Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Osorkov ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1031
Osorkov-Ossett
1032
Assyrien. Namnet är identiskt med det bibliska Sargon.
K. P.»
OsoYkov. Se Ozorkov.
Osovets, befäst ort. Se G o n i o n d z.
Ospedale^ti [ås-], by i italienska prov. Porto
Maurizio (Ligurien), på Eiviera di Ponente, mellan
S. Kemo och Bordighera. Omkr. 1,000 inv. Klimatisk
vinterkurort. Framstående blomsterodling och
blomsterhandel.
Ospedäli [ås-], it. Se Konservatorium.
Osramlampan, en metalltrådslampa, i hvars glödtråd
utom hufvudbeståndsdelen volfram ingår äfven
osmium. Osramlampor framställas för ljus-styrkor
mellan 5 och 1,000 normalljus. D. S-t.
Osric, konung. Se N or thumbe rland, sp. 51.
Osroene. Se Edessa och Mesopotamien.
0’sroé’s, grekisk form af K o sr u (se d. o.).
O’ssa, lat., ben. Se Os.
O’ssa (grek. "Oooa), grek. myt., det kringflygande
ryktets gudinna, Zeus’ budbärarinna, motsvarande
romarnas Farna, hvilket namn förekommer äfven hos
grekerna dels i formen Feme, dels äfven, i doriska
dialekten, Farna. A. M. A.
O’ssa (grek. "Ooöa), ett berg (nu Kissa v
o s) i nordöstra Tessalien inom landskapet
Magnesia. Största höjden öfver hafvet är 1,980
m. 0. skiljes genom Tempedalen från det n. därom
belägna Olympos och sammanhänger i s. genom en rad
lägre höjder med Pelion. Båda dessa berg omtalas i
sagan om giganterna, hvilka vid sitt försök att
storma himmelen uppstaplade dem på hvarandra.
A. M. A.
Ossa [å’ssa], kretsstad i ryska guv. Perm, vid
Ossinkas inflöde i Karna. 5,176 inv. (1897). Handel
med lin och trävaror. I kretsen finnas stora järnverk.
J. F. N.
O’ssa ejus bene quie’scant, lat. Se 0. E. B. Q.
O’ssa hic sita sunt, lat. Se 0. H. S. S.
Ossau, Vallée d’0. [vale dåsa], en vacker dal i
franska dep. Basses-Pyrénées, genomfluten af Gave
d’0., som upprinner vid Pic du Midi d’0. (2,885
m.). Dalen är 25 km. lång och har omkr. 15,000 inv.,
som lefva mest af boskapsskötsel. Hufvudort är Biel
le. Badorter äro Eaux-Chaudes och (i en sidodal)
Eaux-Bonnes. J. F. N.
Ossegg, Neu-0. [nöj å’seg], köping i nordvästra
Böhmen, 7 km. v. om Teplitz, vid foten af Erzgebirge,
bekant genom sitt rika cisterciensklo-ster
(stiftadt 1193), med praktfull klosterkyrka och rikt
bibliotek. 4,083 inv. (1900; som kommun, med Alt-O.,
8,810). (J. F. N.)
Ossem (af lat. os, ben), kem., den
limgifvande organiska substansen i ben,
är identiskt med kollagen (se d. o.).
P. T. C.*
0’S sepiae, lat. Se Bläckfisk.
Osservatore cattolico [åsservatåre katå’likå], it.,
"Katolske iakttagaren", daglig tidning i Milano,
uppsatt 1863.
Osservatore romano [åsservatåre råmänå], it.,
"Komerske iakttagaren", 1859 uppsatt tidning i Kom,
officiöst organ för kurian, utkommer hvarje söckendag.
Osseter, ett på både norra och södra sidan om
mellersta Kaukasus (prov. Terek och guv. Tiflis)
bosatt folk. Största delen af deras land utgöres af
trånga kittel- och floddalar omkring det isklädda
Kazbek. Blott på norra sidan, ned emot Terek,
är jordbruk möjligt. Eljest är boskapsskötsel
det hufvudsakliga näringsfånget. Hufvudvägen
öfver Kaukasus, genom Darielpasset (de gamles
"Kaukasus’ port") från Vladikavkas till Tiflis,
går genom ossetiskt land. Den beboeliga delen af
området uppskattas till 2,750 kvkm., invånarna till
något öfver 100,000. Osethi är eg. det georgiska
(grusiska) namnet på landet, och folket skulle heta
"oser". Själfva kalla de sig iron och sitt land
Ironistan. Osseterna voro kristna redan omkr. år
1000, men ha sedan den tiden flera gånger bytt om tro
och tidtals varit muhammedaner. De äro nu grekiska
katoliker. I fråga om styrka och skönhet utmärka
de sig mindre än andra kaukasusfolk (tjerkesser
m. fl.). De berömmas för sin gästfrihet. I olikhet
med grannfolken (kabardiner, tatarer m. fl.) bruka
de säng, stol och bord. Innan ryssarna fingo säkert
fäste bland dem, lefde osseterna förnämligast af
rof och plundring. De ha gemensamt öfverhufvud. De
olika "brödraskapen" eller familjerna, i spetsen
för hvilka stodo "äldste", lågo ofta i fejd med
hvarandra. Osseterna blefvo därför tämligen lätt
kufvade af främmande eröfrare. Man har i osseterna
velat se kvarlefvor af alanerna. Att de äro iraner,
framgår icke blott af språket, utan äfven af sedvänjor
och folktro, som erinra om Avesta. De skola tidigare
varit utbredda ända till Don (osset. don = flod), men
blifvit undanträngda af mongolerna (på 1300-talet). –
Ossetiska språket tillhör, liksom armeniskan,
den indoeuropeiska språkstammen, under det att
alla de öfriga s. k. kaukasusfolken tala språk,
som icke stå i något släktskapsförhållande till
vår språkätt. Närmare bestämdt är ossetiskan ett
iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska
(pehlevi). Kasusändelserna äro lika i sing. och
plur., med den skillnad, att de i plur. fogas efter
pluralmärket -t-. Den ursprungliga indoeuropeiska
deklinationen är i det närmaste förlorad, men
språket har utbildat ett nytt kasussystem genom
postpositioners fogande till stammen. Verbet har
olika ändelser för tre personer i hvarje numerus. Man
skiljer mellan tre dialekter: 1) den östra l. ironska
– af Sjögren ("Ossetische sprachlehre", 1844)
kallad den tagauriska – n. om Kaukasus omkring
Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag,
Gizel, Ardon; 2) den västra l. digoriska, n. om
Kaukasus i väster omkring Tereks biflod Uruch, och
3) den södra l. tualiska, s. om Kaukasus. På iransk
dialekt är nästan all befintlig ossetisk litteratur
affattad. Denna är uteslutande af religiöst innehåll
(bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Det
äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798
på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslaviska
bokstäfver). Sedan Sjögrens tid användes för
ossetiskt tryck ett af honom uppgjordt alfabet, som
grundar sig på den nyryska skriften. Hufvudkällan
för kunskapen om osseternas historia, traditioner
och språk (närmast de båda nordliga dialekterna)
är V. Miller, "Osetinskije etiudy" (1–3, Moskva,
1882–87); i öfrigt: Hübschmann, "Etymologie
und lautlehre der ossetischen sprache" (1887),
von Stackelberg, "Syntax des ossetischen" (1886),
Conkadze och Tsorajev, "Osetinskije teksty" (1868)
samt rysk-ossetisk ordbok af biskop Josef (1884). Lll.
Ossetiska språket. Se O s s e t e r.
Ossett [å’sit], stadsliknande samhälle (munici-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
