en hvirfvelrörelse, åstadkommen genom en mängd små cilier eller flimmerhår, med hvilka gälarna äro besatta. Man har nyligen visat, att hufvudnäringen, egendomligt nog, icke utgöres af de vanliga, mindre organismer, som svärma omkring i hafvet, utan af små alger (diatomacéer), som lefva på bottnen. Flera arter äro värderade som födoämne för människan. Främsta rummet intar i detta fall den som läckerhet ansedda vanliga ostran, O. edulis L., som tillhör Atlanten och därtill gränsande haf samt Medelhafvet och är den enda hos oss förekommande arten. Vid svenska kusten förekomma ostron blott i Bohus län ned till trakten af Marstrand, fastän numera i mycket ringa antal. Vid norska kusten gå de upp till omkr. 66° n. br. (Tjötö i Nordland). I Danmark finnas ostron ända ned till ön Anholt i Kattegatt och Horsensfjorden på Jyllands östkust (fastän i mycket ringa antal) och i Limfjorden. Det är i sistnämnda fjord, som de egentliga ostronbankarna förekomma. I Stora Belt och i Östersjön, där ostron, att döma af subfossila bankar, i urtiden funnits, träffas de icke numera, och upprepade försök att inplantera dem ha städse misslyckats. Salthalten är nämligen där för låg. -- Ostronen synas för att fortplanta sig och trifvas fordra vatten af omkr. 2 1/2--3 proc. salthalt och en hög temperatur. De äro ömtåliga för köld och uthärda blott kort tid i en temperatur af O till -1°. Ostronen förekomma talrikt tillsammans på för dem lämpliga platser, ostronbankar. Vissa arter äro skildkönade, andra, såsom våra ostron, samkönade, d. v. s. samma individ frambringar en tid ägg, en annan tid sperma. Antalet ägg är högst betydligt. Hos en utvuxen vanlig ostra beräknar man omkr. 1 mill. ägg, och somliga forskare anse, att antalet väl kan beräknas till 2--5 mill. Hos våra ostron genomgår ynglet sina första utvecklingsstadier i rummet mellan manteln och gälarna och lämnar moderdjuret vid en storlek af 0,15 till 0,18 mm. De äro då försedda med två ytterst tunna, oförkalkade skal; främre delen är tydligt afsatt från den bakre och försedd med en krans af flimmerhår, som dels äro rörelseorgan, dels bidraga till att hvirfla födan till munnen. Huru länge detta s. k. "svärmyngel" simmar omkring, är ej fullt utredt, enligt några uppgifter endast några timmar, enligt andra några dagar. Troligen är tidens längd beroende på åtskilliga omständigheter, bl. a. huru snart ynglet träffar lämplig plats att fästa sig på. Temperatur och salthalt spela säkert också en roll. Tiden för ynglets framkomst, eller "svärmningstiden", synes vara beroende på temperaturen i vattnet och är därför olika på olika platser. I allmänhet tyckes den inträffa under juni--aug. Efter svärmningstidens slut måste ynglet, om det skall kunna utvecklas vidare, finna en tjänlig plats att fästa sig på. Denna kan under naturliga förhållanden vara stenar, klippor, skal af andra musslor eller andra fasta föremål, antingen dessa befinna sig på bottnen eller närmare ytan. Vid artificiell ostronodling utsättas särskilda "samlare" för svärmynglet (se Ostronodling). Efter fastsättningen börjar ynglet afsöndra ett verkligt kalkskal, samtidigt som flimmerhåren försvinna. Ostronens fortplantningsförmåga är ej så stor, som man af det stora antalet ägg kan förmoda. Enligt Möbius kan man beräkna, att omkr. 44 proc. af alla fullvuxna ostron lämna svärmyngel. Men af hela det oerhörda antal yngel, som 1,000 ostron frambringa, beräknar han, att högst 421 komma till full utveckling. Ogynnsam väderlek under fortplantningstiden förorsakar äfven, att tillgången på "svärmyngel" vissa år är jämförelsevis obetydlig. Ostronens tillväxt är mycket olika på olika kustområden och häraf betingade olikheter i existensvillkor. I våra nordiska farvatten torde 2--3 cm. vara den ungefärliga storlek, som ostronen uppnå under första lefnadsåret; större är den vid Frankrikes kust och i Medelhafvet. Hos oss i norden anses ostronen fullvuxna vid 8--9 cm. och en ålder af 5--6 år. Efter den tiden växa de långsamt och obetydligt, men kunna dock bli intill 12 cm. I Medelhafvet (vid Spezia) kunna de däremot nå 14--15 cm. vid en ålder af 3 år. I Medelhafvet räknar man flera arter, af hvilka dock blott en på djupt vatten lefvande art, O. cochlear, torde vara en verkligt skild art. I Svarta hafvet finnes, i synnerhet vid sydkusten af Krim, en varietet af vanliga ostran, O. edulis var. adriatica. De portugisiska ostronen (O. angulata) äro olika och till smaken vida underlägsna vanliga ostran. I Nord-Amerika har man två ostronarter: amerikanska ostran, O. virginica Gmelin, och kaliforniska ostran, O. lurida Cpr. Den förra förekommer längs Nord-Amerikas östkust med undantag af Maine och Florida, den sistnämnda tillhör blott Stilla hafvets kuster. Af O. virginica förekomma flera varieteter, bland hvilka en nordligare, i synnerhet i trakten af New York förekommande, form, O. borealis, ansetts som särskild art, men antagligen är endast en varietet. Den uppnår icke samma storlek som hufvudformen virginica. Amerikanska ostran är betydligt större än vår och når en längd af ända till 45 cm., med 9 cm. bredd. Den har sålunda en mera långsträckt form, mot låset starkt tillspetsad. Den kan f. ö. skiljas från våra ostron därpå, att muskelfästena för skalens slutmuskler äro mörkvioletta. Som rå anses den underlägsen den europeiska, men däremot bättre än denna som kokt och inlagd (i hermetiskt tillslutna kärl). Amerikanska ostran är i olikhet med vår skildkönad, och ynglet utvecklas icke som hos denna uti gälhålan, utan äggen lämna genast vid sin mognad moderostran samt befruktas ute i vattnet liksom fiskarnas ägg. Amerikanen Brooks, som först undersökt amerikanska ostrons utveckling, har beräknat, att hos en större östra af denna art finnas omkr. 60 mill. ägg. Dessa ha dock ännu större faror att öfvervinna, så att denna arts verkliga fruktsamhet torde ej synnerligen öfverträffa den europeiska ostrans. I Japan förekommer en annan art, O. cucullata Born., som där spelar samma roll som O. edulis hos oss. Se vidare under Ostronfiske och Ostronodling. Ostronens geologiska utbredning. De äldsta formerna förekomma i bergkalken. Den största artrikedomen uppnår släktet i kritsystemet, med bortåt 300 arter. Former med rakt inrullad hvirfvel uppföras som undersläktet Gryphæa (se d. o.) och sådana, hvilkas hvirfvel är snedvriden, såsom Exogyra. Släktet lämnar många karakteristiska