987
Osahito-Osbeck
östlig riktning flyter i staten Missouri och nedanför
Jefferson city faller ut i Missouri.
Osahito [å-], japansk kejsare. Se K o m e i.
Osaka [å'-], näst Tokyo Japans största stad, ligger
på södra kusten af hufvudön Hondo, på ömse sidor om
Yodojawas (Biwasjöns aflopp) utlopp i Osakaviken, så
genomskuren af flodarmar och kanaler, att den blifvit
jämförd med Venezia. 1,226,647 inv. (1909). Staden
är säte för en katolsk biskop och har ett stort
antal buddha- och shintotempel, men få ha något
framstående yttre. De flesta husen äro byggda af trä,
och eldsvådor 31 juli 1909 och 16 jan. 1912 lade flera
tusen byggnader i aska. De förnämsta byggnaderna äro
myntverket (byggdt och inrättadt af européer, 1871)
och slottet ("stora borgen",
O-shiro), som tillbyggdes
och befästes af fältherren (kwambaku) Hideyoshi
(se bd XII, sp. 1466 ff.), hvilken där hade sitt
residens. Det inre palatset, sannolikt den vackraste
Slottet i Osaka.
byggnaden i Japan, öfverlefde stadens och slottets
intagande (1615) genom Iyeyasu (se bd XII, sp. 1478
f.) och bevittnade 1867--68 Tokugawa-shogunens
mottagning af utländska legationer. Hela slottet,
som nu är arsenal och kasern, omges af höga massiva
murar och breda vallar (se fig.). O., som öppnades för
utländsk handel 1868, är ett viktigt järnvägscentrum,
men hamnen är så grund, att de stora oceanångarna
ej kunna gå dit, hvarför det något västligare
Kobe-Hyogo förmedlar största delen af den transmarina
handeln. I den inrikes varuomsättningen intar dock
O. första platsen, och det har i århundraden varit
Japans förnämsta industristad, med stora järnverk,
sockerbruk, bomullsspinnerier och -väfverier,
skeppsvarf m. m. (J. F. N.)
O sancta simpli'citas!, lat., "o heliga enfald!" Så
förtäljes Johannes Hus ha utropat vid åsynen af en
bondkvinna, som för sin del framsläpade ett trästycke
till bålet, hvarå han led martyrdöden.
Osarnder, Olof, biskop, f. 5 sept. 1700 i Linne-ryd,
Småland, d. 13 juni 1787 i Växjö, blef 1718 student
och 1723 filos, magister i Lund, hvarefter han begaf
sig till tyska högskolor. 1726 blef han teol. adjunkt
vid Lunds universitet, 1730 domprost i Växjö och
1733 teol. doktor. Som preses vid ett prästmöte
utgaf han Eschatologia sacra (1735). 1749 utnämndes
han till biskop i Växjö. 0. höll flitigt prästmöten
och vårdade sig i öfrigt synnerligen om stiftets
angelägenheter. Däremot
spelade han ej någon särdeles framstående roll
vid de sex riksdagar han bevistade. - 0:s barn
adlades 1756 med namnet Sanderskiöld. Sonen
Per Olof Sanderskiöld (f. 1734, d. 1805) var
hofrättsråd och slutligen vice president i Göta
hofrätt, och med dennes son utslocknade ätten 1827.
~rn-*
Osann [åsan], Emil, tysk läkare, f. 1787, d. 1842,
bosatte sig i Berlin som praktiserande läkare
samt blef 1814 e. o. professor i fysiologi vid
med.-kirurg. militärakademien och 1825 ord. professor
f armakolo gi vid universitetet i Berlin. 1833
nämndes han till direktor för det af Hufeland
inrättade polikliniska institutet, vid hvilket
han länge varit fäst som underläkare. Bland
hans skrifter må nämnas Darstellung der
bekannten heilquellen der vorziiglichsten
länder Europas (1829-32; ny uppl. 1839-43).
(E. T-dt.)
Osa'nna in excelsis, lat. Se Hosianna.
Osarsiph, en sagohjälte, som omtalas af Josef os -
i hans manetonska excerpt - och af denne judiske
författare identifieras med Mose. K. P.*
Osazoner [åsatsånerj, kem., ämnen, som framställas
genom inverkan af fenylhydrazin eller dess derivat
på sockerarter. Så uppstår t. ex. glukosazon
CH : N - NH - C6 H5
C : N . NH . C6 H5 HO - C.H HG-OH HC-OH
CH2. OH
ur glukos och fenylhydrazin. Dessa för sockerarterna
mycket karakteristiska substanser kristallisera i
gula fina nålar. Genom svårlöslighet och definerade
smältpunkter ha osazonerna under E. Fischers klassiska
arbeten och sedan' alltjämt användts i och för
särskiljandet af de olika sockerarterna. Aflägsnar
man ur osazonerna fenylhydra-zinresterna medelst
koncentrerad saltsyra, uppstå s. k. osoner.
H- E-
0. 8. B., förkortning för lat. ofrdinis Sancti
Be-nedicti, af den helige Benedikts orden.
Osbeck. 1. Per 0., präst, naturhistoriker, f. 9
maj 1723 på torpet Oset i Hålanda socken, Älfsborgs
län, d. 23 dec. 1805 i Hasslöf, student i Uppsala
1745, blef där Linnés lärjunge. Med instruktioner
af honom företog han som skeppspredikant på ett
af svenska ostindiska kompaniets fartyg 1750 en
resa till Kina. Han lyckades förvärf va betydande
samlingar från Kap, Java och södra Kina och har
skildrat resan i Dagbok öfver en ostindisk resa
åren 1750, 175i, 1752 (1757; öfv. till ty. 1765,
till eng. 1771). 0. kallades efter återkomsten till
huspredikant hos K. G. Tessin, som äfven gjorde
honom till intendent öfver natura-liekabinettet på
Läckö. Han utnämndes till kyrkoherde i survivans
i Hasslöf och Våxtorp af Göteborgs stift,
tillträdde 1760 kyrkoherdesysslan samt blef 1773
kontraktsprost och 1778 teol. doktor. Af hans senare
publikationer må nämnas Utkast till Flora Hallandica
(i Göteborgs Vet. o. vitt. samh:s handl. 1788). Han
var led. af Göteborgs Vet. o. vitt. samh. och af
Vet. akad. (1758). Hans
