwich), genom hvilken utgångsmeridianen går, erhålles genom medförd kronometer och därigenom tidsskillnaden och longituden. På längre sjöresor blir kronometern mindre tillförlitlig, hvarför dess gång till Greenwichs tid behöfver kontrolleras. Härtill tjäna vanligast måndistanser (se d. o.) eller st järnbetäckningar (se Ockultation), hvilka måste anlitas äfven för det fall, att kronometern under resan råkat stanna eller eljest kommit i olag. I de fasta observatorierna kan latituden bestämmas noggrannare än på en tiondedels bågsekund och tidsskillnaden på en hundradels tidssekund när. Vid dessa de noggrannaste ortbestämningarna måste naturligtvis hänsyn tagas till de i senare tid upptäckta variationerna i polhöjden (se d. o.). Till sjöss erhålles latituden med ett möjligt fel af en eller ett par bågminuter. Tids-