1229 Paesiello-Paez 1230 sitör, f. 1771 i Parma, d. 1839 i Paris, erhöll sin musikaliska utbildning genom Ghiretti, en violinist vid hof teatern i Parma. Sitt rykte grundlade P. genom operorna La locanda de' vagabondi (1789) och I pretendenti burlati (1790) samt blef 1791 kapellmästare vid en teater i Yenezia. Efter sin öfverflyttning till Wien, 1797, lärde han känna Mozarts operor, hvilket väl orsakade den konstfullare prägel, som kännetecknar hans efter denna tid komponerade verk. Operan Camilla (1799) anses såsom hans bästa. Utnämnd 1802 till hof kapellmästare i Dresden, komponerade han därstädes bl. a. Eleonora, ossia Vamore conjugale (1804), till samma ämne som Beethoven kort därefter behandlade i "Fidelio". Slutande sig till Napoleons triumftåg 1806, kom han till Warschau och 1807 som kejserlig kapellmästare till Paris samt blef 1812 kapellmästare vid italienska operan där, men underordnades 1823 den då till Paris anlände Rossini. Då operans finanser förstördes och detta olyckliga resultat lades P. till last, tog denne 1827 afsked. Han blef sedan professor vid konserva-toriet, 1831 led. af Institutet och 1832 dirigent för den kungliga kammarmusiken. Hans operor blefvo på sistone undanträngda genom Rossinis, men han åtnjöt högt anseende till sin död. Utom numera föråldrade 43 operor, bland hvilka i Stockholm äro gifna Sargines (1806) och Griselda (1810), skref P. två oratorier, passionsmusik, kantater, arior och andra sångstycken, en Symphonie bac-chante, stycken for militärorkester, violinsonater, pianosaker m. m. A. L.* Paesiello [paesie'llå]. Se Paisiello. Psestum (grek. IIooEidcovia, Poseidonia), en forntida, från Sybaris grundlagd stad (ej senare än 600 f. Kr.), på järnväg 94 km. s. ö. om Neapel, vid Salernovikefl i lukanernas land, som på 300-talet f. Kr. bemäktigade sig densamma. Romarna ditförde efter segern öfver Pyrrhos en koloni, som visste att försvara sig mot Kannibal. Inbäddadt i trädgårdar, med utsikt öfver det närbelägna hafvet, var det en för sin sundhet och sina "två gånger blommande rosor" berömd stad, till dess omgifningen försumpades och malarian gjorde sitt intåg, ej senare än på Augustus' tid. Yid sarasener-nas anfall på 800-talet flydde invånarna till bergen och grundlade en ny stad, Capaccio. Robert Guis-card bortförde en stor del af dess bild- och byggnadsdetaljer. P., som årligen besöktes af tusentals turister, har kvar ännu i dag betydande ruiner af präktiga tempel, som i den ödsliga, i sina enkla linjer storartade omgifningen på den besökande göra ett varaktigt intryck. Störst äro ruinerna af stadshelgedomen, Poseidontemplet (se af bildning å pl. V till art. Byggnadskonsten) kanske det finaste af 400-talets grekiska byggnadsverk i dorisk stil, 60 m. långt och 24,25 m. bredt, med 6-14 (således 36) både starka och graciösa kannelerade, en gång stuckbeklädda travertinkolonner, tre trappsteg öfver jordytan. Det upphöjda inre (cellan) är treskeppigt med två rader af 7 kolonner (se fig.). Cellan i Poseidoiitemplets ruiner, Paestum. Strax s. därom är ett annat tempel, utan skäl be-nämndt "basilikan", från 500-talet, 54,3ox24,5o m. med snedt genom 50 (9-18) kolonner tredeladt inre. 1 närheten ha uppgräfts förhistoriska kärl. "Deme-ter"- (1. "Yesta"-) templet är 32,25 m. långt, 14,25 m. bredt med 6-13 (alltså 34 kolonner), är yngre än "basilikan", äldre än Poseidontemplet. En yppig växtlighet omger ruinerna, hvilkas ödslighet lifvas af syrsors sång och ödlors blixtsnabba rörelser. Mellan Demeter- och Poseidontemplen, i närheten af kvarlefvorna af en amfiteater, ligger det romerska s. k. fredstemplet. Märkvärdig är äfven den nästan fullständigt bevarade stadsmuren. Jfr R Koldewey och 0. Puchstein, "Die griechi-schen tempel in Unteritalien und Sicilien" (2 bd, 1899). J. C. Paetus. Se Arria. Paez [pae;s], José Antonio, sydamerikansk krigare och statsman, republiken Yenezuelas förste president, f. 13 juni 1790 i Araure (i Venezuela) af indianska föräldrar, d. 6 maj 1873 i New York, var i sin ungdom herde, slöt sig 1810 till resningen mot det spanska väldet, räknades från 1810 bland de sydamerikanske frihetskämparnas antal och vann snart rykte som rytterianförare. Han hade bl. a. en väsentlig del i segern vid Carabobo (1821) samt eröfringen af Puerto Caballo (1823). P. var en af ledarna för missnöjet i Venezuela mot Bolivars själfrådighet och blef, när Venezuela 1829 lösgjort sig från republiken Colombia och proklamerats som själfständig stat, dess förste president. 1830-35 och 1839-42 var han Venezuelas president samt 1846, under raskriget mellan kreo-lerna och de färgade, diktator. För den af honom själf uppsatte presidenten Tadeo Monagas måste han 1848 fly ur landet, återkom i juli s. å., men nödgades ge sig fången och var 1850-58 lands-förvisad. 1861 blef han åter president, med diktatorisk myndighet, men trädde 1863 tillbaka och bosatte sig då i Nord-Amerikas förenta stater. Jfr Venezuela (Historia). Hans själf biografi, Auto-biografia del general J. A. P., utgafs 1867-69 i 2 bd i New York, och sonen Ramön P. har skildrat hans lefnad i "Public life of J. A. P." (1864).