i farmakologi i Lund, där han 1909 blef ord. professor i samma ämne. O. blef med. hedersdoktor vid Lunds universitet 1907 och i Jena 1908 samt led. 1907 af Fysiogr. sällsk. i Lund och 1910 af Vet. akad. Af Würzburgs medicinska fakultet erhöll O. 1907 Rineckerstiftelsens pris och medalj. Af O:s många vetenskapliga arbeten behandla de viktigare växt- och djurfysiologi samt den fysiologiska kemiens tillämpning på biologiska och toxikologiska problem, såsom: Über die reduction der chromosomen in den kernen der pflanzen (1893), Über die osmotischen eigenschaften der pflanzen- und tierzelle (1895), Über die osmotischen eigenschaften der zelle in ihrer bedeutung für die toxikologie und pharmakologie (1896), Über die allgemeinen osmotischen eigenschaften der zelle (1899), Studien über die narkose (1901), hvari O. ungefär samtidigt med H. Meyer och oberoende af denne utvecklar den moderna narkos-teorien, Beiträge zur allgemeinen muskel- und nervenphysiologie 1--3 (1902--04); vidare Über den mechanismus der resorption und der sekretion (i Nagels "Handbuch der physiologie des menschen", bd 2, 1907), Studien über die wirkungen des kobragiftes und des Crotalusgiftes (1911) -- de båda sistnämnda arbetena tills. med I. Bang -- äfvensom Studien über einige wirkungen der saponine. ^{C. G. S.} Overveen [åferfen], förstad till Haarlem (se d. o.). Overweg [åfer-], Adolf, tysk forskningsresande, f. 1822 i Hamburg, d. 1852 i Maduari vid Tsadsjön, medföljde 1849 jämte H. Barth Richardsons expedition till Central-Afrika. Det är förnämligast O. man har att tacka för en riktig kunskap om Saharas fysikaliska karaktär. Från Taghelel i Damergu tog han sin särskilda väg öfver Maradi, Gober, Sinder och Masjena till Kuka, där han sammanträffade med Barth. Dels i förening med denne, dels ensam företog O. därifrån åtskilliga kortare resor af stor vikt för kännedomen om de länder, som omge Tsadsjön, hvilken han undersökte i båt. Overværgeraad [-råd], da. Se Fosterbarnsvård, sp. 975. Overövrighedsdistrikt. Se Norge, sp. 1406. Ovesholm, gods i Träne socken, Kristianstads län, med manbyggnaden i v., begränsad af en stor bokpark, belägen 2 km. från O. station å bandelen Tollarp--Kristianstad af Östra Skånes järnvägar. Godset omfattar inom socknen omkr. 27 mtl, tax. till 860,800 kr. (1912), hvarjämte samma egare innehar Araslöf och Strö i Färlöfs, N. Strö, Vä och Linderöds socknar, omkr. 34,35 mtl, tax. till omkr. 1,7 mill. kr. O. bar i äldsta tider socknens namn Träne. Dess förste kände egare, Åke Ugerup (1580), kallade gården Åkesholm, såsom den ännu heter på generalstabskartan. Ove Urup, som till en gård förenade Araslöf och Färlöfsholm, uppges 1620 ha flyttat gården till norra ändan af den lilla sjö, vid hvars östra strand den nuv. manbyggnaden ligger, uppförd 1792--1804 af dåv. egaren, landshöfdingen frih. K. A. Wrangel af Adinal, och 1857 tillbyggd af grefve A. H. R. Hamilton. Efter Ebbe Ulfelds död skildes O. från Araslöf och tillföll dottern Sofia Maria, gift med öfverstelöjtnanten J. Ridderschantz, hvars dotter 1774 testamenterade godset till sin måg majoren H. R. Wrangel. Dennes son, den ofvannämnde K. A. Wrangel, tillika egare af Araslöf m. fl. gods, bildade på O. ett betydande bibliotek, tafvel- och skulptursamling; dessutom finnes på slottet en mängd möbler, pretiosa och kuriosa, som tillhört Kristian IV och härstamma från hans måg Ulfeld. Från Wrangels son, Henning Gustaf, den siste af ätten Wrangel af Adinal (d. 1833), tillföllo efter en långvarig arfsprocess hans många egendomar hans kusiner, grefvarna Hamilton, hvarvid O. kom till den ofvannämnde A. H. R. Hamilton, den nuv. egarens, grefve R. H. Hamilton, fader. Ovetenhet. Se God tro. Ovibos, zool. Se Myskoxsläktet. Ovicell. Se Mossdjur, sp. 1195. Ovidiopol [avidi<over>å</over>pål], stad i ryska guv. Cherson, vid Dnjestr-limanen. 5,296 inv. (1897). Enligt äldre antagande låg på den nuv. stadens plats den forntida staden Tomi, Ovidius' förvisningsort, hvarför man vid stadens anläggning, 1793, kallade den O. Enligt nyare forskningar har icke Tomi, utan Nikonion legat vid O. (^{J. F. N.}) Ovidius, Publius O. Naso, romersk skald, f. 43 f. Kr. i Sulmo i pelignerlandet (nuv. Sumona, i Abruzzerna), d. 18 e. Kr. i Tomi (nära nuv. Constanza) vid Svarta hafvet i Mesien. O. tillhörde en förmögen släkt af riddarklassen; som ung erhöll han en sorgfällig retorisk utbildning i Rom, men tillegnade sig f. ö. aldrig några djupare kunskaper. Hans egentliga anlag och håg lågo redan tidigt för diktkonsten: "allt, hvad jag sade, blef vers", berättar han själf. Efter en resa till Aten, Mindre Asien och Sicilien beträdde han enligt faderns önskan den juridiska ämbetsmannabanan, men öfvergaf snart statstjänsten för att helt egna sig åt diktning, allt under det han som firad sällskapsmänniska och förtrogen vän till skalderna Macer, Propertius o. a. med lif och lust deltog i det muntra och uppsluppna nöjeslifvet i världsstaden Rom. Hans båda första äktenskap slutade med skilsmässa; det tredje, med Fabia, en väninna till Augustus' gemål Livia, synes ha varit grundadt på varaktig kärlek. År 8 e. Kr. blef O. af kejsar Augustus landsförvisad till Tomi. Orsakerna till denna relegatio (en mildare form af förvisning med bibehållande af borgarrätt och egendom) synes på grund af vissa antydningar af O. -- han talar om sin carmen et error, "dikt och förseelse" -- ha varit dels hans tidigare utkomna Ars amatoria (se nedan), som djupt och varaktigt sårat Augustus såsom hotande att omintetgöra alla hans bemödanden till romarfolkets sedliga lyftning, dels att O. på ett eller annat sätt blifvit inblandad i den kärleksskandal vid hofvet, som föranledde Augustus att förvisa sin egen dotterdotter Julia d. y. För den veke och firade skalden var det ett hårdt slag att helt plötsligt förvisas till en plats med hårdt klimat och obildad befolkning -- Mesien beboddes vid denna tid af en tracisk stam, geter, se d. o. --, som i regel ej kunde latin. O:s upprepade försök att erhålla benådning voro såväl hos Augustus som Tiberius utan framgång. Under de allra sista åren synes han emellertid någorlunda ha försonat sig med sitt öde; han fick i Tomi sin graf. En vacker staty af O. restes 1886 i Constanza.