1033 Ossia-Ossian 1034 pal borough) i engelska grefsk. York (West-Riding), v. om Wakefield, bestående af de tre kommunerna 0., South 0. och Gawthorpe. 14,078 inv. (1911). Tillverkning af täcken och yllevaror, kamgarns-spinneri, stenkolsgrufvor. J. F. N Ossia [åssi'a], it., mus., "eller", användes för att beteckna alternativt ändringsförslag eller annan läsart inom en komposition. A. L.* Ossian [å'-], ir., gael. Oisín, Ossín, egentl, en fornirisk sagohjälte, som lär ha lefvat på 200-talet och var son till Finn mac Cumaill (Fingal). Den senare utgör medelpunkten i en cykel iriska sägner och kväden, som under senare delen af medeltiden öfverfördes till de med irerna närsläktade gaelerna i Skottland, där de liksom på Irland med tiden omdiktades och tillskrefvos 0. Denne krigare gjordes sålunda i den senare traditionen till författare af nämnda keltiska bardsånger och fortlefde som en uråldrig skald, den där elegiskt besjunger flydda dagars glänsande bragder. Hos den sångälskande allmogen på Irland, i Skottland, på Hebriderna och på Man lefde de s. k. Ossians sånger vidare till långt in på 1700-talet samt blefvo på 1760-talet kända för den bildade världen genom den ryktbara engelska s. k. prosaöfversättning, som verkställdes af J. Macpherson (se d. o.). De ossianska dikterna förskrifva sig ytterst från Irland. Flera sagocykler utbildades tidigt på ön. Den äldsta af dessa hör hemma i norra Irland, i Ulster; dess förnämste hjälte är Ulsterkämpen Cuchulinn. Jämte honom äro Conchobar, konung i Ulster, samt Ailill och Medb, härskarparet i Connaught, centralfigurerna i denna sagocykel, hvars bärare lära ha lefvat ung. på Kristi tid. Sägnerna om dem hade redan på 600-talet kristalliserat sig till större episka rapsodier och upptecknats i skrift. Äldsta historiska bakgrunden till Cuchulinnsägnen bildas af ett skede i Irlands historia, då folket ej tog del i det öfriga Europas rörelser, då klanhöfdingarnas strider fyllde irernas lif, och en brun yxa kunde sätta alla sinnen i rörelse. Men det faller äfven afglans på denna sagokrets från följande period (från 300-talet till inemot 600), då irerna gjorde härnadståg till Britannien och utbredde sitt herradöme i Skottland. Vikingatidens stormar bidrogo sedan att utforma delar af sagan. I sin ursprungliga form saknar Ulstersagokretsen hvarje kristligt element, men obeslöjad hedendom har den ej heller upptagit; däremot äro folkets seder ytterst primitiva. Cuchulinn aflöstes under medeltiden af Finn, Cumalls son, som Irlands nationalheros. På Irland funnos af gammalt större och mindre krigarskaror, som sammanslutit sig och drefvo krig som handtverk. Frånsedt liftrupperna, ofta utlänningar, voro de Irlands enda yrkesmässiga soldater. Deras krigföring ansågs fullt hederlig och var t. o. m. lagligen erkänd. De kallades fian (plur. /fian(n)a), den enskilde krigaren kallades fe'nid; däraf kommer den moderna benämningen fenier. (Namnet sammanhänger med lat. venari, "jaga", och fornbulgar, vojna, "krig", ordstammen betydde urspr, "förföljelse", "jakt".) De olika fiana sammanhöllos med sträng disciplin och hade sin egen organisation. Ledarna buro liksom våra vikingahöfdingar konunganamn (rígfenid). Den, som ville upptagas i en sådan krigarskara, måste först aflägga ett tapperhets prof. Dessa fian(n)a nämnas redan på 600-talet och funnos i hvarje irländsk provins. Om flera höfdingar öfver fenierna bildade sig tidigt sägner. Men de fördunklades alla af Finn, son till Cumall, eller, som han urspr, kallades, Finn Ua Baiscne (d. v. s. ättling af Baiscne, son till Nuada Necht, en af förfäderna till konungarna i Leinster). Under medeltiden berättades sagan om Finn på följande sätt. Hans fader Cumall var feniernas höfding, men måste kämpa om ledningen af dem och stupade slutligen. Finn föddes efter faderns död och måste länge hålla sig dold för sin fars fiender. Han lärde i sin ungdom skaldekonsten af en namnkunnig bard. Åt denne skulle han steka en förtrollad lax, som fångats i Boynefloden. Men han brände sig, stack tummen i munnen, fick därigenom kunskap och blef - efter att ha ätit laxen - en stor skald, liksom Sigurd Fafnesbane, som brände sig och stack fingret i munnen, då han skulle steka ormen Fafnes hjärta, och därigenom kom att förstå fåglarnas språk. (Sägnen om Finn blef sedan känd på Island, där Sigvat skald berättades ha fått diktargåfvan genom att äta hufvudet af en fisk i Apavatn.) Sedan hämnades Finn sin fader och blef höfding öfver fenierna, som under honom utförde sina största hjältedater. Men feniernas makt blef efter hand alltmera tyrannisk för landet - sålunda tillkom dem all jakt -, och då de efter Finns död under sin ledare Oisín, Finns son, kräfde upprättelse af konung Cairbre, emedan han utan att tillfråga dem gift bort sin dotter, beslöt denne deras undergång. Ett stort slag vid Gabhra (nära Boynefloden i Meath), som förlägges till 283 e. Kr., bröt feniernas makt, om ock konungen själf stupade i ett envig med Oisíns son Oscar, hvilken äfvenledes stupade. En af de få öfverlefvande blef Oisín, som var den siste af sin ätt och redan därför passade till romantisk hjälte, med hvilken traditioner kunde förknippas; bl. a. upptog äfven den gamla iriska sagan om Lycksalighetens ö eller Ungdomens land (Tir na n-óg) - urspr, ett dödsrike - honom som sin hjälte. Kedan på 1100-talet framställdes Oisín som en ålderstigen skald, som efter sin omvändelse till kristendomen besjöng forna tiders bragder. - Finn hade möjligen redan före 800 blifvit en sagohjälte. Men diktningen om honom utformades i synnerhet under vikingatiden, då det rundt om på södra Irland fanns små vikingariken och kringvandrande krigarflockar af irer och nordbor, som sammanslutit sig. På 1400-talet är sägncykeln om Finn fullt färdig. I Skottland är den upptecknad i "The dean of Lismore's book" (se Gaeliska språket och litteraturen, sp. 551). Själfva namnet fianna kommer näppeligen, såsom den tyske språkforskaren H. Zimmer menade, af "fiende", och den historiska förebilden till Finn torde ej vara "vikingairländaren" Caittil finn (d. v. s. Ketil hvite), som 857 med sina män, hälften irer, hälften nordbor, dödades af vikingakonungen Olof i Dublin. Men minnen af vikingarnas och den norske konung Magnus Barfots (d. 1103) strider ha präglat diktningen om Finn och Oisín, och namnet på Finns son, Oscar, är möjligen det nordiska Asgeirr. På ön Man är den förste sagolike konungen, Gudröd (sägnens Orree), förknippad med sägnerna om Finn och Oisín. Till en början tänktes Finn blott vara