samlingar tillhöra riksmuseet. Efter O. uppkallade Linné växtsläktet Osbeckia (se d. o.). 2. Karl Gustaf O., den föregåendes son, läkare, f. 1766 i Hasslöfs prästgård, Halland, d. 24 nov. 1841 i Stockholm, blef student i Lund 1785, kirurgie magister 1793 och praktiserade sedan som uppbördsläkare och förste läkare på ostindiefarare samt förordnades 1800 till andre läkare vid kurhuset i Vadstena. 1810 kallades han till Stockholm, blef 1813 läkare vid Stockholms stads och läns s. å. inrättade kurhus och fick 1820 assessors titel. O. var den förste, som i Sverige införde bruket af den s. k. dietkuren mot syfilis. Han beskref denna bl. a. i Fullständig uppgift af min brukade cur-methode emot urartade veneriska sjukdomar (1811). 1. C. Lmn. 2. -rn.* Osbeckia L. (se Osbeck 1), bot., ett släkte af örter och buskar, tillhörande fam. Melastomataceæ, med omkr. 50 arter i Gamla världens tropiska länder. Barken och bladen af flera arter ha medicinsk användning i hemlandet. O. aspera, inhemsk på Ceylon och i Deccan, har ätliga frukter, och af dess ved beredes ett kol, som är särskildt lämpligt till krutfabrikation; dess vackra purpurröda blommor äro af indierna mycket omtyckta som hårprydnad. ^{G. L--m.} Osbeker. Se Usbeker. Osborn [å'sbån 1. å'åbe>n], Sherard, engelsk sjöofficer, ishafsfarare, f. 1822, d. 1875, förde "Pioneer" såväl på Austins expedition 1850-51 som på Belchers 1852-54 och gjorde under den senare jämte Richards en vidsträckt slädfärd i Parryarkipelagen. O. deltog i krigsexpeditionerna mot Kina 1840-43 och 1857, under hvilken senare han trängde upp för Jang-tse-kiang ända till Han-kau, och i Krimkriget 1855. 1873 blef han konteramiral. Han utgaf bl. a. Last voyage and fäte of sir John Franklin samt andra arbeten rör. arktisk forskning (samlade 1865).

Osborn [å'sbån l. åsbon], Henry Fairfield, amerikansk morfolog, f. 1857 i Fairfield (Connecticut), studerade vid amerikanska och tyska universitet i Heidelberg hos Gegenbaur (se d. o.), verkade 1883-91 som professor i jämförande anatomi och 1891-1910 som professor i zoologi vid Princeton university och blef 1910 professor i paleontologi vid Columbia university i New York. Han har dessutom tjänstgjort som paleontolog vid geologiska undersökningar och som föreståndare för afdelningen för fossila ryggradsdjur i American museum of natural history i New York. -- O. är ej blott på sitt speciella arbetsområde, de utdöda ryggradsdjuren, en bland nutidens förnämsta forskare, utan har dessutom -- delvis under inverkan och med anledning af sina erfarenheter på paleontologiens område -- med erkänd framgång behandlat allmänt biologiska, särskildt descendensteoretiska (se Descendensteori, sp. 202), frågor. Som paleontolog ligger hans förnämsta betydelse ej däruti, att han uppdagat och beskrifvit ett stort antal nya former, utan fastmer däri, att han väsentligen bidragit till förståelsen af den rika forntida djurvärld (särskildt hvad däggdjuren beträffar), som han och andra under de sista årtiondena uppdagat i Nord-Amerika. Härigenom har O. blifvit en af de förnämste märkesmännen för vår tids morfologi. Bland de arbeten, som äro kännetecknande för de olika sidorna af hans verksamhet, må nämnas The origin of the corpus callosum, a contribution upon the cerebral commissures of the vertebrates (1886; utarbetadt under studietiden hos Gegenbaur), The structure and classification of the mesozoic mammals (1888), The paleontological evidence for the transmission of acquired characters (1889), A review of the cretaceous mammalia (1891), Rise of the mammalia in North America (1893), Alte und neue probleme der phylogenese (s. å.), From the greeks to Danvin (1894), The cranial evolution of Titanotherium (1896), Trituberculy: a review dedicated to the late professor E. D. Cope (1897), The extinct rhinoceroses (1898), Homoplasy as a law of latent or potential homology (1902), Evolution of mammalian molar teeth to and from the triangulär type (1907) och The age of mammals in Europe, Asia and North America (1910). O. är led. af svenska Vet. akad. (1909) och Vet. soc. i Uppsala (1913). ^L--e. Osborne [åsbån l. åsbön], förr kungligt slott på engelska ön Wight, l,5 km. s. ö. om East Cowes. Området, omkr. 800 har, köptes 1845, utvidgades till omkr. 1,200 har och bebyggdes af drottning Viktoria i renässans (Palladios stil) efter ritningar af T. Cubitt och var hennes älsklingsplats, där hon äfven dog 1901. Konung Edvard VII skänkte det till nationen, och enligt hans önskan ändrades en del af slottet till konvalescenthem för officerare vid armén och flottan (1904), och på egendomen öppnades 1903 en sjöofficersskola (nåväl college). Osborne [å'sbån 1. å^ben], engelsk adelssläkt, härstammande från köpmannen sir Edward O., f. omkr. 1530, d. 1593, som 1583--84 var lord mayor i London, 1584 erhöll knightvärdighet och 1591 blef ledare (governor) för ett nybildadt kompani (Turkey company) för Levanthandeln. Hans son blef baronet, och sonsonen, statsmannen sir Thomas O. (se O. 1), erhöll flera adelstitlar och blef till sist hertig af Leeds (namnet taget efter en ort i Kent), hvilken värdighet ännu innehas af släktens hufvudman. 1. Sir Thomas O., sonson till sir Edward O. (se ofvan), 1:e hertig af Leeds, statsman, f. 1631, d. 26 juli 1712, kom efter 1660 års restauration till hofvet, beskyddades af hertigen af Buckingham, blef 1665 medlem af underhuset och gjorde sig först politiskt bemärkt genom sitt deltagande i Buckinghams anfall på lord Clarendon 1667. På den förres rekommendation blef O., som 1673 upphöjdes till (skotsk) viscount Osborne, s. å. riksskattmästare efter lord Clifford, fick samtidigt den engelska titeln viscount Latimer och blef 1674 earl af Danby. Han var 1673--78 Karl II:s ledande minister och förde som sådan en absolutistisk och strängt högkyrkligt protestantisk politik. Han genomdref 1674 fredsslut med Holland och främjade giftermålet mellan Vilhelm af