lon öskar 1012 emedan det visade hans uppfattning af nödvändigheten att söka genomföra sociala reformer. På grund af 0:s starkt konstitutionella regering och lynnesart är det svårt att fixera den ställning han personligen intog i de olika frågorna. Denna framträdde stundom i diktamina till statsrådsprotokollet, hvilka dels kunna betraktas som regeringsprogram, dels som blott direkta uttalanden af konungens personliga öfvertygelse. Den konservativa rikspolitik, som Boström förde under sin första ministär (1891-1900), torde fullt ha motsvarat 0:s intentioner. Mellan honom och Boström uppstod en förtrolighet, som vida öfvergick den, som funnits mellan konungen och andra hans rådgif-vare, om man undantager H. Forssell, till hvilken 0. en tid satte sin högsta lit. 0:s ingripande 1906, då han vägrade statsminister Staaff den upplösning af Andra kammaren, som denne ansåg nödvändig, var det sista mera betydande uttrycket för 0:s personliga regeringsverksamhet. 0. var en fullt konstitutionell konung och detta på grund af sin uppfattning om den ställning, som kungamakten borde intaga. Han sökte ständigt förbinda sin personliga mening med den, som hans rådgifvare uttryckte och situationen bjöd. Allt klarare framgick ur hans regering den principen, att statsrådet borde ha stöd i de härskande strömningarna inom riksdagen, alltså på ett eller annat sätt ha ett verkligt parlamentariskt underlag, hvarvid han dock på grund af sin uppfattning, att förutsättningarna för verklig partiregering saknades i det svenska statsskicket, aldrig ville låta utvecklingen gå mot ren parlamentarism. Under 0:s regering upplefde Sverige en storartad inre blomst-ringsperiod. Utställningen i Stockholm 1897 gaf för alla en bild af den nya plats, som Sverige intog på det industriella området. På detta fält har säkerligen 0:s era den största betydelse inom Sveriges utveckling. (Om de inre politiska förhållandena i Sverige och Norge under 0:s regering se vidare Sverige och Norge.) I egenskap af högste befälhafvare öfver armén intresserade sig 0. lifligt för dess angelägenheter. Särskildt låg arméns utveckling till en modern värnpliktshär med tillräcklig utbildning honom varmt om hjärtat, och det var endast på grund af förhållandenas makt, som han förmåddes gå in på 1901 års i dessa afseenden otillfredsställande härordning. Då hans hälsotillstånd ej det hindrade, ledde han personligen de större fälttjänstöfningar, som, stundom i förening med delar af marinen, höllos i olika trakter af landet och som verksamt bidragit till arméns utveckling. Den kritik konungen därvid höll var alltid synnerligen instruktiv. Ett bevis på det allmänna anseende, som 0. åtnjöt, var de honom erbjudna uppdragen att utse skiljedomare i internationella tvister. Så anförtroddes honom på grund af fördrag mellan Tyskland, Storbritannien och Nord-Amerikas förenta stater (1889) att utnämna öfverdomare på Samoa; i den föreslagna, men af kongressens senat slutligen förkastade skiljedomstraktaten af 11 jan. 1897 emellan Storbritannien och Nord-Amerikas förenta stater bestämdes, att konung 0. i vissa fall skulle ega utse en af de fem skiljedomarna, och i skiljedoms-traktaten emellan Italien och Argentina af 23 juli 1898 fastställdes, att han eventuellt skulle utnämna en af de tre skiljedomarna. 0. var en utomordentligt representativ personlighet. Särskildt vid större festliga tillfällen kunde han genom sitt framträdande och sin vältalighet uppträda på ett fullkomligt lysande sätt. Han egde stor förmåga att genom sin personliga tjusningskraft fånga människor. Vid sin tronbestigning var han impopulär, men i längden vunno hans goda sidor folkets tillgifvenhet. Vid hans 25-årsjubileum som regent tog sig denna hans popularitet storartade uttryck (se F. U. Wrangel, "Kedogörelse för konung Oskar II:s 25-åriga regeringsjubileum", 1898). En nationalinsamling, omfattande bidrag från riksdagen och alla lager inom samhället, inbragte stora summor (se Konung Oskar 11 : s jubileumsfond), universiteten i Uppsala, Lund och Kristiania och åtskilliga andra institutioner utgafvo storartade festskrifter m. m., och vid unionsbrottet 1905 lade svenska folket för honom i dagen en innerlig tillgifvenhet, som stödde den svikne, nedbrutne gamle konungen. Under hela sin lefnad bibehöll 0. lefvande intresse för olika sidor af andlig kultur. Ett erkännande bland många andra på den ställning han intog som kulturpersonlighet bragtes honom 1897, då universiteten i Wien, Leiden, München, Bologna, Oxford och Strassburg genom deputationer kallade honom till hedersdoktor. Om hans djupa bildning och lefvande intresse för tidens frågor vittnar hans snart sagdt genom honom personligen bok för bok utvalda bibliotek, som i förening med efterträdarens däri införlifvade nu torde uppgå till öfver 40,000 bd. Under senare delen af sin lefnad antog han som exlibris ett märke af vidstående utseende. Icke minst som mecenat bidrog 0. att främja vetenskapliga företag. Särskildt intresserade han sig för den geografiska forskningen (se därom A. G. Nathorst, "Konung Oskar II och den geografiska forskningen", i "Ymer" 1907), och frikostigt understöd lämnades af honom till Nordenskiölds, Hedins och Nathorsts resor. Äfven i öfrigt utöfvade 0. ett storartadt mecenatskap. Bottigers verk "Svenska statens samling af väfda tapeter" (1894 -98) utgafs på hans bekostnad. Till Stockholms och Drottningholms slotts förskönande anslog 0. stora summor. Betydande donationer för främjande af vetenskapliga studier öfverlämnade 0. till Uppsala och Lunds universitet. I det personliga umgänget var 0. en synnerligen vinnande personlighet. Hans mångsidiga intressen och hans konstnärliga temperament bidrogo härtill i hög grad. Gärna hvilade han sig mellan regeringsbestyren i en krets af förtrogna. Han var en stor musikälskare samt egde själf en vacker och väl skolad sångröst. Konstnärstemperamentet, som i hans personliga lif var hans styrka, lände honom som statsman säkerligen till nackdel. Det förde honom i medgång till en utomordentlig optimism, men lät honom i motgång lätt förtvifla, hindrade honom att ihärdigt fasthålla den ståndpunkt, som han en gång intagit. - Under somrarna vistades han sedan början af 1890-talet gärna någon tid ombord på Oskar II:s exlibris.