Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oskar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lon
öskar
1012
emedan det visade hans uppfattning af nödvändigheten
att söka genomföra sociala reformer. På grund af 0:s
starkt konstitutionella regering och lynnesart är
det svårt att fixera den ställning han personligen
intog i de olika frågorna. Denna framträdde stundom i
diktamina till statsrådsprotokollet, hvilka dels kunna
betraktas som regeringsprogram, dels som blott direkta
uttalanden af konungens personliga öfvertygelse. Den
konservativa rikspolitik, som Boström förde under
sin första ministär (1891-1900), torde fullt ha
motsvarat 0:s intentioner. Mellan honom och Boström
uppstod en förtrolighet, som vida öfvergick den, som
funnits mellan konungen och andra hans rådgif-vare,
om man undantager H. Forssell, till hvilken 0. en
tid satte sin högsta lit. 0:s ingripande 1906, då
han vägrade statsminister Staaff den upplösning af
Andra kammaren, som denne ansåg nödvändig, var det
sista mera betydande uttrycket för 0:s personliga
regeringsverksamhet. 0. var en fullt konstitutionell
konung och detta på grund af sin uppfattning om
den ställning, som kungamakten borde intaga. Han
sökte ständigt förbinda sin personliga mening med
den, som hans rådgifvare uttryckte och situationen
bjöd. Allt klarare framgick ur hans regering den
principen, att statsrådet borde ha stöd i de härskande
strömningarna inom riksdagen, alltså på ett eller
annat sätt ha ett verkligt parlamentariskt underlag,
hvarvid han dock på grund af sin uppfattning,
att förutsättningarna för verklig partiregering
saknades i det svenska statsskicket, aldrig ville
låta utvecklingen gå mot ren parlamentarism. Under
0:s regering upplefde Sverige en storartad inre
blomst-ringsperiod. Utställningen i Stockholm 1897
gaf för alla en bild af den nya plats, som Sverige
intog på det industriella området. På detta fält har
säkerligen 0:s era den största betydelse inom Sveriges
utveckling. (Om de inre politiska förhållandena
i Sverige och Norge under 0:s regering se vidare
Sverige och Norge.)
I egenskap af högste befälhafvare öfver
armén intresserade sig 0. lifligt för dess
angelägenheter. Särskildt låg arméns utveckling till
en modern värnpliktshär med tillräcklig utbildning
honom varmt om hjärtat, och det var endast på grund
af förhållandenas makt, som han förmåddes gå in
på 1901 års i dessa afseenden otillfredsställande
härordning. Då hans hälsotillstånd ej det hindrade,
ledde han personligen de större fälttjänstöfningar,
som, stundom i förening med delar af marinen, höllos
i olika trakter af landet och som verksamt bidragit
till arméns utveckling. Den kritik konungen därvid
höll var alltid synnerligen instruktiv.
Ett bevis på det allmänna anseende, som 0. åtnjöt,
var de honom erbjudna uppdragen att utse skiljedomare
i internationella tvister. Så anförtroddes honom på
grund af fördrag mellan Tyskland, Storbritannien
och Nord-Amerikas förenta stater (1889) att
utnämna öfverdomare på Samoa; i den föreslagna,
men af kongressens senat slutligen förkastade
skiljedomstraktaten af 11 jan. 1897 emellan
Storbritannien och Nord-Amerikas förenta stater
bestämdes, att konung 0. i vissa fall skulle ega utse
en af de fem skiljedomarna, och i skiljedoms-traktaten
emellan Italien och Argentina af 23 juli 1898
fastställdes, att han eventuellt skulle utnämna
en af de tre skiljedomarna. 0. var en utomordentligt
representativ personlighet. Särskildt vid större
festliga tillfällen kunde han genom sitt framträdande
och sin vältalighet uppträda på ett fullkomligt
lysande sätt. Han egde stor förmåga att genom sin
personliga tjusningskraft fånga människor. Vid sin
tronbestigning var han impopulär, men i längden
vunno hans goda sidor folkets tillgifvenhet. Vid
hans 25-årsjubileum som regent tog sig denna hans
popularitet storartade uttryck (se F. U. Wrangel,
"Kedogörelse för konung Oskar II:s 25-åriga
regeringsjubileum", 1898). En nationalinsamling,
omfattande bidrag från riksdagen och alla lager inom
samhället, inbragte stora summor (se Konung Oskar 11 :
s jubileumsfond), universiteten i Uppsala, Lund och
Kristiania och åtskilliga andra institutioner utgafvo
storartade festskrifter m. m., och vid unionsbrottet
1905 lade svenska folket för honom i dagen en innerlig
tillgifvenhet, som stödde den svikne, nedbrutne gamle
konungen. Under hela sin lefnad bibehöll 0. lefvande
intresse för olika sidor af andlig kultur. Ett
erkännande bland många andra på den ställning han
intog som kulturpersonlighet bragtes honom 1897,
då universiteten i Wien, Leiden, München, Bologna,
Oxford och Strassburg genom deputationer kallade
honom till hedersdoktor. Om hans djupa bildning och
lefvande intresse för tidens frågor vittnar hans
snart sagdt genom honom personligen bok för bok
utvalda bibliotek, som i förening med efterträdarens
däri införlifvade nu torde uppgå till öfver 40,000
bd. Under senare delen af sin lefnad antog han som
exlibris ett märke af vidstående utseende. Icke
minst som mecenat bidrog 0. att främja vetenskapliga
företag. Särskildt intresserade han sig för den
geografiska forskningen (se därom A. G. Nathorst,
"Konung Oskar II och den geografiska forskningen",
i "Ymer" 1907), och frikostigt understöd lämnades
af honom till Nordenskiölds, Hedins och Nathorsts
resor. Äfven i öfrigt utöfvade 0. ett storartadt
mecenatskap. Bottigers verk "Svenska statens
samling af väfda tapeter" (1894 -98) utgafs på hans
bekostnad. Till Stockholms och Drottningholms slotts
förskönande anslog 0. stora summor. Betydande
donationer för främjande af vetenskapliga
studier öfverlämnade 0. till Uppsala och Lunds
universitet. I det personliga umgänget var 0. en
synnerligen vinnande personlighet. Hans mångsidiga
intressen och hans konstnärliga temperament bidrogo
härtill i hög grad. Gärna hvilade han sig mellan
regeringsbestyren i en krets af förtrogna. Han var
en stor musikälskare samt egde själf en vacker och
väl skolad sångröst. Konstnärstemperamentet, som i
hans personliga lif var hans styrka, lände honom som
statsman säkerligen till nackdel. Det förde honom i
medgång till en utomordentlig optimism, men lät honom
i motgång lätt förtvifla, hindrade honom att ihärdigt
fasthålla den ståndpunkt, som han en gång intagit. -
Under somrarna vistades han sedan början af 1890-talet
gärna någon tid ombord på
Oskar II:s exlibris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
