1141 Oxaluri-Oxdjupet 1142 Äfven i s j älf mor dsaf sikt har ibland oxalsyra eller oxalat intagits. Stora doser, särskildt af fri syra, verka ögonblickligen starkt etsande i mun, matstrupe och mage, hvarvid under häftiga kräknin-gar den starkt blodöfverfyllda och svullna slemhinnan i större eller mindre utsträckning förstöres. Härtill komma snart häftiga symtom af allmän förgiftning - höggradig allmän svaghet, häftiga krampanfall, blåröd hudfärg (cyanos), svag puls, djup dvala och död genom förlamning af centrala nervsystemet och hjärtat. Oxalsyran kan döda ganska raskt redan i dos af 4-5 gr. Vid mindre doser är förloppet långvarigare, och faran hotar då väsentligen från njurarna, i hvilka urinkanalerna tillstoppas af hopade kalkoxalatkristaller, så att urinsekretionen blir alldeles otillräcklig eller upphör, hvaraf alstras urinförgiftning (uremi), som efter flera dagar kan leda till döden. Oxalsyrans skildrade häftiga giftverkningar synas bero på, att den lägger beslag på den för cellernas lif nödvändiga kalken, hvarigenom dessa skadas eller dödas. Tillförsel af lämpligt kalksalt, t. ex. kalciumklorid i lösning, bäst direkt i blodet, synes ännu i ett sent stadium kunna verka lifräddande. - Behandlingen af akut oxalsyreförgiftning bör bestå i mag-sköljning (om krampen medger magslangens införande) med tillsats af krita, kalkmjölk eller bäst s. k. sockerkalk, hvaremot lättlösliga karbonat (soda) böra undvikas, emedan de befordra uppsugningen af oxalsyran. I svåra fall bör injektion i blodet af kalciumkloridlösning försökas. Mot tillstoppningen af njurarna ges vatten och urindrif-vande medel. P. T. C. (H. E. C. G. S.) Oxaluri (af grek. urél'n, låta sitt vatten), med., det tillstånd, då urinen innehåller en ökad mängd oxalsyrad kalk. Denna kristalliserar lätt i form af kvadratoktaederformiga, brefkuvertlik-nande kristaller, som lätt igenkännas i urinsedimentet på grund af sitt karakteristiska utseende. Yissa födoämnen, såsom krasse, drufvor, spenat, sparris, selleri, palsternackor, persilja m. m., eller af medikament, såsom rabarber, scilla och vale-riana, innehålla rikligt med oxalsyra. Den patologiska betydelsen af en oxaluri är ännu oviss. I- H. Oxamid, kem., oxalsyrans diamid, ett hvitt, i vatten och alkohol nästan olösligt pulver, som erhålles bäst genom inverkan af ammoniak på oxalsyreestrar och tecknas genom formeln: NH2 . CO . CO . NH2. H. E. Oxamlnf ärgämnen, kem., kallas i regel sådana färgämnen, som framställas af ett utgångsmaterial, som innehåller oxaminsyregruppen - NH . CO . COOH. En del af dessa färgämnen innehåller äfven själf oxaminsyregruppen i molekylen, t. ex. oxaminsvart, talrika oxaminviolettfärger o. a. F. ö. innehålla de flesta oxaminfärgämnena atomgruppen -N = N - och äro dessa således azofärgämnen. H. E. Oxaminsyra, kem., oxalsyrans mono-aminoderivat, NH2 . CO . COOH, hvilken uppstår genom inverkan af ammoniaklösning på oxamid (se d. o.). Oxantrakinöner, kem. Se O x i a n t r a k i n o-n e r. Oxblåsa, med., blåsa, inneslutande is, användes som afkylande medel. Se Is, sp. 885. Oxbow lakes [å'ksbåu léYks]. Se Mississippi, sp. 684. Oxbär, löt. Se Cotoneaster. Oxdansen (äfven kallad F r i k a s s é), en svensk folkdans, utförd som motdans af två karlar (pojkar) samt kännetecknad af burleskt ograciösa rörelser och åtbörder. Turerna börja vanligen med höflighetsbetygelser (bugningar och nigningar) och öfvergå småningom till fingeradt gräl och slagsmål, i det man rör sig sidvärts och slår ut med armarna, hastigt för fötterna fram och tillbaka, böjer ned hvarandras hufvud, inbördes räcker lång näsa och svarar med att räcka ut tungan samt låtsar ge smällande örfilar, allt afpassadt efter den ganska lifligt figurerade musiken, som är skrifven i 2/4 takt, med en del starka marcaton i första och tredje reprisen. Oxdansen har förr dansats i västra och södra Sverige; dess namn lär härstamma från Karlstads gamla gymnasium, där de lägre klassernas lärjungar af de äldre djäknarna kallades "oxar" och till deras förnöjelse tvungos att dansa "frikassé", det senare namnet möjligen hänty-dande på vanan att variera denna dans med alltjämt nya turer. E. F-t. Oxdjupet, ett smalt, men djupt sund i Stockholms skärgård, mellan Rindön och Värmdön samt numera hufvudinloppet till Stockholm. Redan Gustaf Vasa lät 1549 försänka O. medelst stenkistor för att dymedelst tvinga fartygen att passera förbi den befästa Vaxholmen. Försänkningen hölls sedan i stånd af Johan III, men fick därefter förfalla, tills Karl X 1658 lät uppgöra nytt försänkningsförslag, enligt hvilket 2 gamla kronoskepp 1659 sänktes i sundet. 1675 sänktes ytterligare ett sådant skepp, och 1702 togs försänkningsfrågan åter upp; men 1709 föreslog generalkvartermästare Palmquist, att en bomkedja skulle spännas öfver O. och att till försvar för detta stängsel en skans och ett batteri skulle byggas på Rindön samt att 2--3 bevarade fartyg skulle ditstationeras. Stängselbom utlades 1710, då äfven en redutt på Värmdösidan föreslogs. Befästningarna utfördes sedermera och iståndsattes därefter 1719, då 3 bommar och 1 bestyckad pråm också utlades, hvarjämte på båda stränderna retranchement af kvistiga trän anlades. 1720--23 byggdes på Rindösidan ett hornverk, och sedermera uppfördes på Värmdön det storartade Fredriksborg (se d. o. 1). 1728 påbättrades såväl bomstängslet som försänkningen; 1742 anlades provisoriska verk till O:s försvar; 1753, då 2 rader bommar funnos i O., beslöts dessas försäljande och nyas ditläggande enligt kommerserådet Polhems invention; 1807 barrikaderades O., 1831--33 försänktes O. med "stenkoner", och en del af strandverken iståndsattes. 1838--39 försänktes O. fullständigt, hvarefter Kodjupet (se d. o.) blef enda inloppet till Stockholm. 1867 års befästningskommitté föreslog emellertid, att O. skulle bli hufvudinloppet till Stockholm och därför upprensas och befästas samt att Kodjupet i stället skulle försänkas med bibehållande dock af en 12 fots djup ränna för fredsbruk. Försvarsplanen godkändes 1869, och sedan 1871 års riksdag beviljat nödiga medel, påbörjades dess realiserande, men först 1876, när den nya befästningen på Rindö östra udde närmade sig sin fullbordan, vidtog upprensningen i Oxdjupsförsänkningen, hvarvid en segelränna med 76 fots nedre bredd och 26 fots djup upptogs. Ehuru under senare år, till följd af att mera djupgående fartyg gång efter annan måst ankra på Trälhafvet, frågan