ledfossil, i synnerhet i jura- och kritsystemen; så t. ex. Gryphæa arcuata för öfre delen af undre lias, Exogyra virgula för kimmeridge, Exogyra Couloni för neokom, E. columba för cenoman och Gryphæa vesicularis för senon. Den senare är allmän äfven i Sveriges kritsystem, som är särskildt rikt på arter af Ostrea diluviana, Exogyra haliotoidea m. fl. O. Hisingeri är en af de mest karakteristiska formerna i Sveriges liasbildningar och finnes äfven på många andra ställen i Europa. R. L. B. L-n. (A-f.) Ostronbank. Se Ostron och Ostronfiske. Ostronfiske, fångst af ostron, sker på djupare vatten med s. k. ostronskrapa af åtskilliga modeller, som dock alla ha det gemensamt, att de bestå af en båge med ena sidan försedd med ett kniflikt tillplattadt järn samt vidhängande säck af groft nät eller nätformigt sammanfogade järnlänkar. Redskapet släpas längs bottnen efter båt (segelbåt eller ångbåt). På mindre djup och på bergbotten tagas ostronen med ostrontång, ett slags tång af järn, försedd med långt skaft. Någon gång användes äfven dykare för ostronfångst. -- I Sverige drifves ostronfångst endast i Bohus län, fastän numera i ytterst liten skala. Försök ha gjorts att genom utplantering af ungostron från Frankrike, Amerika m. fl. länder upphjälpa de sköflade naturliga ostronbankarnas bestånd, men utan framgång. Afkastningen utgjorde 1885 364 "trä" (à 200 stycken) till ett värde af 8,600 kr. (uppg. ej alldeles fullst.) mot 2,050 "trä" 1859. 1911 uppges behållningen af ostronfisket till 3,918 kr. Fisket är förbjudet fr. o. m. 1 maj t. o. m. 31 aug. Ostron af mindre bredd än 6 cm. få ej tagas. I Norge förekomma fritt lefvande ("naturliga") ostron här och där från Kristianiafjorden upp till 66° n. br., men fångsten af dessa har, praktiskt taladt, liten betydelse. Större värde har ostronfisket i Limfjorden i Danmark, hvarest det tillhör kronan, men utarrenderas till enskildt bolag. Först 1851 upptäcktes ostronbankarna där, fastän ostronen ("Fladstrandsostron") otvifvelaktigt redan 1825 efter Nordsjöns genombrott vid Agger inkommit i fjorden. Det årliga fisket utgör mellan 3 och 4 mill. stycken till ett värde af 375,000 kr. (enligt uppgift 1910). Samtidigt uppges antalet uppfiskade ostron från danska Nordsjöområdet till 350 st. till ett värde af 12 kr. Vid Tysklands kuster finnas ostronbankar vid Schleswigs västkust, hvarest i djuprännorna i det s. k. "Wattenmeer", som under ebben ligger ofvan vattnet, finnas omkr. 50 bankar, och vid Helgoland. Ostronen från förstnämnda bankar gå under benämningen "Holsteinerostron". Till "Helgolandsostron" räknar man också sådana ostron, som fiskas i sydliga Nordsjön från ett djup af 30--50 m. på något längre afstånd från kusterna. Schleswigbankarna äro regale. I Nederländerna äro de gamla ostronbankarna uti Zuiderzee nästan utfiskade, och ostronfångsten är numera koncentrerad i prov. Zeeland, speciellt i Scheldemynningen. Genom odling ha dessa bankar stigit i värde. Samtliga dessa ostronfisken äro emellertid obetydliga i jämförelse med de franska och engelska. De förnämsta franska ostronfångstorterna ligga inom distrikten Auray och Arcachon, det senare af betydelse endast för den artificiella ostronodlingen. Andra viktiga ostronplatser äro Bourgneuf, Vannes, Marennes m. fl. Fångsten sker på franska kusten dels från båt, dels och ofta med håf, medan man under ebben vadar ute på lågvattnet. Det franska ostronfisket (häri också inbegripet resultatet af ostronodlingen) är det största i Europa, och dess värde uppgår numera till flera mill. kr. årligen. Storbritannien har många betydliga ostronbankar. De viktigaste ostronplatserna i England äro Whitstable, Colchester och Brightlingsea, i Skottland Inveraray och Ballantrae, i Irland Wicklow, Queenstown, Ballyheige, Galway och Moville. De berömdaste bankarna äro de i Thamesmynningen, hvarest man får de s. k. "natives" (se Ostronodling). Fisket drifves där af kompanier eller ett slags gillen med särskilda privilegier: "The Whitstable" och "The Faversham" Companies. Det engelska ostronfisket är näst efter det franska det mest gifvande i Europa; dess årliga afkastning uppgår till omkr. 2 1/2 mill. kr. De skotska och irländska fiskena äro i jämförelse härmed obetydliga. De nordamerikanska ostronen äro en särskild art (se Ostron), som med undantag af Maine och Florida förekommer längs hela östra kusten af Förenta staterna samt vid New Brunswick och, i ringa mängd, i Nova Scotia i Canada. Det betydligaste ostronfisket i Förenta staterna idkas i Chesapeake bay. Den samlade produktionen inom hela landet torde uppgå till omkr. 1,000 mill. stycken med ett värde af ungefär 50 mill. kr. I Canada äro ostronbankarna på flera ställen utfiskade. De förnämsta ligga i S:t Lawrencebukten och vid kusten af British Columbia (Stilla hafskusten). Afkastningen torde icke uppgå till mera än omkr. 1 mill. kr. årligen. R. L. (A-f.) Ostronförgiftning, toxik. Ostron ge af och till anledning till svår förgiftning eller smitta. I det senare fallet torde ostronen ha lefvat i nedsmittadt vatten, när de fångades, eller efteråt ha kommit i beröring med sådant samt i sig upptagit sjukdomsalstrande mikroorganismer. Sjukdomsförloppet blir då vanligen långsläpigt med karaktären af tyfus eller paratyfus (se d. o.). I andra fall ha tydligen förelegat förgiftningar med i ostronen bildadt eller i dessa utifrån inkommet gift. Sådant kan förekomma i ostron, likasom i blåmusslor (se (Mytilus), när de lefva i stillastående förorenadt vatten i eller i närheten af hamnar. De hopa då i sin kropp giftiga ämnen, som af friskt, rinnande vatten kunna spolas bort ur dem. Symtomen af akut ostronförgiftning lära i mycket likna dem vid kött- och korfförgiftning (se dessa ord). -- Blåmusselförgiftning har i olika fall gett växlande symtom, i åtskilliga fall först psykisk excitation och oordnade kroppsrörelser (ataxi), därefter förlamning, som medför döden. Förlamningen synes vara af samma art som den förlamande verkan af curare, d. v. s. bero på ett förlamande inflytande på rörelsenervernas ändapparater i musklerna. Det curarelikt verkande ämnet har kallats mytilotoxin. Af det sagda framgår vikten af, att ostron likasom blåmusslor fångas i friskt vatten och väl ursköljas i sådant. C. G. S. Ostronodling. Af sättet för de europeiska ostronens fortplantning (se Ostron) framgår, att någon med konst åstadkommen befruktning, lika med hvad som förekommer vid fiskodling, icke kan med dessa ifrågakomma. Ostronodlingen afser därför dels att uppsamla och bereda passande ställen för "svärmynglets" vidare utveckling, dels att