1145 Oxelsläktet-Oxelösund 1146 Lund, inskrefs 1717 som student i Uppsala och blef 1718 pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, 1719 filos, magister primus i Lund och 1720 prästeståndets notarie. 1721 utnämndes han till filos, lektor på Visingsö, hvars gymnasium han mycket upparbetade, och blef 1729 kyrkoherde i Skärstad af Växjö stift. 0. utgaf ett par disputationer De insula Visingiana (1714), några predikningar, Rette grunden til otvifvelaktig visshet om christendomens sanning (1735; ny uppl. 1746) samt Liknelsen om den sorgfälliga modren (1741). -rn.* Oxelsläktet, Sorbus L., bot., ett till fam. Ro-sacece, underfam. Pomoidece hörande släkte, mycket nära släkt med Pyrus (och därmed ofta förenadt som undersläkte), från hvilket det afviker genom vanligen endast 2-3-rummig frukt. I Sverige finnas 4 arter. Den vanliga oxe In, S. suecica Vanlig oxel. l gren med blad och blommor, 2 "oxelbär", helt och ituskuret. (S. scandica; se fig.), är ett i södra och mellersta Sverige samt upp till Medelpad på ängar och löf-backar, vanligen nära människoboningar, förekommande, stundom ganska högt och groft träd med vacker, utbredd krona. Bladen ha korta, hvitulliga skaft och äggrunda till bredt aflånga skifvor, som äro flikigt inskurna, mot basen grundt parklufna, under gråludna. De hvita blommorna bilda en ganska tät, mångblommig kvast med mer eller mindre hvitulliga skaft. Frukten är en äppelfrukt med vanligen 2 rum, närmast omgifna af hinnaktiga fruktblad och därutanför af en vid mognaden köttig, liksom mjölig, något sött och kärft smakande massa. De mogna frukterna, "oxelbären", äro aflångt rundade, rödaktiga. Oxelns ved är ett fast och starkt virke. Nära denna "svenska oxel" står den "finska oxe l n", "rönnoxe l n", S. fennica, som vanligen är mindre eller stundom endast en högväxt buske, hvars blad ha flikarna vid basen inskurna intill medelnerven, så att denna del af bladet liknar ett rönnblad. Frukten är sötsur. Denna art förekommer mest i kusttrakterna såväl på västra som östra sidan af Skandinaviska halfön. En tredje art, h v i t o x e l, "norsk oxel", S. aria, tillhör Norges kusttrakter upp till Trondhjem samt finnes på spridda orter sällsynt i Sverige, mest i Bohus län. Dess blad äro styfva, ofvan glänsande, under hvitludna, hela, sågade. Frukterna äro sötaktiga, liknande den svenska oxelns. Om den fjärde svenska arten, S. aucuparia, rön n en, se d. o. O. T. S. (G. L-m.) Oxeltand. Se Tänder. Oxelö skans, en sexuddig stjärnskans på Oxelö i Södermanlands skärgård (se Oxelösund), hade anlagts på 1650-talet, men enär densamma byggts af trä med stenfyllning, var den förfallen 1675, då den nödtorftigt reparerades. 1676 uppgjorde Stuart dessein till O:s iståndsättande, som sedan egde rum s. å., då skansen äfven palissaderades, hvarefter den bestyckades och försågs med besättning; men redan 1677 lämnades O. åt sitt öde, och först 1720 iståndsattes den ånyo. Efter krigets slut fick skansen emellertid förfalla. L. W:son M. Oxelösund, municipalsamhälle (enl. k. br. 27 jan. 1899, 31 okt. 1902 och 29 juli 1910) och hamnplats i Nikolai socken, Södermanlands län, ytterst på den halfö, som skjuter ut i Östersjön mellan Stjärnholmsviken och Marsviken, ej långt från själfva hafsbandet. Arealen utgör 146,1 har, hvaraf det område, där stadsplanelagen tillämpas, är 110,4 har. 2,526 inv. (1913). Taxeringsvärde 36,400 kr. å jordbruksfastighet och 2,863,000 kr. å annan fastighet (1913), hvaraf 123,900 kr. å bevillningsfria (tre skolhus och lotsstation). Hamnen, förr kallad Brevik, har länge varit berömd för sin isfrihet, och sedan gammalt har segelleden gått där förbi vid Oxelö lotsplats (som numera kallas Gamla Oxelösund) genom Oxelö sund (mellan fastlandet samt Bjurhalsen m. fl. öar), men platsen erhöll betydelse, först sedan järnvägen från Västmanland öfver Flen och Nyköping där fick sin ändpunkt (13 km. från Nyköping) och en alltmer växande järnmalmsexport uppstod. Samhället är i hufvudsak anlagdt af Oxelösund--Flen--Västmanlands järnvägs-a.-b., som inköpte marken, med stora kostnader anlagt gator, uppfört elektricitetsverk samt nedlagt vatten- och afloppsledningar för en kostnad af omkr. 400,000 kr. Vattnet föres genom pumpverk i rörledning från borrbrunnar vid Väderbrunn i Bergshammars socken till en pumpstation vid Bränn-Ekeby, hvarifrån det pressas upp i ett vattentorn i O. Ledningen mellan borrbrunnarna och vattentornet är nära 20 km. Inom området har ett villasamhälle uppstått, bebodt af sommargäster från Nyköping och andra, som njuta af den friska, stärkande hafsluften. Äfven många handlande och handtverkare ha slagit sig ned där. Samhället har ett kall- och två varmbadhus (det ena, öppet året om, tillhörande samhället), badhotell med två annex (tillhöriga järnvägspersonalens understödsfond), läkarstation, stort järnvägshotell, lots- och tullstation. Hamnanläggningen påbörjades 1876 och har sedan flera gånger utvidgats, och hamnen är med sina dyrbara och praktiska anordningar för lossnings- och lastningsarbeten (se fig.) en af Sveriges förnämsta. Den har kostat öfver 1,5 mill. kr. Lastning kan ske af ända till 8,000 ton malm per dag. Kajernas sammanlagda längd är 1,100 m. och vattendjupet invid dem omkr. 7 m. Krooks petroleum- och olje-a.-b. i Stockholm har vid hamnen uppfört 8