Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxaluri ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1141
Oxaluri-Oxdjupet
1142
Äfven i s j älf mor dsaf sikt har ibland oxalsyra
eller oxalat intagits. Stora doser, särskildt af
fri syra, verka ögonblickligen starkt etsande i mun,
matstrupe och mage, hvarvid under häftiga kräknin-gar
den starkt blodöfverfyllda och svullna slemhinnan i
större eller mindre utsträckning förstöres. Härtill
komma snart häftiga symtom af allmän förgiftning
- höggradig allmän svaghet, häftiga krampanfall,
blåröd hudfärg (cyanos), svag puls, djup dvala och
död genom förlamning af centrala nervsystemet och
hjärtat. Oxalsyran kan döda ganska raskt redan
i dos af 4-5 gr. Vid mindre doser är förloppet
långvarigare, och faran hotar då väsentligen från
njurarna, i hvilka urinkanalerna tillstoppas af
hopade kalkoxalatkristaller, så att urinsekretionen
blir alldeles otillräcklig eller upphör, hvaraf
alstras urinförgiftning (uremi), som efter flera
dagar kan leda till döden. Oxalsyrans skildrade
häftiga giftverkningar synas bero på, att den lägger
beslag på den för cellernas lif nödvändiga kalken,
hvarigenom dessa skadas eller dödas. Tillförsel af
lämpligt kalksalt, t. ex. kalciumklorid i lösning,
bäst direkt i blodet, synes ännu i ett sent stadium
kunna verka lifräddande. - Behandlingen af akut
oxalsyreförgiftning bör bestå i mag-sköljning (om
krampen medger magslangens införande) med tillsats
af krita, kalkmjölk eller bäst s. k. sockerkalk,
hvaremot lättlösliga karbonat (soda) böra
undvikas, emedan de befordra uppsugningen af
oxalsyran. I svåra fall bör injektion i blodet af
kalciumkloridlösning försökas. Mot tillstoppningen
af njurarna ges vatten och urindrif-vande medel.
P. T. C. (H. E. C. G. S.)
Oxaluri (af grek. urél’n, låta sitt vatten), med.,
det tillstånd, då urinen innehåller en ökad mängd
oxalsyrad kalk. Denna kristalliserar lätt i form
af kvadratoktaederformiga, brefkuvertlik-nande
kristaller, som lätt igenkännas i urinsedimentet
på grund af sitt karakteristiska utseende. Yissa
födoämnen, såsom krasse, drufvor, spenat, sparris,
selleri, palsternackor, persilja m. m., eller af
medikament, såsom rabarber, scilla och vale-riana,
innehålla rikligt med oxalsyra. Den patologiska
betydelsen af en oxaluri är ännu oviss. I- H.
Oxamid, kem., oxalsyrans diamid, ett hvitt, i vatten
och alkohol nästan olösligt pulver, som erhålles
bäst genom inverkan af ammoniak på oxalsyreestrar
och tecknas genom formeln: NH2 . CO . CO . NH2.
H. E.
Oxamlnf ärgämnen, kem., kallas i regel sådana
färgämnen, som framställas af ett utgångsmaterial,
som innehåller oxaminsyregruppen - NH . CO . COOH. En
del af dessa färgämnen innehåller äfven själf
oxaminsyregruppen i molekylen, t. ex. oxaminsvart,
talrika oxaminviolettfärger o. a. F. ö. innehålla de
flesta oxaminfärgämnena atomgruppen -N = N - och äro
dessa således azofärgämnen. H. E.
Oxaminsyra, kem., oxalsyrans mono-aminoderivat,
NH2 . CO . COOH, hvilken uppstår genom inverkan af
ammoniaklösning på oxamid (se d. o.).
Oxantrakinöner, kem. Se O x i a n t r a k i n o-n e r.
Oxblåsa, med., blåsa, inneslutande is, användes som
afkylande medel. Se Is, sp. 885.
Oxbow lakes [å’ksbåu léYks]. Se Mississippi, sp. 684.
