blef 1691 gift med pastorn N. Bergius (se därom Bergius, N.). 15. Bengt Gabrielsson O., grefve, den föregåendes broder, kanslipresident, en af Sveriges utmärktaste statsmän, f. 16 juli 1623 på Mörby i Uppland, d. 12 juli 1702 i Stockholm. <img l>Bengt Gabrielsson Oxenstierna vid tiden för westfaliska freden.

Efter studier i Uppsala, där han 1643 valdes till rector illustris, begaf han sig 1645 på utrikes resor, hvarunder han genomreste kontinentens viktigaste länder. Efter ett kort besök hemma 1648 fick han tjänstgöra vid den stora fredskongressen i Osnabrück. Det var den blifvande statsmannens första lärospån. Under sin vistelse i Tyskland kom han i närmare beröring med dåv. pfalzgrefven Karl Gustaf, hvars synnerliga bevågenhet han förvärfvat. Af honom som generalissimus förordnades han 1650 att å Sveriges vägnar vara deputerad vid den s. k. exekutionstraktaten i Nürnberg, och vid sin hemkomst till fäderneslandet, våren 1651, rekommenderades han af pfalzgrefven varmt åt Kristina. Nu följde hastigt det ena viktiga uppdraget på det andra. 1651 fick han förnyad instruktion som svensk "abgeordneter" i Nürnberg. Efter upplösningen af konferensen där begaf han sig på eget bevåg till Frankfurt för fortsättande af de oafslutade underhandlingarna och utnämndes 1651 till "legatus plenipotentiarius" där. Följande året fick han K. M:ts befallning att bege sig till Böhmen för att som svensk ambassadör bevista kejsarens och kurfurstarnas sammankomst i Prag, hvarvid han bl. a. skulle söka utverka investitur å Sveriges tyska provinser. Till följd af Brandenburgs protest misslyckades visserligen detta, men O. fick befallning att följa kejsaren till riksdagen i Regensburg för att fortsätta sina bemödanden. Under tiden hade han utnämnts till president i Wismarska tribunalet. I början af 1653 lämnade han Regensburg, och jämte Schering Rosenhane organiserade han det nya tribunalet samt var en af dem, som på Sveriges vägnar mottogo stadens hyllning. Knappt hade Karl X Gustaf bestigit tronen, förrän han kallade O. till nya diplomatiska värf, åt hvilka med konungens ständigt växande förtroende han oafbrutet under dennes regering egnade sina krafter. Redan 1654 fick han i uppdrag att representera Sverige vid den stundande kretsdagen i Neder-Sachsen. På vägen dit borde han besöka Celle, Wolfenbüttel, Hannover och Magdeburg för att där framkalla en stämning till Sveriges förmån i striden mot Bremen. I slutet af året inkallades han i rådet, hvarjämte han blef kansliråd. I början af 1655 kallades han att från Wismar skyndsamt infinna sig hos konungen, emedan denne önskade använda hans tjänst i kansliet. Under det s. å. begynnande polska fälttåget åtföljde O. Karl Gustaf till en början till Warschau, där han i slutet af 1655 och början af 1656 förblef i egenskap af guvernör öfver Stor-Polen och Masuren och där han på ett förträffligt sätt sörjde för förvaltningen af landet, för Warschaus förseende med lifsmedel, för de sjukes nödiga skötsel, för värfningen af nya regementen o. s. v. Efter Warschaus fall och Erik Oxenstiernas död utnämndes O. i okt. 1656 till guvernör öfver Kulmska palatinatet, hvartill lades Kujavien och Masovien. Där öfvertog han den ärofulla Oxenstiernska förvaltningens traditioner och fullföljde dem på ett sådant sätt, att t. ex. staden Thorns invånare sedermera med beredvillighet offrade lif och blod för svenskarna i striden emot egna landsmän. När Karl Gustaf 1657 tågade till Danmark, lämnades nämligen O. kvar i Thorn, hvarest han, trots det nästan förtviflade läget, ej blott visste att försvara sig med beundransvärd uthållighet i nära ett och ett halft år, utan äfven lyckades genom sin kallblodiga ståndaktighet och det sken af styrka, som han, trots fästningens oerhördt utblottade tillstånd, genom sin bestämda hållning vid underhandlingen förstod att ge svenskarnas sak, utverka sådana kapitulationsvillkor, att de blefvo utgångspunkt för de följande fredsunderhandlingarna. Det föll därför nästan af sig själf, att O. äfven skulle bli en af fredskommissarierna i Oliva, hvartill han också hösten 1659 utnämndes. I underhandlingens bringande till lyckligt slut hade han en väsentlig del. När han sedan efter freden 1660 återvändt, ingrep han genast vid det första rådssammanträde han hemma bevistade på ett afgörande sätt i ärendena, i det han lyckades afstyra ett i polskt intresse väckt förslag om förbund med republiken mot Ryssland. Om O. emellertid haft någon äregirig förhoppning att hemma spela en mera betydande roll, fann han snart, att Per Brahes och Magnus Gabriel De la Gardies regering ej var förmånlig för Oxenstiernornas inflytande. Han utnämndes nu till den nästan liktydigt med en landsförvisning betraktade posten att vara president i Wismarska tribunalet, hvilken plats han dock icke ville mottaga. I stället erhöll han 1662 sin faders förra ämbete: generalguvernörskapet i Livland, hvilken tjänst han innehade till 1666. I nov. 1665 hade han ånyo kallats till president i tribunalet i Wismar. Denna gång fann han skäl att antaga kallelsen, alldenstund med samma post då förbands en annan, hvilken öppnade ett rikt fält för diplomatisk skicklighet att göra sig gällande. Han erhöll nämligen tillika uppdraget att vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning, som förnyades 1669. Som legat trädde han i diplomatisk förbindelse med Tysklands flesta furstehus. Efter att någon liten tid ha lämnat sin plats som president i Wismarska tribunalet blef han 1673 för 4:e gången därtill utnämnd, och ånyo förbands med denna post legatvärdigheten. 1674 fick han med anledning af de politiska förvecklingarna en särskild sändning till det kejserliga hofvet för att söka förekomma det då hotande krigets utbrott. De förbindelser han i Wien knöt och de sympatier han där vann blefvo utan tvifvel af vikt för hans följande uppträdande på den stora fredskongressen i Nijmegen. Säkert är, att hans utnämnande till en af ambassadörerna där (april 1676) ansågs som ett bestämdt närmande från Sveriges sida till Holland och Österrike. Det öfvermod,