Hälsinge regemente, därefter för artilleriet samt utnämndes 1657 till generalmajor. Under Karl XI:s förmyndarstyrelse fick han 1668 rikstygmästarfullmakt, och vid 1672 års riksdag, då Karl XI själf öfvertog regeringen, fungerade han som landtmarskalk. 1673 utnämndes han till riks- och krigsråd samt afgick i aug. s. å. i spetsen för en lysande ambassad till Moskva, hvarifrån han återkom 1674. En kort tid af sistnämnda år hade han högsta befälet i Östersjöprovinserna, och 1675--77 under danska kriget ledde han försvarsanstalterna i Södermanland. Sedan 1678 innehade han lagmansämbetet i Karelen. 17. Johan Gabriel O., grefve, den föregåendes brorsons sonson, son af öfversten grefve Georg Gabrielsson O. (d. 1788), skald, ämbetsman, hofman, f. 19 juli 1750 på morfadern Jan Gyllenborgs gods Skenäs i Södermanland, d. 29 juli 1818 i Stockholm. <img l>

Då föräldrarna vistades på Karlstens fästning, fick sonen sin vård hos morföräldrarna; morbrodern, skalden G. F. Gyllenborg, hade den närmare uppsikten öfver hans uppfostran. 1764 blef skalden O. Bergklint hans lärare och utgjorde föremål för hans beundran och förtroliga vänskap. Bergklint lyckades dock icke hos lärjungen ingjuta sina egna filosofiska intressen, hvaremot han väckte hans varma håg för vitterheten. En del af uppväxttiden tillbragte O. med sin lärare i Uppsala, där han 1767 aflade kansliexamen; s. å. briljerade han vid en disputation inför hofvet. O. förde under ungdomsåren en dagbok, som delvis är utgifven (se nedan) och som är af stort intresse; den uppenbarar för oss en yngling af vekligt, melankoliskt skaplynne, med starkt utvecklad känsla för det sköna, en känslofull svärmare, hos hvilken dock stundom ett drag af tjufpojksaktighet uppenbarar sig. O. mottog under sin vistelse på det vackra, af honom besjungna Skenäs intryck af landtlif och natur, som utgjorde den poetiska fond, hvarur han sedan skulle ösa. Tidigt började han pröfva sina poetiska krafter i Creutz', Gyllenborgs och Bergklints spår, diktade oden, satirer, kärleksdikter och framför allt poetiska naturskildringar. 1768 blef han tjänsteman i Kabinettet för utrikes brefväxlingen och lefde en fattig ung ädlings och skrifvares lif under frihetstidens sista år, föga hågad för ämbetsarbetet, innerligt led vid den försumpning, hvari det politiska lifvet råkat. Han bodde denna tid hos morbrodern Gustaf, gjorde många vittra bekantskaper, fröjdades åt Bellmans backanaliska improvisationer, som han bedömde med insikt, ehuru något nedlåtande, samt blef genom Bergklints förmedling i nov. 1769 medlem af Utile Dulci, där han recipierades med poemet Natten, "hvilket fullkomligt öfvertygade bröderne om denne barbarens lyckliga snille". Utom detta poem meddelade Utile Dulcis "Vitterhetsnöjen" (i d. II och III, 1770 och 1772) Åskan, De fem sinnen, grafdikten Vid Adils död och Afsked till en vän (Bergklint). Af dessa dikter röjer särskildt "Natten" noggrann iakttagelse och fint återgifvande af naturintrycken. Sina naturbeskrifningar infattar han i mytologisk ram. Utom dessa dikter tillkommo ock redan då små kvicka och spetsiga epigram. Som kommissionssekreterare i Wien 1770--74 lefde han ett i flera afseenden bekymmersamt lif, förljufvadt af en djupare kärlek till en österrikisk dam, med hvilken han förde en rousseauanskt färgad brefväxling. För det diplomatiska chifferskrifvandet hyste han innerlig afsmak, hvaremot han med hänförelse egnade sig åt skaldekonsten och hemsände flera poem, som väckte mycken beundran i Utile Dulci; af dessa publicerades omedelbart likväl endast ett, Morgonen (i "Vitterhetsnöjen", d. III, 1772), medan de öfriga uppskötos till d. IV, men när den nio år senare skulle utkomma, var skalden ej benägen att offentliggöra poemen, sådana de då förelågo. "Morgonen" är, liksom "Natten", en naturskildring i mytologisk ram med inlagda genrescener ur landtlifvet. 1772--73 utarbetade O., under påverkan af Saint Lamberts "Les saisons", Skördarna, "en skaldedikt i tre sånger", i dess första, aldrig tryckta version, som f. ö. innehåller en del partier, hvilka upptogos i "Dagens stunder"; vidare tillkommo under Wientiden Den naturliga gudaläran (senare omarbetad till Oskuldens religion), hvari han proklamerade en naturreligion, oberoende af troslärornas skiljaktigheter, häfdande människokärlekens vidtfamnande dygd, "poesiens bergspredikan", som den kallats af Tegnér, hvars "Fridsröster" däraf inspirerats; Ode om hoppet (1773, tr. 1784), ursprungligen en pessimistisk dikt, liksom ock Ode öfver ödet (tr. 1785), där skalden afvisade tron på en allgod försyn och hyllade samma ödestro som Gyllenborg i "Människans elände", senare (1803) omarbetad med ett slut, som förkastade den "grymma lära" skalden i det föregående predikat; Ode till Camilla vid början af en sjukdom (tr. 1794), hvari O. tolkade sin dödslängtan i strofer, som måste betecknas som förromantiska. Det var otvifvelaktigt ödesdigert för O., att hans diktning från 1770-talet, som innebar mycket nytt, icke omedelbart offentliggjordes; poemen vunno ej på att hvila eller på att omarbetas, de skulle ha väckt ett helt annat uppseende och öfvat större inflytande, om de omedelbart sett dagen. 1774 kom O. hem. Gustaf III tilltrodde honom icke den plats vid beskickningen i Paris, som O. önskade, men använde honom vid hofvet och i titulärämbeten. Han blef 1782 "en af rikets herrar", 1783 öfverstekammarjunkare och 1785 e. o. led. i Kanslikollegium med särskildt uppdrag att deltaga i pommerska och wismarska beredningarna. Vid hofvet var han en omtyckt umgängesman och tillfällighetspoet, en rokokoskald, som i viss mån spelade samma roll vid Gustafs hof som Dalin i moderns. Förhållandet till konungen, i början vänligt, blef senare rätt kyligt. O. kom däremot i närmare förbindelse med hertig Karl och hans krets af mystiker samt blef ifrig frimurare, deltog bl. a. i samkväm med Reuterholm och K. A. Ehrensvärd. 1786, samma år som han blef medlem af den nyinstiftade Svenska akademien, gjorde konungen honom till riksråd, och han förordnades att jämte Emanuel De Geer förestå kanslipresidentämbetet.