1007 Oskar 1008 och norske kandidaten 0. G. Aubert, sedermera (fr. o. m. 1837) historikern F. F. Carlson och norske premiärlöjtnanten W. Haffner; den sistnämnde meddelade undervisning i militära ämnen, en undervisning, som säkerligen särskildt bar frukt på det sjömilitära området. Redan tidigt visade sig prinsens intresse för sjövapnet. Från 1839 deltog han i flera olika sjöexpeditioner (den första längre till Gibraltar 1844). 1845 erhöll prinsen fullmakt som officer i såväl Sveriges som Norges här och flotta. Genom studier vid Uppsala universitet vårterminen 1846 och höst- Oskar II som arfprins (1866). terminerna 1847 och 1849 i hans äldre broder prins Gustafs sällskap afslutades hans uppfostran. Samtidigt fortgick hans militära utbildning. 1846 deltog han i flottans eskaderöfningar i Östersjön och Nordsjön samt i fregatten "Eugenies" expedition till England och Medelhafvet. Efter hemkomsten fortfor prins 0. att med lifligt intresse följa flottans angelägenheter. Som varm vän af flottans utveckling ställde han sig i tvisten ang. flottans reorganisation på deras sida, som yrkade på, att hufvudstyrkan i densamma skulle bestå af större sjögående fartyg. Han var alltså en anhängare af den "stora flottan" i motsats till skärgårdsflottan. Hans åsikter synas t. o. m. ha inverkat på regeringens åtgärder beträffande flottan. 1846 blef 0. premiärlöjtnant i flottan, 1850 kapten, 1855 kommendör samt 1856 konteramiral och generalmajor. Prinsens betydande militära kunskaper och intressen fingo uttryck äfven i militära arbeten. Han utgaf Tankar om grunderna för organisationen af skärgårdsflottans debarkeringstrupper (1851) och uppgjorde 1854 ett förslag till exercisreglemente för flottans landstigningstrupper, hvilket oförändradt antogs. 1856 anträdde prinsen en resa till kontinenten och England, hvarunder han med stora hedersbetygelser mottogs af kejsar Napoleon III och drottning Viktoria. I England åsåg han mönstringen af de från Krim återvändande trupperna; i Paris var han närvarande vid kejsarprinsens döpelseakt. Under hemresan aflade han i största inkognito ett besök vid nassauska hofvet, och 8 okt. 1856 till-kännagafs officiellt hans förlofning med prinsessan Sofia af Nassau (f. 1836, d. 1913). Bilägret firades i Biebrich 6 juni 1857. Konung Oskar I synes med en viss förkärlek ha rådsport sin son Oskar i växlande frågor, och denne tjänstgjorde i viss mån som privatsekreterare hos sin fader. Vid brodern Karls tronbestigning, 1859, blef prins 0. närmaste tronarfvinge, men stod under broderns hela regeringstid endast föga i beröring med regeringsärenden, när han ej som ordf. deltog i tillförordnad regering. Han utnämndes af kronprinsen-regenten 1858 till Viceamiral och generallöjtnant samt erhöll många särskilda uppdrag, både militära och civila, såsom chefskapet för Lifgardesbrigaden samt inspektionen af militärläroverken och härmed äfven ordförandeskapet i krigsundervisningskommissionen. I de kommittéer, som beredde de förenade rikenas deltagande i världsutställningarna i London (1862) och Paris (1867), var han ordf., och han vistades själf flera månader i Paris under utställningen. Äfven ledde han förberedelserna för den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866, höll tal vid dess festliga öppnande och deltog i det samtidiga skandinaviska nationalekonomiska mötet, liksom förut, 1863, i naturforskarmötet. Mångsidigheten af hans andliga intressen visade sig bl. a. genom hans lifliga deltagande i de olika svenska akademiernas arbeten. Han var förste hedersled, af Vet. akad., Vitt. hist. o. ant. akad. och Akademien för de fria konsterna samt förste led. af Krigsvet. akad. och Mus. akad., hvars preses han var 1864 -72 och i hvars läroverks ombildning till konser-vatorium han kraftigt ingrep. Han framträdde ock som författare på det historiska området, som talare och som skald (se nedan). Med konungens tillstånd promoverades prins 0. 1868 vid Lunds universitets 200-årsfest till hedersdoktor i filosofiska fakulteten. Vid unionsfesten i Kristiania 4 nov. 1864 var han konungens representant, liksom vid Norges tusenårsfest i Haugesund 18 juli 1872. Därifrån begaf han sig till Bergen, men hemkallades för att under konungens utländska resa föra riksstyrelsen. Knappt hunnen tillbaka inom sitt svenska rikes gräns, afled konung Karl, och prins 0. besteg tronen 18 sept. 1872. Han kröntes i Sverige 12 maj 1873 och i Norge 18 juli s. å. Sveriges utrikespolitiska situation vid 0:s tronbestigning var ingalunda gynnsam. Företrädarnas skandinaviska politik hade gjort bankrutt. Äfven 0. hade dragits med af den allmänna skandinaviska strömningen och hän gifvit sig åt dess lockande politiska drömbilder. Han synes dock tidigare och klarare än flertalet af sina samtida ha insett omöjligheten af att i praktiken omsätta desamma. Särskildt till Ryssland var förhållandet mindre godt alltsedan den svenska entusiasmen för Polens frihet. Till Tyska riket stod Sverige i ett ytterst kyligt förhållande: de svenska sympatierna under 1870 års krig voro nästan uteslutande på Frankrikes sida. Inseende de faror, som kunde hota Sverige från dess mäktiga grannar, satte 0. som mål för Sveriges utrikespolitik att iakttaga den strängaste neutralitet. Denna princip lyckades han genomföra under hela sin långa regering. Förhållandet såväl till Ryssland som till Tyskland förbättrades. Måhända kan vid förhållandet till Tyskland 0:s speciella förkärlek för tysk kultur ha spelat en viss roll. Nära förbindelser knötos äfven mellan den svenska och de tyska dynastierna. Denna yttre neutralitet var gifvetvis förutsättningen för, att Sverige skulle kunna inåt vinna stark utveckling. Mot slutet af 0:s regering började åter Sveriges utrikespolitiska läge försämras i samband med rus-sificeringen af Finland. Genom sitt valspråk, "Brödrafolkens väl", gaf 0. uttryck åt det program han ville upprätthålla inom unionen, att söka samla de båda folken kring unionsidén och söka vinna dem för dess betydande fördelar. Hans största politiska insats har säkerli-