Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Overveen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i farmakologi i Lund, där han 1909 blef ord. professor
i samma ämne. O. blef med. hedersdoktor vid Lunds
universitet 1907 och i Jena 1908 samt led. 1907 af
Fysiogr. sällsk. i Lund och 1910 af Vet. akad. Af
Würzburgs medicinska fakultet erhöll O. 1907
Rineckerstiftelsens pris och medalj. Af O:s många
vetenskapliga arbeten behandla de viktigare växt-
och djurfysiologi samt den fysiologiska kemiens
tillämpning på biologiska och toxikologiska problem,
såsom:
Über die reduction der chromosomen in den kernen der pflanzen (1893),
Über die osmotischen eigenschaften der pflanzen- und tierzelle (1895),
Über die osmotischen eigenschaften der zelle in ihrer bedeutung für die toxikologie und pharmakologie (1896),
Über die allgemeinen osmotischen eigenschaften der zelle (1899),
Studien über die narkose (1901),
hvari O. ungefär samtidigt med H. Meyer och oberoende
af denne utvecklar den moderna narkos-teorien,
Beiträge zur allgemeinen muskel- und nervenphysiologie 1–3 (1902–04); vidare
Über den mechanismus der resorption und der sekretion
(i Nagels "Handbuch der physiologie des menschen", bd 2, 1907),
Studien über die wirkungen des kobragiftes und des Crotalusgiftes (1911) –
de båda sistnämnda arbetena tills. med I. Bang –
äfvensom Studien über einige wirkungen der saponine.
C. G. S.
Overveen [åferfen], förstad till Haarlem (se d. o.).
Overweg [åfer-], Adolf, tysk forskningsresande,
f. 1822 i Hamburg, d. 1852 i Maduari vid Tsadsjön,
medföljde 1849 jämte H. Barth Richardsons expedition
till Central-Afrika. Det är förnämligast O. man
har att tacka för en riktig kunskap om Saharas
fysikaliska karaktär. Från Taghelel i Damergu tog
han sin särskilda väg öfver Maradi, Gober, Sinder
och Masjena till Kuka, där han sammanträffade med
Barth. Dels i förening med denne, dels ensam företog
O. därifrån åtskilliga kortare resor af stor vikt
för kännedomen om de länder, som omge Tsadsjön,
hvilken han undersökte i båt.
Overværgeraad [-råd], da. Se Fosterbarnsvård, sp. 975.
Overövrighedsdistrikt. Se Norge, sp. 1406.
Ovesholm, gods i Träne socken, Kristianstads
län, med manbyggnaden i v., begränsad af en
stor bokpark, belägen 2 km. från O. station å
bandelen Tollarp–Kristianstad af Östra Skånes
järnvägar. Godset omfattar inom socknen omkr. 27
mtl, tax. till 860,800 kr. (1912), hvarjämte samma
egare innehar Araslöf och Strö i Färlöfs, N. Strö,
Vä och Linderöds socknar, omkr. 34,35 mtl, tax. till
omkr. 1,7 mill. kr. O. bar i äldsta tider socknens
namn Träne. Dess förste kände egare, Åke Ugerup
(1580), kallade gården Åkesholm, såsom den ännu
heter på generalstabskartan. Ove Urup, som till en
gård förenade Araslöf och Färlöfsholm, uppges 1620
ha flyttat gården till norra ändan af den lilla sjö,
vid hvars östra strand den nuv. manbyggnaden ligger,
uppförd 1792–1804 af dåv. egaren, landshöfdingen
frih. K. A. Wrangel af Adinal, och 1857 tillbyggd
af grefve A. H. R. Hamilton. Efter Ebbe Ulfelds död
skildes O. från Araslöf och tillföll dottern Sofia
Maria, gift med öfverstelöjtnanten J. Ridderschantz,
hvars dotter 1774 testamenterade godset till sin
måg majoren H. R. Wrangel. Dennes son, den ofvannämnde
K. A. Wrangel, tillika egare af Araslöf m. fl. gods,
bildade på O. ett betydande bibliotek, tafvel- och
skulptursamling; dessutom finnes på slottet en mängd
möbler, pretiosa och kuriosa, som tillhört Kristian IV
och härstamma från hans måg Ulfeld. Från Wrangels son,
Henning Gustaf, den siste af ätten Wrangel af Adinal
(d. 1833), tillföllo efter en långvarig arfsprocess
hans många egendomar hans kusiner, grefvarna Hamilton,
hvarvid O. kom till den ofvannämnde A. H. R. Hamilton,
den nuv. egarens, grefve R. H. Hamilton, fader.
Ovetenhet. Se God tro.
Ovibos, zool. Se Myskoxsläktet.
Ovicell. Se Mossdjur, sp. 1195.
Ovidiopol [avidiåpål], stad i ryska guv. Cherson,
vid Dnjestr-limanen. 5,296 inv. (1897). Enligt äldre
antagande låg på den nuv. stadens plats den forntida
staden Tomi, Ovidius’ förvisningsort, hvarför man vid
stadens anläggning, 1793, kallade den O. Enligt nyare
forskningar har icke Tomi, utan Nikonion legat vid O.
(J. F. N.)
Ovidius, Publius O. Naso, romersk skald, f. 43
f. Kr. i Sulmo i pelignerlandet (nuv. Sumona, i
Abruzzerna), d. 18 e. Kr. i Tomi (nära nuv. Constanza)
vid Svarta hafvet i Mesien. O. tillhörde en
förmögen släkt af riddarklassen; som ung erhöll
han en sorgfällig retorisk utbildning i Rom,
men tillegnade sig f. ö. aldrig några djupare
kunskaper. Hans egentliga anlag och håg lågo redan
tidigt för diktkonsten: "allt, hvad jag sade, blef
vers", berättar han själf. Efter en resa till Aten,
Mindre Asien och Sicilien beträdde han enligt faderns
önskan den juridiska ämbetsmannabanan, men öfvergaf
snart statstjänsten för att helt egna sig åt diktning,
allt under det han som firad sällskapsmänniska och
förtrogen vän till skalderna Macer, Propertius
o. a. med lif och lust deltog i det muntra och
uppsluppna nöjeslifvet i världsstaden Rom. Hans båda
första äktenskap slutade med skilsmässa; det tredje,
med Fabia, en väninna till Augustus’ gemål Livia,
synes ha varit grundadt på varaktig kärlek. År 8
e. Kr. blef O. af kejsar Augustus landsförvisad till
Tomi. Orsakerna till denna relegatio (en mildare
form af förvisning med bibehållande af borgarrätt
och egendom) synes på grund af vissa antydningar af
O. – han talar om sin carmen et error, "dikt och
förseelse" – ha varit dels hans tidigare utkomna Ars
amatoria (se nedan), som djupt och varaktigt sårat
Augustus såsom hotande att omintetgöra alla hans
bemödanden till romarfolkets sedliga lyftning, dels
att O. på ett eller annat sätt blifvit inblandad i den
kärleksskandal vid hofvet, som föranledde Augustus
att förvisa sin egen dotterdotter Julia d. y. För
den veke och firade skalden var det ett hårdt slag
att helt plötsligt förvisas till en plats med hårdt
klimat och obildad befolkning – Mesien beboddes vid
denna tid af en tracisk stam, geter, se d. o. –,
som i regel ej kunde latin. O:s upprepade försök att
erhålla benådning voro såväl hos Augustus som Tiberius
utan framgång. Under de allra sista åren synes han
emellertid någorlunda ha försonat sig med sitt öde;
han fick i Tomi sin graf. En vacker staty af O. restes
1886 i Constanza.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
