hvarmed han från fransk sida där behandlades, torde också gjort honom ännu mera benägen för anslutningen till nämnda makter, och deras vänskap sökte O. med orubblig följdriktighet under hela sin politiska bana åt Sverige förvärfva och bibehålla. Under fredskongressen beredde han också den Sveriges öfvergång till Frankrikes motparti, hvilken efter freden fullständigt följde. 1679 återvände O. hem och fungerade vid Karl XI:s bröllop på Skottorp som öfverstemarskalk med uppdrag att hälsa den unga prinsessan vid landstigningen å hela rikets vägnar (maj 1680). Några månader därefter, efter J. Gyllenstiernas död, öfverlämnade konungen hela ledningen af utrikes ärendena åt O. i egenskap af kanslipresident med den enda föreskrift att sörja för fredens upprätthållande. Genom ett ovanligt mått af klokhet och försiktighet lyckades han nära ett tjugutal år fullgöra denna konungens föreskrift. Hans ledande politiska principer voro alltjämt vänskap med sjömakterna (Holland och England) och kejsaren samt en nära förbindelse med holsteinska huset som stöd gentemot Danmark. Det var dock under beständig strid han lyckades tillkämpa sina åsikter framgång. I okt. 1680 vann han i rådet den första af de segrar, som afgjorde den nya riktningen af Sveriges utrikes politik och som hade till närmaste följd afslutandet af det viktiga s. k. garantifördraget i Haag 30 sept. 1681, "det mest vågade och tillika det mest afgörande steget i Karl XI:s yttre politik", uppslaget till ett helt system af nya politiska kombinationer i Europa. Det där utstakade programmet fullföljde O. med den mest fulländade statsmannaskicklighet under Karl XI:s regering, och händelsernas utveckling bevisade till fullo riktigheten af den beträdda banan. O:s maktställning var emellertid starkast under 1680-talet, i synnerhet under dess förra hälft. 1682 lyckades han genom en ceremonitvist aflägsna den naturlige hufvudmannen för sina motståndare, franske ambassadören, som därefter lämnade landet. Nya fördrag med Holland och Brandenburg 1686, ett beslutsamt uppträdande mot Danmark i den holsteinska tvisten, som ändade med det för den svenska statskonsten ärofulla Altonafördraget 1689, en hjälpsändning till Vilhelm af Oranien vid hans tåg till England för att vinna dess krona 1688, äfvensom till de emot Frankrike stridande allierade makterna, voro frukter af O:s inflytande vid denna tid. Med början af 1690-talet led detta dock ett visst afbräck. Ett franskt ombud samlade åter ett parti i Sverige. Flera bland dem, som egde Karl XI:s öra, främst Nils Bielke, voro Frankrikes vänner. I april 1691 väntade man en "katastrof i O:s ministerio", då det var tydligt, att konungens förtroende till O. var rubbadt. Men O. lyckades för konungen framlägga bevis för motståndarnas förbindelser med Frankrike och räddade sig och sin ställning, mot hvilken dock anfallen snart åter upptogos. De allierades segrar mot slutet af 1691 voro tillika O:s, och 1692 slog han genom nya framlagda bevis för stämplingar med Frankrike fullständigt sina motståndare i Nils Bielkes person. Emellertid var det uppenbart, att konungen ej mera så obetingadt som förut lyssnade till O:s ord. Åtgärder beslötos understundom, som stredo mot hans åsikter, hvilka åtgärder han dock, då de skulle komma till utförande, med utomordentlig skicklighet merendels beröfvade deras kraft och betydelse. Under Karl XI:s sista år lyckades dock det franska partiet vinna alltmer terräng under ledning af Wallenstedt och Hastfer. Under loppet af 1695 och 1696 led O. flera kännbara nederlag, men den uppflammande dansk-holsteinska striden, i hvilken konungen och O. voro fullkomligt ense, räddade åter en gång hans ställning. Han var åter i full utöfning af sin makt, då Karl XI dog, 1697. Till följd af det anseende Sverige genom O:s politik vunnit hade det då nyss blifvit utsedt till medlare på den stora kongressen i Rijswijk. -- Genom sitt testamente hade Karl XI insatt O. till en af förmyndarna för Karl XII, men i denna nya regering befann han sig ofta i minoriteten. Blott i holsteinska frågan vann han afgjord seger, då man beslöt att å Sveriges vägnar afge bestämda förklaringar till hertigens förmån. Icke ogärna såg O. därför Karl XII:s myndighetsförklaring, i hopp att hos honom vinna mera gehör. Däruti missräknade han sig visserligen i likhet med så många andra på det hela, men den gamle statsmannen lämnades likväl i okvald utöfning af sitt ämbete och lyckades t. o. m. i många viktiga frågor vinna konungen för sin uppfattning. Genom sin vidsträckta erfarenhet och sina mångfaldiga förbindelser hade han en rikedom på utvägar att göra sig gällande, helst hans motståndare råkat i ännu djupare onåd än han själf. Nya förbund afslötos med sjömakterna och kejsaren, medan O. beröfvade en med Frankrike ingången allians all vådlig innebörd. -- Med djupt bekymmer såg O. emellertid Karl XII:s fullständiga likgiltighet för alla förnuftiga diplomatiska beräkningar. Utan att tröttna eller afskräckas af konungens köld varnade han och gaf råd än direkt, än genom andra. Varnande höjde han sin röst vid förvecklingarna med Danmark för Holsteins skull 1699; med ifver yrkade han på antagande af Polens fredsanbud efter slaget vid Narva och efter öfvergången af Düna. Hans sista afsked till Karl XII var en med redan döende sinnen skrifven, bevekande bön om fred, åtminstone med en af fienderna (det s. k. "Oxenstiernas memorial" af 5 mars 1702). -- Utom nu nämnda diplomatiska uppdrag utöfvade O. flera af de funktioner, som förut tillkommit rikskansleren; så t. ex. talade han ofta på konungens vägnar till ständerna, föredrog riksdagspropositionerna o. s. v. 1681 valdes han till Åbo universitets och 1686 till Uppsala universitets kansler. O. skildras till sin person som "en fin och försiktig herre, liten till växten, med ett saktmodigt väsen, men af en karaktär, som utmärkte sig för en ovanlig ihärdighet och seghet; för öfrigt arbetsam i hög grad, lugn, älskande prakt, men med små tillgångar" (Carlson). I sin enskilda hushållning trycktes han ofta af behofvet, framkalladt till en del af omsorgen för hans 18 barn. 16. Gustaf Gabrielsson O., grefve, den föregåendes broder, riksråd, landtmarskalk, f. 16 mars 1626 på Mörby i Uppland, d. 18 nov. 1693 i Stockholm. Efter slutade studier i Uppsala gjorde han 1646--48 i sällskap med sin broder Bengt en utländsk resa och utnämndes 1653 till drottning Kristinas öfverkammarherre. Han deltog sedermera i Karl X Gustafs fälttåg som chef först för