(fig. 2). Den store rikskanslerens bild finnes
dessutom modellerad af Sergel i den kolossala
gipsgruppen "Axel Oxenstierna, dikterande Gustaf
Adolfs bragder för historiens gudinna", från midten
af 1780-talet, som aftäcktes i östra hvalfvet i
Stockholms slott 6 nov. 1832. Den var urspr. afsedd
att pryda fotställningen till Gustaf II Adolfs
staty i Stockholm, där den också, tack vare enskild
persons frikostighet, gjuten i brons uppställdes
1906 (fig. 3). 1883 beslöt Sv. akad. att som en
hyllningsgärd åt O:s förtjänster om fosterlandet
prägla en minnespenning (af 18:e storleken, den
största, som akademien någonsin låtit prägla). På
Fånö herresäte, på den plats, där fordom det hus
stått, hvari O. föddes, aftäcktes 28 sept. 1889
en af Fånös dåv. egare, brukspatronen H. Tamm,
bekostad minnesvård. O:s namnteckning meddelas å
pl. III till art.
Autograf. Det s. k. Oxenstiernska
huset i Storkyrkobrinken i Stockholm (en lång
tid lokal för Statistiska centralbyrån, numera för
husgerådskammaren), hvars uppförande O. påbörjade,
är afbildadt i art.
Mezzanin. Öfver O. finnes
ännu ingen i någon mån uttömmande biografi. Jfr
N. Ahnlund, "Till Axel Oxenstiernas ungdomshistoria"
(i "Personhist. tidskr." 1913).
20.
Johan Axelsson O., grefve af Södermöre,
den föregåendes son, statsman, f. 24 juni 1611 i
Stockholm, d. 5 dec. 1657 i Wismar. Efter slutade
studier i Uppsala infördes han af rikskansleren
<img l>
själf, medan denne vistades i Preussen, 1629,
i statsmannalifvet. Han sändes därefter, 1631,
försedd med instruktion och rekommendation
af fadern, på studieresor till Nederländerna,
England och Frankrike. Efter återkomsten gjorde
han krigstjänst i Tyskland under sin svåger Gustaf
Horn och avancerade 1632 till öfverste för Röda
regementet. Från denna tid började han ock af fadern
användas i diplomatiska uppdrag, hvarvid han af denne
försågs med noggranna och detaljerade instruktioner,
och han kan egentligen anses som verkställare
af rikskanslerens vilja. I början af 1634 sändes
O. sålunda till Holland och England, i hvilket senare
land han mottogs särdeles kyligt af Karl I, som icke
ville anse den af rikskansleren utfärdade fullmakten
tillfyllestgörande. Efter återkomsten därifrån,
i slutet af året, reste han hem till Sverige,
där han skulle aflägga berättelse inför rådet om
ställningen i Tyskland. Regeringen insatte honom
1635 bland kommissarierna för underhandlingen med
Polen, men att sonen medverkade till stilleståndet i
Stuhmsdorf, grämde fadern djupt. S. å. utnämndes han
till kammarråd och blef sålunda ett organ, hvarigenom
rikskanslerens inflytande i finansförvaltningen
gjorde sig gällande. Emot faderns mening inkallades
han 1639 i rådet, och han utsågs då därjämte till
rikskansliråd. Då rikskansleren själf ej kunde bevista
den stora fredskongressen
i Tyskland, sändes O. 1641 dit som legat jämte
Adler Salvius, men mottog alltjämt direkta
förhållningsorder af fadern, som emellertid (i
synnerhet i början) hade åtskilliga anmärkningar att
göra mot det sätt, hvarpå han skötte sitt uppdrag. För
honom själf blef detta ytterst oangenämt genom
missämjan mellan honom och Salvius samt Kristinas
partiska inblandning till den senares förmån. Likväl
kvarstannade han till fredsslutet i Osnabrück,
1648, och det ansågs, att han haft en väsentlig
förtjänst i, att freden blef så pass fördelaktig,
som den blef för Sverige. Därefter sändes han att
1650 ordna det nyförvärfvade Pommerns förvaltning,
hvilket han redan på utresan till fredskongressen
påbörjat. Kort innan brodern Erik kallades från
Livland, 1652, hemkallades äfven O., måhända en
yttring af den vid denna tid återvändande kungliga
gunsten mot Oxenstiernorna. 1653 blef O. lagman
i Uppland. Vid den mot Oxenstiernorna gynnsamt
stämde Karl X Gustafs tronbestigning (1654) blef
han riksmarskalk. S. å. blef han äfven kansler för
Greifswalds universitet, och 1655 utnämndes han till
Sveriges fullmäktige legat i Tyskland, en lysande
post, som påminde om faderns. Därmed förenades
presidentskapet i Wismarska tribunalet. O. skildras
som stolt och högdragen, men kunnig och i sitt
kall duglig.
21.
Erik Axelsson O., grefve af Södermöre,
den förres broder, rikskansler, en af Sveriges
störste statsmän, f. 13 febr. 1624 på Fiholm i
Södermanland, d. 23 okt. 1656 i Frauenburg, Preussen,
<img r>
intogs 27 febr. 1643, efter studier i Uppsala, att
auskultera i senaten, men lämnade s. å. Sverige för
att anträda studieresor förnämligast till Holland,
där han studerade i Amsterdam och Leiden. Dessa resor
varade till 1645, då han återkom. Den myndigvordna
Kristina, som gärna skickade Oxenstiernorna så långt
bort som möjligt, utnämnde O. 1646 till guvernör
i Reval och öfver Estland, vid samma tid som till
Livlands generalguvernör utnämndes hans frände
riksskattmästaren Gabriel O. Sin guvernörsbefattning
skötte han så, att det har sagts, att "knappast
någon guvernörs styrelse egt större betydelse
för landets utveckling". Den utöfvades ock under
ständigt inhämtande af faderns råd. Under O:s ledning
förbättrades sålunda kyrko- och militärväsendet,
rättskipningen ordnades, vägar anlades till fromma för
samfärdseln, och en ordnad postförvaltning infördes
på samma gång, som O. bättre än de fleste guvernörer
lyckades "bevaka landets räntor och inkomster". Vid
tiden för Oxenstiernornas återtagande till nåder
hemkallades äfven O., 1652. S. å. sattes han i
spetsen för det af fadern året förut organiserade
Kommerskollegium, ehuru han ej tillträdde tjänsten
förr än 1653, hvarjämte han ofta biträdde sin åldrande
fader vid underhandlingar
