Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Padda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1229
Paesiello-Paez
1230
sitör, f. 1771 i Parma, d. 1839 i Paris, erhöll
sin musikaliska utbildning genom Ghiretti, en
violinist vid hof teatern i Parma. Sitt rykte
grundlade P. genom operorna La locanda de’ vagabondi
(1789) och I pretendenti burlati (1790) samt blef
1791 kapellmästare vid en teater i Yenezia. Efter
sin öfverflyttning till Wien, 1797, lärde han
känna Mozarts operor, hvilket väl orsakade den
konstfullare prägel, som kännetecknar hans efter
denna tid komponerade verk. Operan Camilla (1799)
anses såsom hans bästa. Utnämnd 1802 till hof
kapellmästare i Dresden, komponerade han därstädes
bl. a. Eleonora, ossia Vamore conjugale (1804), till
samma ämne som Beethoven kort därefter behandlade i
"Fidelio". Slutande sig till Napoleons triumftåg
1806, kom han till Warschau och 1807 som kejserlig
kapellmästare till Paris samt blef 1812 kapellmästare
vid italienska operan där, men underordnades 1823 den
då till Paris anlände Rossini. Då operans finanser
förstördes och detta olyckliga resultat lades P. till
last, tog denne 1827 afsked. Han blef sedan professor
vid konserva-toriet, 1831 led. af Institutet och 1832
dirigent för den kungliga kammarmusiken. Hans operor
blefvo på sistone undanträngda genom Rossinis, men
han åtnjöt högt anseende till sin död. Utom numera
föråldrade 43 operor, bland hvilka i Stockholm äro
gifna Sargines (1806) och Griselda (1810), skref
P. två oratorier, passionsmusik, kantater, arior och
andra sångstycken, en Symphonie bac-chante, stycken
for militärorkester, violinsonater, pianosaker m. m.
A. L.*
Paesiello [paesie’llå]. Se Paisiello. Psestum
(grek. IIooEidcovia, Poseidonia), en forntida,
från Sybaris grundlagd stad (ej senare än 600
f. Kr.), på järnväg 94 km. s. ö. om Neapel, vid
Salernovikefl i lukanernas land, som på 300-talet
f. Kr. bemäktigade sig densamma. Romarna ditförde
efter segern öfver Pyrrhos en koloni, som visste att
försvara sig mot Kannibal. Inbäddadt i trädgårdar,
med utsikt öfver det närbelägna hafvet, var det en
för sin sundhet och sina "två gånger blommande rosor"
berömd stad, till dess omgifningen försumpades och
malarian gjorde sitt intåg, ej senare än på Augustus’
tid. Yid sarasener-nas anfall på 800-talet flydde
invånarna till bergen och grundlade en ny stad,
Capaccio. Robert Guis-card bortförde en stor del af
dess bild- och byggnadsdetaljer. P., som årligen
besöktes af tusentals turister, har kvar ännu i
dag betydande ruiner af präktiga tempel, som i den
ödsliga, i sina enkla linjer storartade omgifningen
på den besökande göra ett varaktigt intryck. Störst
äro ruinerna af stadshelgedomen, Poseidontemplet (se
af bildning å pl. V till art. Byggnadskonsten) kanske
det finaste af 400-talets grekiska byggnadsverk i
dorisk stil, 60 m. långt och 24,25 m. bredt, med 6-14
(således 36) både starka och graciösa kannelerade,
en gång stuckbeklädda travertinkolonner, tre
trappsteg öfver jordytan. Det upphöjda inre (cellan)
är treskeppigt med två rader af 7 kolonner (se fig.).
Cellan i Poseidoiitemplets ruiner, Paestum.
Strax s. därom är ett annat tempel, utan skäl
be-nämndt "basilikan", från 500-talet, 54,3ox24,5o
m. med snedt genom 50 (9-18) kolonner tredeladt inre.
1 närheten ha uppgräfts förhistoriska kärl.
"Deme-ter"- (1. "Yesta"-) templet är 32,25 m. långt,
14,25 m. bredt med 6-13 (alltså 34 kolonner), är
yngre än "basilikan", äldre än Poseidontemplet.
En yppig växtlighet omger ruinerna, hvilkas
ödslighet lifvas af syrsors sång och ödlors
blixtsnabba rörelser. Mellan Demeter- och
Poseidontemplen, i närheten af kvarlefvorna af en
amfiteater, ligger det romerska s. k. fredstemplet.
Märkvärdig är äfven den nästan fullständigt
bevarade stadsmuren. Jfr R Koldewey och
0. Puchstein, "Die griechi-schen tempel
in Unteritalien und Sicilien" (2 bd, 1899).
J. C.
Paetus. Se Arria.
Paez [pae;s], José Antonio, sydamerikansk krigare
och statsman, republiken Yenezuelas förste president,
f. 13 juni 1790 i Araure (i Venezuela) af indianska
föräldrar, d. 6 maj 1873 i New York, var i sin ungdom
herde, slöt sig 1810 till resningen mot det spanska
väldet, räknades från 1810 bland de sydamerikanske
frihetskämparnas antal och vann snart rykte som
rytterianförare. Han hade bl. a. en väsentlig del i
segern vid Carabobo (1821) samt eröfringen af Puerto
Caballo (1823). P. var en af ledarna för missnöjet
i Venezuela mot Bolivars själfrådighet och blef, när
Venezuela 1829 lösgjort sig från republiken Colombia
och proklamerats som själfständig stat, dess förste
president. 1830-35 och 1839-42 var han Venezuelas
president samt 1846, under raskriget mellan kreo-lerna
och de färgade, diktator. För den af honom själf
uppsatte presidenten Tadeo Monagas måste han 1848 fly
ur landet, återkom i juli s. å., men nödgades ge sig
fången och var 1850-58 lands-förvisad. 1861 blef han
åter president, med diktatorisk myndighet, men trädde
1863 tillbaka och bosatte sig då i Nord-Amerikas
förenta stater. Jfr Venezuela (Historia). Hans själf
biografi, Auto-biografia del general J. A. P., utgafs
1867-69 i
2 bd i New York, och sonen Ramön P. har skildrat
hans lefnad i "Public life of J. A. P." (1864).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
