1031 Osorkov-Ossett 1032 Assyrien. Namnet är identiskt med det bibliska Sargon. K. P.» OsoYkov. Se Ozorkov. Osovets, befäst ort. Se G o n i o n d z. Ospedale^ti [ås-], by i italienska prov. Porto Maurizio (Ligurien), på Eiviera di Ponente, mellan S. Kemo och Bordighera. Omkr. 1,000 inv. Klimatisk vinterkurort. Framstående blomsterodling och blomsterhandel. Ospedäli [ås-], it. Se Konservatorium. Osramlampan, en metalltrådslampa, i hvars glödtråd utom hufvudbeståndsdelen volfram ingår äfven osmium. Osramlampor framställas för ljus-styrkor mellan 5 och 1,000 normalljus. D. S-t. Osric, konung. Se N or thumbe rland, sp. 51. Osroene. Se Edessa och Mesopotamien. 0'sroé's, grekisk form af K o sr u (se d. o.). O'ssa, lat., ben. Se Os. O'ssa (grek. "Oooa), grek. myt., det kringflygande ryktets gudinna, Zeus' budbärarinna, motsvarande romarnas Farna, hvilket namn förekommer äfven hos grekerna dels i formen Feme, dels äfven, i doriska dialekten, Farna. A. M. A. O'ssa (grek. "Ooöa), ett berg (nu Kissa v o s) i nordöstra Tessalien inom landskapet Magnesia. Största höjden öfver hafvet är 1,980 m. 0. skiljes genom Tempedalen från det n. därom belägna Olympos och sammanhänger i s. genom en rad lägre höjder med Pelion. Båda dessa berg omtalas i sagan om giganterna, hvilka vid sitt försök att storma himmelen uppstaplade dem på hvarandra. A. M. A. Ossa [å'ssa], kretsstad i ryska guv. Perm, vid Ossinkas inflöde i Karna. 5,176 inv. (1897). Handel med lin och trävaror. I kretsen finnas stora järnverk. J. F. N. O'ssa ejus bene quie'scant, lat. Se 0. E. B. Q. O'ssa hic sita sunt, lat. Se 0. H. S. S. Ossau, Vallée d'0. [vale dåsa], en vacker dal i franska dep. Basses-Pyrénées, genomfluten af Gave d'0., som upprinner vid Pic du Midi d'0. (2,885 m.). Dalen är 25 km. lång och har omkr. 15,000 inv., som lefva mest af boskapsskötsel. Hufvudort är Biel le. Badorter äro Eaux-Chaudes och (i en sidodal) Eaux-Bonnes. J. F. N. Ossegg, Neu-0. [nöj å'seg], köping i nordvästra Böhmen, 7 km. v. om Teplitz, vid foten af Erzgebirge, bekant genom sitt rika cisterciensklo-ster (stiftadt 1193), med praktfull klosterkyrka och rikt bibliotek. 4,083 inv. (1900; som kommun, med Alt-O., 8,810). (J. F. N.) Ossem (af lat. os, ben), kem., den limgifvande organiska substansen i ben, är identiskt med kollagen (se d. o.). P. T. C.* 0'S sepiae, lat. Se Bläckfisk. Osservatore cattolico [åsservatåre katå'likå], it., "Katolske iakttagaren", daglig tidning i Milano, uppsatt 1863. Osservatore romano [åsservatåre råmänå], it., "Komerske iakttagaren", 1859 uppsatt tidning i Kom, officiöst organ för kurian, utkommer hvarje söckendag. Osseter, ett på både norra och södra sidan om mellersta Kaukasus (prov. Terek och guv. Tiflis) bosatt folk. Största delen af deras land utgöres af trånga kittel- och floddalar omkring det isklädda Kazbek. Blott på norra sidan, ned emot Terek, är jordbruk möjligt. Eljest är boskapsskötsel det hufvudsakliga näringsfånget. Hufvudvägen öfver Kaukasus, genom Darielpasset (de gamles "Kaukasus' port") från Vladikavkas till Tiflis, går genom ossetiskt land. Den beboeliga delen af området uppskattas till 2,750 kvkm., invånarna till något öfver 100,000. Osethi är eg. det georgiska (grusiska) namnet på landet, och folket skulle heta "oser". Själfva kalla de sig iron och sitt land Ironistan. Osseterna voro kristna redan omkr. år 1000, men ha sedan den tiden flera gånger bytt om tro och tidtals varit muhammedaner. De äro nu grekiska katoliker. I fråga om styrka och skönhet utmärka de sig mindre än andra kaukasusfolk (tjerkesser m. fl.). De berömmas för sin gästfrihet. I olikhet med grannfolken (kabardiner, tatarer m. fl.) bruka de säng, stol och bord. Innan ryssarna fingo säkert fäste bland dem, lefde osseterna förnämligast af rof och plundring. De ha gemensamt öfverhufvud. De olika "brödraskapen" eller familjerna, i spetsen för hvilka stodo "äldste", lågo ofta i fejd med hvarandra. Osseterna blefvo därför tämligen lätt kufvade af främmande eröfrare. Man har i osseterna velat se kvarlefvor af alanerna. Att de äro iraner, framgår icke blott af språket, utan äfven af sedvänjor och folktro, som erinra om Avesta. De skola tidigare varit utbredda ända till Don (osset. don = flod), men blifvit undanträngda af mongolerna (på 1300-talet). -- Ossetiska språket tillhör, liksom armeniskan, den indoeuropeiska språkstammen, under det att alla de öfriga s. k. kaukasusfolken tala språk, som icke stå i något släktskapsförhållande till vår språkätt. Närmare bestämdt är ossetiskan ett iranskt språk, som kommer närmast medelpersiska (pehlevi). Kasusändelserna äro lika i sing. och plur., med den skillnad, att de i plur. fogas efter pluralmärket -t-. Den ursprungliga indoeuropeiska deklinationen är i det närmaste förlorad, men språket har utbildat ett nytt kasussystem genom postpositioners fogande till stammen. Verbet har olika ändelser för tre personer i hvarje numerus. Man skiljer mellan tre dialekter: 1) den östra l. ironska -- af Sjögren ("Ossetische sprachlehre", 1844) kallad den tagauriska -- n. om Kaukasus omkring Tereks mellersta lopp samt dess bifloder Fiag, Gizel, Ardon; 2) den västra l. digoriska, n. om Kaukasus i väster omkring Tereks biflod Uruch, och 3) den södra l. tualiska, s. om Kaukasus. På iransk dialekt är nästan all befintlig ossetisk litteratur affattad. Denna är uteslutande af religiöst innehåll (bibeln, kyrkohandboken, biblisk historia etc.). Det äldsta ossetiska trycket är en läslära från 1798 på kyrkoslaviska och ossetiska (med kyrkoslaviska bokstäfver). Sedan Sjögrens tid användes för ossetiskt tryck ett af honom uppgjordt alfabet, som grundar sig på den nyryska skriften. Hufvudkällan för kunskapen om osseternas historia, traditioner och språk (närmast de båda nordliga dialekterna) är V. Miller, "Osetinskije etiudy" (1--3, Moskva, 1882--87); i öfrigt: Hübschmann, "Etymologie und lautlehre der ossetischen sprache" (1887), von Stackelberg, "Syntax des ossetischen" (1886), Conkadze och Tsorajev, "Osetinskije teksty" (1868) samt rysk-ossetisk ordbok af biskop Josef (1884). Lll. Ossetiska språket. Se O s s e t e r. Ossett [å'sit], stadsliknande samhälle (munici-