(se O. 19), erhöll 1645 grefskapet Södermöre och blef ättefader för grefliga ätten O. af Södermöre, som utgick på svärdssidan 1706. Axels broders, den redan 1640 aflidne Gabriel Gustafsson O:s (se O. 22), barn och barnbarn upphöjdes 1651 i grefligt stånd, och från dem härstammade grefliga ätten O. af Kronoborg, som utgick på svärdssidan 1803. 1. Nils Jönsson, riksförestnådare, broder till lagmannen Bengt Jönsson, egare till Djursholms och Frösviks sätesgårdar i närheten af Stockholm, var en af de ledande stormän, som 1434 uppsade konung Erik af Pommern tro och lydnad. Han tillhörde sedan drotsen Kristiern Nilssons (Vases) parti, som uppträdde fientligt emot Karl Knutsson. Under Kristofer af Bajern plägade han vara en af de styresmän, som konungen förordnade under sin bortovaro, och vid hans död var han innehafvare af Nyköpings och Örebro slott samt nog framstående att jämte brodern Bengt öfvertaga regeringen som riksföreståndare jan. 1448. Under Karl Knutssons i juni s. å. begynnande regering stod han på unionspartiets sida och var en af de mot sin konung förrädiske herrarna på mötet i Halmstad 1450. Genast vid Karl Knutssons tillträde till regeringen förlorade han Nyköpings slott. Efter mötet i Halmstad fråntogs honom äfven Örebro. Han dog kort därefter. 2. Bengt Jönsson, den föregåendes broder, lagman, riksföreståndare. Se Bengt Jönsson. 3. Jöns Bengtsson, den föregåendes son, ärkebiskop, riksföreståndare, f. 1417 (enl. Sv. adelns ättartaflor), d. i dec. 1467 på Borgholm, inskrefs 1434 vid universitetet i Leipzig, där han 1437 erhöll magistergrad, hvarefter han återvände till Sverige och 1441 utnämndes till domprost i Uppsala. 1445 uppehöll han sig åter i Leipzig och var rektor vid universitetet där. I början af 1448 valdes han af Uppsala domkapitel till ärkebiskop Nils Ragvaldssons efterträdare samt invigdes under sommaren s. å. i ämbetet. J. B. uppträder (från 1457) med titeln Sveciæ primas, hvilket på svenska återgafs med Sveriges förste, huruvida han förvärfvat sig laglig rätt härtill, är dock ej kändt. Han låg i ständig strid med konung Karl Knutsson, dels emedan han, en ifrig anhängare af unionen med Danmark, såg i denne, det nationella partiets ledare, ett hinder för unionen, dels och företrädesvis emedan hans fader och farbroder, hvilka efter konung Kristofers död 1448 blifvit riksföreståndare, nödgats s. å. lämna makten i Karl Knutssons händer. Karl Knutssons försök att göra den världsliga makten gällande i kyrkliga angelägenheter väckte därjämte naturligtvis den myndige prelatens missnöje. I hemlighet stämplade J. B. länge mot konungen, åt hvilken han offentligt afgifvit de högtidligaste trohetsförsäkringar, men i jan. 1457 började han öppet uppror. 9 febr. öfverrumplade han konungen i Strängnäs samt tvang honom att fly till Stockholm och därifrån, efter en kort belägring, till Danzig (natten mellan 23 och 24 febr.). Riksrådet uppdrog 21 mars s. å. riksföreståndarskapet åt Erik Axelsson Tott och J. B., hvilken beklädde detta ämbete till 2 juli s. å., då danske konungen Kristian I hyllades som konung i Sverige. Unionskonungens utpressningar väckte allmänt missnöje, och detta drabbade företrädesvis ärkebiskopen, som inkallat Kristian och var hans förtrogne rådgifvare. 1463 reste sig Upplandsbönderna och fordrade att bli befriade från den kort förut påbjudna skeppsskatten. På eget bevåg frikallade ärkebiskopen dem från skatten, men blef till följd däraf fängslad af konungen och bortförd till Danmark. Denna åtgärd verkade ett omslag i allmänna opinionen: J. B. betraktades som en martyr för folkets sak, och det mötte därför ingen svårighet för hans frände, biskop Kettil Karlsson, att åvägabringa en allmän resning till hans förmån (1464). Resningen ledde till konung Karls återkallande, och detta för de höge herrarna obehagliga resultat förmådde dem att på enskild väg söka komma öfverens med Kristian. Genom sin styffader, Erik Nipertz, utverkade Kettil Karlsson ärkebiskopens frigifvande (16 aug. 1464). Återkommen till Sverige, ställde J. B. sig i spetsen för unionspartiet och tvang Karl att för andra gången nedstiga från tronen (30 jan. 1465), hvarefter Kettil Karlsson och J. B. gemensamt styrde landet. Efter Kettils död, i aug. s. å., valdes J. B. till riksföreståndare, men framkallade genom sin egenmäktighet stark jäsning både bland stormännen och folket, och redan i sept. 1466 fråntog rådet honom riksföreståndarskapet, som öfverlämnades åt Erik Axelsson Tott. Mellan dennes och ärkebiskopens parti uppstod då häftig strid, i hvilken ärkebiskopen drog det kortaste strået. Karl Knutsson blef för tredje gången konung (1467), och ärkebiskopen flydde till Borgholm, där han afled. J. B. var en lärd man; han hyste därjämte stort intresse för den kyrkliga konsten, hvarom åtskilliga på hans föranstaltande tillkomna kyrkomålningar i Uppland bära vittne. 4. Kristiern Bengtsson, den föregåendes broder, riddare och rikets råd, ärfde efter sin fader Salsta i Uppland, hvartill han skref sig. Af Kristian I erhöll han 1457 Åbo slott i förläning, som han dock 1463 måste utbyta emot Kastelholm. Och det var nära att han gått miste äfven om detta, enär han af konungen misstänktes för delaktighet i Upplandsbönderna resning s. å. 1464 deltog han också i biskop Kettils resning; men därefter stod han troget på unionspartiets sida och var en af anstiftarna till upproret mot konung Karl 1469, hvarvid han blef tillfångatagen och först efter "svåra eder och förpliktelser" frigifven. -- Ehuru han lefde ännu under de första åren af Sten Stures riksföreståndarskap, synes han dock ej under denna tid ha deltagit i några rådsmöten. 5. Erik Nilsson, till Djursholm, den föregåendes kusin, son af O. 1, riksråd, d. efter 1469, var en af 1400-talets oroliga andar, en förkämpe för unionen och aristokratiskt själfsvåld. Han deltog i sin kusin ärkebiskop Jöns' resning 1457 och likaså i biskop Kettil Karlssons 1464, då han blef belönad med Västerås' slottslän, som han dock 1466 åter måste lämna. 1467 måste han afstå äfven från de under de inre oroligheterna vunna Stäkeborg och Örebro, sedan han blifvit af Nils Sture tillfångatagen och öfverlämnad åt Karl Knutsson. Efter den af Erik Karlsson (Vase), hans svåger, anstiftade resningen, 1469, flydde han till Danmark, men återkom snart och uppträdde i de inre striderna före slaget på Brunkeberg. Under Kristian I inkallades han i rådet. 6. Sten Kristiernsson, till Salestad