1009 Oskar 1010 gen varit som unionskonung. Han ville främja allt för de båda folkens gemensamma syften, men ej regera ensidigt ur svensk eller norsk synpunkt. Sökte han att som unionskonung göra sin största insats, blef han ock på detta område djupare än eljest utsatt för besvikelse. Endast på ett fält, det ekonomiska, stärktes unionen under perioden 1874-95 genom mellanrikslagen (se d. o.). Ståt-hållarfrågan, som under Karl XV :s regering vållat så mycken strid, löstes genom eftergift för de norska krafven. Om en annan programpunkt, som den norska vänstern ville häfda, nämligen statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar, ut-bröto lifliga strider. Frågan fick äfven därigenom stor betydelse, att den vidgades till ett spörsmål, huruvida stortinget kunde mot konungens vilja företaga ändring i det ursprungliga unionsdokumentet, den'norska grundlagen. Genom 1883-84 års händelser, då den norska högerregeringen betvangs genom riksrätten och slutligen en parlamentarisk ministär under Sverdrup fick ledningen, bröts den norska konungamaktens ställning. I ett diktamen sökte konung 0. försvara sina kungliga prerogativ, men det hade mest betydelse som en vanmäktig opinionsyttring, hvilken likväl säkerligen för all fram- Oskar II, målning af A. Zorn, 1898. tid skall bli af betydelse vid bedömandet af dessa förhållanden. På grund af bristande stöd såväl från norskt håll som från Sverige förmådde ej konungen att upprätthålla sin ställning. Utgången af vetostriden ter sig nu som utslagsgifvande för unionens hela utveckling: den afgörande kampen fördes då. De följande unionspolitiska striderna betydde blott en unionens afveckling, hvarvid i vissa etapper upplösningen af unionsbanden genomdrefs. Konung 0:s betydelse synes närmast ha varit af förmedlande art. Han kunde ej och ville ej uppge tanken att inom unionen nå en öfverenskommelse, ehuru försöken gång efter annan strandade. Utan hans mäklande, öfvertalande statskonst förefaller det, som om unionen tidigare skulle ha brutits. Under en kraftigare ledning än hans kunde måhända utgången blifvit en annan. Vid det ena tillfället efter det andra sökte 0. genomföra en lösning af de brännande frågorna, som alltmera samlade sig kring unionens kärnpunkt, den gemensamma utrikespolitiken och formerna för dess utöfning. 1891 upptog 0. sålunda, då läget syntes honom gynnsamt, den fråga, som 1886 fallit, om ombildning af den ministeriella konseljen. Under 1895 års farliga kris, då spänningen mellan de båda folken var synnerligen hotande, torde 0:s förmedlande statskonst i hög grad bidragit till den lyckliga utgång krisen tog. 1905 torde han ej ha fattat styrkan af den antiunionella strömningen i Norge. Icke ens sedan stortinget 7 juni förklarat honom satt ur funktion som norsk konung och unionen sålunda bruten, tyckes han ha öfvergifvit hoppet om en stor anslutning från folket i bygderna, men omröstningen 13 aug. gjorde slut på allt hopp. Dock höll han liksom förut den mångenstädes i Sverige uppflammande krigsifvern i tygeln och förvärfvade sig därigenom hos fredsvännerna jorden rundt varmt erkännande. Sedan han genom proklamation 26 okt. 1905 erkänt Norge som en från unionen med Sverige skild suverän stat, ändrade han sitt valspråk till "Sveriges väl". (Om de svensk-norska unionella förhållandena se vidare Sverige-Norge.) Det inrikespolitiska läget i Sverige under 0:s regering betecknades genom striden mellan de båda kamrarna. Den politiska utvecklingen gick på grund häraf mycket långsamt. I stället för den stora reformpolitik, som man väntat efter 1866, kommo andra förhållanden. Striden om de stora frågorna, till en början om försvaret och grundskatterna, senare om tullarna och slutligen rösträttsstriderna, togo under stora perioder lejonparten af intresset från andra viktiga samhällsspörsmål. Frågan om härordning och grundskatter sammankopplades 1873 genom den bekanta "kompromissen" (se d. o.), som under ett årtionde fullständigt omöjliggjorde alla försök till försvarets utveckling. Först 1885 lyckades man nå ett första resultat, som sedan fullföljdes 1892 för att i sin tur lämna rum för 1901 års härordning, som ställde försvaret på fullkomligt ny grund. Denna utveckling afbröts i slutet af 1880-talet af den lifliga kampen om tullpolitiken, om skydd för jordbruket genom lifsmedeltullar och för industrien genom tull på industrivaror. När tullskyddets män vunnit den afgörande segern 1888, uppstod frågan om, huru de stora nya statsinkomsterna skulle användas. I ett bekant diktamen af 12 okt. 1888 angaf konung 0., som principiellt var en anhängare af frihandeln, sina synpunkter; därvid framhöll han särskildt skyldigheten för statsmakterna att söka genom ålderdomsförsäkring bispringa de kroppsarbetande klasserna. Uttalandet var af betydelse, dels därför att det bar vittne om konungens sinnelag, dels