1083 Otfried Mylius-Otjakov 1084 guldmynt. öfversatt till nyhögtyska af Rapp (1858) och Kelle (1870). A. E.* Otfried Mylius [å'tfrid]. Se M ii l ler, H. F. W. K. (sp. 29). Othello ("moren i Venedig"), hufvudpersonen i Shaksperes sorgespel "Othello", en förnäm, mörkhyad afrikan, fältherre hos republiken Venezia, hvilken af ogrundad svartsjuka mördar sin maka Desdemona. Ämnet har Shakspere tagit ur en novell af Giraldi Cintio. Det har äfven behandlats i operaform af Rossini och Verdi. Othem, socken i Gottlands län, Norra häradet. 5,342 har. 1,132 inv. (1912). O. bildar med Boge ett pastorat i Visby stift, Norra kontraktet. Othman [utt. med eng. hårdt th], arabiskt namn, som numera uttalas dels osmān (så alltid af turkar och perser), dels otmān. Om kalifen O. se Kalifat, sp. 616. Otho, Marcus Salvius, romersk kejsare, f. 32 e. Kr., d. 69, var förtrogen och umgängesvän till kejsar Nero. På kejsarens begäran äktade han dennes älskarinna, den lättsinniga Poppæa Sabina. O. sändes som ståthållare till Lusitanien, där han förblef i 10 år. Där visade han kraft och duglighet. Efter Galbas tronbestigning hoppades han bli adopterad af kejsaren, men då detta slog fel, gjorde han uppror, ställde sig i spetsen för pretorianerna och blef efter Galbas mord själf kejsare (jan. 69). Han fick snart att kämpa med en medtäflare om kronan, Vitellius. Slagen af dennes fältherrar Cæcina och Valens vid Bedriacum i norra Italien, gaf O. sig själf döden (april 69). R. Tdh. (J. C.) Otho (Otto), Anton, predikant i Thüringen. Se Antinomistiska striden. Othoca. Se Oristano. Othonna crassifolia, bot., en till fam. Compositæ, afd. Tubulifloræ, hörande halfbuske från Syd-Afrika med nästan trinda, köttiga blad och gula blommor. Se Ampelväxter. G. L-m. Othrys, bergskedja i södra Tessalien, Grekland, en östlig utgrening af Pindos, från hvilket den skiljer sig vid berget Beluki l. Tymfrestos (2,319 m.); vid Hierakovuna l. Gerakovuni (1,728 m.) delar den sig i tre hufvudkedjor, af hvilka en går mot n. (Tsiragiotika l. Tsiragia) och bildar den västra omkretsen kring Voloviken, en annan mot n. ö., slutande med berget Chlomo (900 m.), den tredje gör en båge mot ö. s. ö. och slutar med halfön Stavros vid inloppet till Voloviken. Bland toppar märkas två med namnet Hagios Elias (den västliga 1,285 m., den östra 1,694 m.). Kedjan begränsar i n. Spercheios' floddal och Maliska viken. (J. F. N.) Otiatri (af grek. us, gen. otos, öra, och iatreia, läkning), läran om öronsjukdomarna och deras botande. -- Otiatrisk, som har afseende på öronsjukdomarna. Oti'didae, zool. Se Trappar. Otiorhy'nchus, zool. Se Viflar. Ötis, zool. Se Trappsläktet. Otis [Su^is], James, nordamerikansk vältalare och statsman, f. 5 febr. 1725 i West Barnstaple, Massachusetts, d. 23 maj 1783 i Andover, Massachusetts, träffad af blixten, blef 1748 advokat och vann som sådan stort rykte i Boston samt framträdde i de politiska stridernas förgrund 1761 genom sitt berömda inlägg i processen om lagligheten af fullmakter för tulltjänstemän att anställa husundersökning vid spaning efter insmugg-ladt gods. Han upptog därvid till granskning hela frågan om koloniernas förhållande till moderlandet och bestred brittiska parlamentets befogenhet att mot en kolonis folkrepresentation förläna dylika fullmakter giltighet. "Den dagen föddes barnet Oberoende", yttrade J. Adams om verkan af 0:s uppträdande. Denne blef s. å. medlem af Massachusetts' kolonialförsamling och representerade 1765 denna koloni vid den första kontinentala kongressen. 0. författade flertalet af de viktiga statshandlingar, som från Massachusetts sändes till öfriga kolonier eller till regeringen i England under de närmast följande åren, hvarför han också i England betraktades som den främste representanten för upprorsandan inom kolonierna. Hans djärfva tal präglades af eldigt temperament och grundlig klassisk bildning. I dem alla, liksom i sina mycket uppmärksammade politiska broschyrer - bl. a. The rights of the british colonies asserted and proved (1764) -, häfdade han, att de koloniala församlingarnas rätt vore lika helig som brittiska parlamentets. 0. utsattes 1769 för öfvervåld af några politiska motståndare och blef därvid svårt skadad af ett sabelhugg i hufvudet. Därigenom bröts hans arbetskraft, och från 1771 var han obotligt sinnesrubbad, dock med ljusare mellantider af skenbart återvunnen hälsa. Som frivillig deltog han i träff-ningen vid Bunkershill (17 juni 1775). Jfr biografier öfver 0. af W. Tudor (1823) och F. Bowen (1847) samt M. C. Tyler, "Literary history of the american revolution" (1897). V-S-g. Otitis (af grek. us, öra, gen. otofs), med., öroninflammation. Se öronsjukdomar. Otium [ōtsium], lat., ledighet, fristunder, lugnt lif; frihet från offentliga sysslor, privatlif. -- Otium cum dignitate, med heder krönt ämbetsfrihet; en offentlig persons tillbakadragna lif på äldre dagar. Uttrycket fälldes första gången af Cicero i hans tal "pro Sestio" (kap. 45). Otjakov [atjakå'ff] l. Oczakov, befäst stad och örlogshamn i ryska guv. Cherson, på norra sidan af Dnjeprs mynning, midt emot Kinburn. 10,784 inv. (1897). Kvarnindustri, spannmålsexport. -- Redan på Herodotos' tid (5:e årh. f. Kr.) skall på nuv. O:s plats ha funnits en liten grekisk fästning, Alektor, och ej långt därifrån, vid Bugs mynning, låg den viktiga milesiska kolonien Olbia. Det nuv. O. grundlades 1492 af krimska tatarer och var senare, under turkarnas välde, en af dessas viktigaste fästningar och därför utsatt