med främmande sändebud. Efter Kristinas tronafsägelse (1654) öfvertog han som vice rikskansler ledningen af kansliärendena, som efter faderns s. å. inträffade frånfälle h. o. h. öfverlämnades åt honom, då han utnämndes till rikskansler. I mångt och mycket blef han för Karl X Gustaf, hvad fadern varit för Gustaf II Adolf. I såväl inre som yttre angelägenheter spelade han en ledande roll. Af ridderskapet och adeln hedrades han 1654 genom att utses till direktor öfver riddarhuset. Riksdagen leddes af honom till det beslut konungen och han själf önskade i reduktionsfrågan 1655. Liksom förut fadern hemfört Gustaf Adolfs brud, så hemförde O. Karl X:s, från Holstein 1654. Vid samma tid fick han faderns lagmansdöme, Norrland, och följde 1655 sin konung i fält, där han med öfverlägsen skicklighet utkämpade de diplomatiska striderna, medan konungen förde svärdet. Sålunda afslöt han med Brandenburg fördragen i Wehlau (Königsberg) och Marienburg 1656, som bundo kurfursten som vasall till Sveriges krona, samt 1 sept. 1656 med holländarna det epokgörande fördraget i Elbing. Redan i dec. 1655 hade han mottagit generalguvernörsämbetet i Preussen, hvilket fadern en gång förvaltat. Hans lefnadstecknare (E. Fries) karakteriserar honom som "en arbetsam, klok, försiktig, duglig och trogen tjänare åt konung och fädernesland". Se E. Fries, "E. O. Biografisk studie" (1889). D) Grefliga ätten O. af Kronoborg. 22. Gabriel Gustafsson O., friherre, riksdrots, son af O. 11 och yngre broder till rikskansleren Axel O., f. 15 juni 1587, d. 27 nov. 1640, idkade liksom brodern studier i Rostock, Wittenberg och Jena <img l>

och anställdes liksom denne vid återkomsten, 1604, i Karl IX:s tjänst. 1612--18 var han hertig Johans råd och kansler. Redan 1617 hade han dock blifvit utnämnd till riksråd och hofmarskalk. Ledig ifrån hertigens tjänst genom dennes död, utnämndes han 1618 till ståthållare öfver Stockholm samt Uppsala slott och län. Hans betydelse från denna tid är i främsta rummet att vara ett slags ställföreträdare för rikskansleren och verkställare af dennes tankar och förslag. Hans instruktioner äro merendels uppsatta af brodern, till hvilken han stod i mycket nära förhållande och hvars förtroende han med skäl i fullaste mått åtnjöt. Säkerligen var det ej utan afsikt, som O. jämte rikskansleren insattes i den 1621 tillförordnade regeringen i konungens frånvaro. Två gånger, 1622 och 1625, afgick han på beskickningar till Danmark, med hvilken makt Axel O. eljest gärna själf personligen underhandlade. Senare på året 1625 sändes han till Lybeck, Hamburg, Mecklenburg, Brandenburg, Pommern, Nederländerna och England, med anledning af de då rådande förvecklingarna i Europa. Från Preussen gaf rikskansleren brodern del af de viktigaste angelägenheterna, som denne sedan meddelade rådet, i hvars namn han ofta förde ordet, t. ex. då framställningar gjordes till adeln och de öfriga stånden på riksdagarna. Efter Gustaf Adolfs död talade O. till ständerna i regeringens namn och föreslog dem att erkänna Kristina för drottning, och omedelbart efter riksdagen sändes han 1633 att personligen inhämta rikskanslerens tankar och förslag om regeringens ordnande m. m. På hemresan ledsagade han konungens lik till Sverige. Efter hemkomsten utsågs han 13 juni 1634 till riksdrots, i hvilken egenskap han ännu mer än tillförne som den främste i regeringen hade tillfälle att förverkliga sin store broders planer. Sitt eget regeringskollegium, Svea hofrätt, satte han i förträffligt skick och måste dessutom tidtals förestå både kansliet och kammaren. Liksom brodern hade han outtröttlig arbetskraft, klart omdöme och fosterlandskärlek, som erbjöd sig att taga "kannan af sitt bord och kappan af kroppen" för fäderneslandets skull. Hans saktmod och sans gjorde honom särdeles lämplig till att vara den ledande och sammanhållande i regeringen, helst han äfven hos ständerna åtnjöt stort förtroende. I likhet med de fleste stormännen innehade han lagmans- och häradshöfdingtjänster. Med anledning af hans förtjänster upphöjdes hans barn och barnbarn 1651 i grefligt stånd med rätt att skrifva sig till Kronoborg (i Kexholms län). Hans bref till brodern Axel, omfattande tiden 1611--40, utgåfvos 1890 af Vitt. hist. o. ant. akad. genom P. Sondén (i "Rikskansl. A. Oxenstiernas skr. o. brefv. Senare afd."). En uppsats "Axel Oxenstierna och hans broder" af P. Sondén är tryckt i föreningen Heimdals folkskrifter (1903). 23. Gustaf Gabrielsson O., grefve af Kronoborg, den föregåendes son, riksråd, f. 29 aug. 1613, d. 31 maj 1648, befordrades vid 26 års ålder till landshöfding i Västmanland och förflyttades 1642 till guvernörsposten i Reval och öfver Estland, där han med ifver arbetade på att höja svenska regeringens anseende inom landet. 1645 återvände han hem samt utnämndes till riks- och kansliråd. I denna egenskap yttrade han sig rätt flitigt vid rådsöfverläggningarna och deltog i förhandlingar med främmande sändebud. 24. Maria Sofia O., den föregåendes hustru, befordrarinna af den svenska industrien, var dotter af riksmarsken grefve J. De la Gardie och Ebba Brahe, föddes 1627 och trädde i äktenskap 1643. Stenkolsbrytningen vid Höganäs fick egentligen genom henne någon fart. Hennes klädesfabriker vid Tyresö levererade en tid årligen 30,000 alnar kläde till arméns behof. Hon idkade betydande handel med lärft och blaggarn och sände 1668 bräder till Spanien. Dessutom anlade hon mässingsbruk, gevärsfaktori och oljeslageri m. m. samt var intresserad i flera af sin tids handelskompanier. Hennes verksamhet mötte likväl betydande hinder under reduktionens svåra tider, och grefvinnan förlorade därunder en stor del af sin förmögenhet, hvarefter banken ärfde återstoden vid hennes död, 22 aug. 1694. Hennes arkiv, som förmodligen vid reduktionen medföljt egendomarna, finnes delvis i Riksarkivet och torde ej sakna betydelse för Sveriges ekonomiska historia.