Oxbär, löt. Se Cotoneaster.
Oxdansen (äfven kallad F r i k a s s é), en
svensk folkdans, utförd som motdans af två karlar
(pojkar) samt kännetecknad af burleskt ograciösa
rörelser och åtbörder. Turerna börja vanligen med
höflighetsbetygelser (bugningar och nigningar) och
öfvergå småningom till fingeradt gräl och slagsmål,
i det man rör sig sidvärts och slår ut med armarna,
hastigt för fötterna fram och tillbaka, böjer
ned hvarandras hufvud, inbördes räcker lång näsa
och svarar med att räcka ut tungan samt låtsar
ge smällande örfilar, allt afpassadt efter den
ganska lifligt figurerade musiken, som är skrifven
i 2/4 takt, med en del starka marcaton i första och
tredje reprisen. Oxdansen har förr dansats i västra
och södra Sverige; dess namn lär härstamma från
Karlstads gamla gymnasium, där de lägre klassernas
lärjungar af de äldre djäknarna kallades "oxar" och
till deras förnöjelse tvungos att dansa "frikassé",
det senare namnet möjligen hänty-dande på vanan
att variera denna dans med alltjämt nya turer.
E. F-t.
Oxdjupet, ett smalt, men djupt sund i Stockholms
skärgård, mellan Rindön och Värmdön samt numera
hufvudinloppet till Stockholm. Redan Gustaf Vasa
lät 1549 försänka O. medelst stenkistor för att
dymedelst tvinga fartygen att passera förbi den
befästa Vaxholmen. Försänkningen hölls sedan i stånd
af Johan III, men fick därefter förfalla, tills
Karl X 1658 lät uppgöra nytt försänkningsförslag,
enligt hvilket 2 gamla kronoskepp 1659 sänktes i
sundet. 1675 sänktes ytterligare ett sådant skepp,
och 1702 togs försänkningsfrågan åter upp; men 1709
föreslog generalkvartermästare Palmquist, att en
bomkedja skulle spännas öfver O. och att till försvar
för detta stängsel en skans och ett batteri skulle
byggas på Rindön samt att 2–3 bevarade fartyg skulle
ditstationeras. Stängselbom utlades 1710, då äfven
en redutt på Värmdösidan föreslogs. Befästningarna
utfördes sedermera och iståndsattes därefter 1719,
då 3 bommar och 1 bestyckad pråm också utlades,
hvarjämte på båda stränderna retranchement af
kvistiga trän anlades. 1720–23 byggdes på Rindösidan
ett hornverk, och sedermera uppfördes på Värmdön
det storartade Fredriksborg (se d. o. 1). 1728
påbättrades såväl bomstängslet som försänkningen;
1742 anlades provisoriska verk till O:s försvar;
1753, då 2 rader bommar funnos i O., beslöts dessas
försäljande och nyas ditläggande enligt kommerserådet
Polhems invention; 1807 barrikaderades O.,
1831–33 försänktes O. med "stenkoner", och
en del af strandverken iståndsattes. 1838–39
försänktes O. fullständigt, hvarefter Kodjupet (se
d. o.) blef enda inloppet till Stockholm. 1867
års befästningskommitté föreslog emellertid, att
O. skulle bli hufvudinloppet till Stockholm och
därför upprensas och befästas samt att Kodjupet i
stället skulle försänkas med bibehållande dock af
en 12 fots djup ränna för fredsbruk. Försvarsplanen
godkändes 1869, och sedan 1871 års riksdag beviljat
nödiga medel, påbörjades dess realiserande, men först
1876, när den nya befästningen på Rindö östra udde
närmade sig sin fullbordan, vidtog upprensningen i
Oxdjupsförsänkningen, hvarvid en segelränna med 76
fots nedre bredd och 26 fots djup upptogs. Ehuru under
senare år, till följd af att mera djupgående fartyg
gång efter annan måst ankra på Trälhafvet, frågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
