Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 989-990 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osbeck, 1 Per - Osbeck, 2. Karl Gustaf - Osbeckia - Osbeker - Osborn, Sherard - Osborn, Henry Fairfield - Osborne (slott) - Osborne, släkt - Osborne, 1. Sir Thomas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samlingar tillhöra riksmuseet. Efter O. uppkallade
Linné växtsläktet Osbeckia (se d. o.).

2. Karl Gustaf O., den föregåendes son, läkare,
f. 1766 i Hasslöfs prästgård, Halland, d. 24
nov. 1841 i Stockholm, blef student i Lund 1785,
kirurgie magister 1793 och praktiserade sedan som
uppbördsläkare och förste läkare på ostindiefarare
samt förordnades 1800 till andre läkare vid kurhuset
i Vadstena. 1810 kallades han till Stockholm,
blef 1813 läkare vid Stockholms stads och läns
s. å. inrättade kurhus och fick 1820 assessors
titel. O. var den förste, som i Sverige införde bruket
af den s. k. dietkuren mot syfilis. Han beskref
denna bl. a. i Fullständig uppgift af min brukade
cur-methode emot urartade veneriska sjukdomar (1811).

1. C. Lmn. 2. -rn.*

Osbeckia L. (se Osbeck 1), bot., ett släkte af örter
och buskar, tillhörande fam. Melastomataceæ,
med omkr. 50 arter i Gamla världens tropiska
länder. Barken och bladen af flera arter ha medicinsk
användning i hemlandet. O. aspera, inhemsk på Ceylon
och i Deccan, har ätliga frukter, och af dess ved
beredes ett kol, som är särskildt lämpligt till
krutfabrikation; dess vackra purpurröda blommor
äro af indierna mycket omtyckta som hårprydnad.

^{G. L–m.}

Osbeker. Se Usbeker.

Osborn [å’sbån 1. å’åbe>n], Sherard, engelsk
sjöofficer, ishafsfarare, f. 1822, d. 1875, förde
"Pioneer" såväl på Austins expedition 1850-51
som på Belchers 1852-54 och gjorde under den
senare jämte Richards en vidsträckt slädfärd i
Parryarkipelagen. O. deltog i krigsexpeditionerna
mot Kina 1840-43 och 1857, under hvilken senare han
trängde upp för Jang-tse-kiang ända till Han-kau, och
i Krimkriget 1855. 1873 blef han konteramiral. Han
utgaf bl. a. Last voyage and fäte of sir John
Franklin samt andra arbeten rör. arktisk forskning
(samlade 1865).


Osborn [å’sbån l. åsbon], Henry Fairfield, amerikansk
morfolog, f. 1857 i Fairfield (Connecticut), studerade
vid amerikanska och tyska universitet i Heidelberg hos
Gegenbaur (se d. o.), verkade 1883-91 som professor
i jämförande anatomi och 1891-1910 som professor
i zoologi vid Princeton university och blef 1910
professor i paleontologi vid Columbia university i
New York. Han har dessutom tjänstgjort som paleontolog
vid geologiska undersökningar och som föreståndare för
afdelningen för fossila ryggradsdjur i American museum
of natural history i New York. – O. är ej blott på
sitt speciella arbetsområde, de utdöda ryggradsdjuren,
en bland nutidens förnämsta forskare, utan har
dessutom – delvis under inverkan och med anledning
af sina erfarenheter på paleontologiens område –
med erkänd framgång behandlat allmänt biologiska,
särskildt descendensteoretiska (se Descendensteori,
sp. 202), frågor. Som paleontolog ligger hans förnämsta
betydelse ej däruti, att han uppdagat och beskrifvit ett
stort antal nya former, utan fastmer däri, att han väsentligen
bidragit till förståelsen af den rika forntida
djurvärld (särskildt hvad däggdjuren beträffar),
som han och andra under de sista årtiondena uppdagat
i Nord-Amerika. Härigenom har O. blifvit en af de
förnämste märkesmännen för vår tids morfologi. Bland
de arbeten, som äro kännetecknande för de olika
sidorna af hans verksamhet, må nämnas The origin
of the corpus callosum, a contribution upon the
cerebral commissures of the vertebrates (1886;
utarbetadt under studietiden hos Gegenbaur),
The structure and classification of the mesozoic
mammals (1888), The paleontological evidence for
the transmission of acquired characters (1889),
A review of the cretaceous mammalia (1891), Rise
of the mammalia in North America (1893), Alte und
neue probleme der phylogenese (s. å.), From the
greeks to Danvin (1894), The cranial evolution
of Titanotherium (1896), Trituberculy: a review
dedicated to the late professor E. D. Cope (1897),
The extinct rhinoceroses (1898), Homoplasy as a law
of latent or potential homology (1902), Evolution
of mammalian molar teeth to and from the triangulär
type (1907) och The age of mammals in Europe, Asia
and North America (1910). O. är led. af svenska
Vet. akad. (1909) och Vet. soc. i Uppsala (1913).

^L–e.

Osborne [åsbån l. åsbön], förr kungligt
slott på engelska ön Wight, l,5 km. s. ö. om
East Cowes. Området, omkr. 800 har, köptes 1845,
utvidgades till omkr. 1,200 har och bebyggdes af
drottning Viktoria i renässans (Palladios stil) efter
ritningar af T. Cubitt och var hennes älsklingsplats,
där hon äfven dog 1901. Konung Edvard VII skänkte det
till nationen, och enligt hans önskan ändrades en del
af slottet till konvalescenthem för officerare vid
armén och flottan (1904), och på egendomen öppnades
1903 en sjöofficersskola (nåväl college).

Osborne [å’sbån 1. å^ben], engelsk adelssläkt,
härstammande från köpmannen sir Edward O.,
f. omkr. 1530, d. 1593, som 1583–84 var lord mayor
i London, 1584 erhöll knightvärdighet och 1591 blef
ledare (governor) för ett nybildadt kompani (Turkey
company) för Levanthandeln. Hans son blef baronet,
och sonsonen, statsmannen sir Thomas O. (se O. 1),
erhöll flera adelstitlar och blef till sist hertig
af Leeds (namnet taget efter en ort i Kent), hvilken
värdighet ännu innehas af släktens hufvudman.

1. Sir Thomas O., sonson till sir Edward O. (se
ofvan), 1:e hertig af Leeds, statsman, f. 1631, d. 26
juli 1712, kom efter 1660 års restauration till
hofvet, beskyddades af hertigen af Buckingham,
blef 1665 medlem af underhuset och gjorde sig
först politiskt bemärkt genom sitt deltagande i
Buckinghams anfall på lord Clarendon 1667. På den
förres rekommendation blef O., som 1673 upphöjdes till
(skotsk) viscount Osborne, s. å. riksskattmästare
efter lord Clifford, fick samtidigt den engelska
titeln viscount Latimer och blef 1674 earl af Danby.
Han var 1673–78 Karl II:s ledande minister och förde
som sådan en absolutistisk och strängt högkyrkligt
protestantisk politik. Han genomdref 1674 fredsslut med
Holland och främjade giftermålet mellan Vilhelm af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>