Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1231-1232 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pafisk ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Pafisk, som är från Pafos (se d. o.); som har afseende
på Afrodite.

Paflagonien (grek. Παφλαγονία, lat. Paphlagonia),
fordom namn på den del af Mindre Asien, som begränsas
af Svarta hafvet i n., floden Halys (nu Kisil Irmak)
i ö., Galatien i s. och Bitynien, med floden
Parthenios (nu Bartan) som gräns, i v. Landet är
till stor del bergigt och därför endast medelmåttigt
fruktbart. Bland dess produkter nämnas utmärkt
skeppsvirke och metaller. Inbyggarna, hvilka redan i
de homeriska sångerna heta paflagoner, voro tappra
krigare och utmärkta ryttare, mem skildras för öfrigt
som råa och föga begåfvade. Efter att i äldre tid
ha utgjort en själfständig stat underkufvades P. af
den lydiske konungen Kroisos (Kresus) och var sedan
successivt införlifvadt med de persiska, pontiska och
romerska rikena. Länge behärskades dock landets inre
delar af inhemska, halft oberoende furstar. Inom
det romerska riket räknades P. till provinsen
Galatien. På P:s kust lågo åtskilliga grekiska
städer, bland hvilka Sinope (nu Sinub), en koloni
från Miletos, var den förnämsta. Längre mot v. låg
Sesamos l. Amastris (nu Amasre) och inne i landet
Gangra, de gamle paflagoniske konungarnas hufvudstad.
A. M. A.

Pafo. Se Pafos.

Pafos (grek. Πάφος, lat. Paphus), namn på två
urgamla forngrekiska städer på sydvästra sidan
af ön Cypern. Den äldre af dessa (Palai-Pafos,
"Gamla Pafos"), ursprungligen en fenicisk koloni,
låg på en höjd nära hafvet, ej långt från den lilla
floden Bokaros’ mynning. Det omtalas i synnerhet hos
skalderna och prisas som gudinnan Afrodites ("den
pafiska gudinnans") älsklingsort, där hon sades ha
efter sin födelse uppstigit ur hafvet.

Forntida mynt från Cypern med bild af Afroditetemplet i Pafos, sådant det stod ännu under romartiden.

Hon egde där ett praktfullt tempel (jfr fig.) och
ett därmed förbundet orakel. Efter att under kejsar
Augustus’ regering ha förstörts af en jordbäfning
uppbyggdes staden ånyo under namn af Augusta
(grek. Sebaste’). – Det yngre P. (Nea-Pafos l. P. Nea,
"Nya Pafos"), hvilket låg vid pass 15 km. längre
mot n. v. och mera inåt landet, var en blomstrande
handelsstad och under den romerska tiden öns hufvudort
som säte för den romerske ståthållaren. På dess
plats ligger den nuvarande staden Pafo l.
Baffo. Af båda de gamla städerna finnas fornlämningar.
A. M. A.

pag. (plur. pagg.), förkortning af lat. pagina,
sida (i en bok).

Pagai (l. Pegai). Se Megara.

Pagaj. Se Paddel.

Pagan [pāgā’n], före 1284 hufvudstad i Burma, på
vänstra stranden af Irawadi, nedanför Chindwins
inflöde, nu helt och hållet i ruiner. Dessa visa,
att P. en gång sträckt sig 13 km. utefter floden,
med storartade pagoder, terrasser, kolossala statyer
etc. P:s glanstid inföll under 11:e–13:e årh. Ruiner
af ett ännu äldre P. ligga 350 km. längre uppför
Irawadi. Jfr Burma, sp. 643.
J. F. N.

Pagan [-gä’], Blaise F r a n 9 o i s, grefve
d e M e r v e i 11 e s, fransk astronom och
militäringenjör, f. 1604, d. 1665, förbättrade
bastionssystemet (1645), som han konstruerade på den
s. k. yttre polygonen. Han bestämde stryklinjernas
längd efter vallgevärets skottvidd och drog
flankerna vin-kelräta mot stryklinjerna. Framför
kurtinen lade han en fleschformig ravelin, hvars
faser riktades mot skulderhörnen. Alla dessa
förbättringar upp-togos af och utvecklades
vidare af P:s store efterföljare Vauban.
O. A. B.*

Paganalia, fornromersk fest, som firades
af medlemmarna i en pagus (se d. o.) i Rom
24 jan., särskildt med offer till Tellus
(jorden) och Ceres (åkerbrukets gudinna).
R. Tdh.*

Pagani, stad i italienska prov. Salerno
(Kampanien), nära Nocera och
Pompeji. 13,084 inv. (1901). Silkesodling,
bomullsväfveri, tillverkning af tändstickor.
J. F. N.

Paganica. Se Bollspel, sp. 1015.


Paganini, Niccoló, den ryktbaraste af violinister,
f. 27 okt. 1782 (18 febr. 1784 uppges dock af
Kapp, fastän utan källa) i Genua, d. 27 maj
1840 i Nizza, undervisades till en början i
gitarr- och violinspel af sin fader, en man i ringa
samhällsställning. Sedermera anförtroddes han åt
violinisten G. Costa samt slutligen (1796) åt Bolla
och Ghiretti i Parma. Mest var han dock sin egen
lärare, och tidigt började han komponera studier samt
uppsöka nya effekter på violinen. Trött på faderns
stränghet, begagnade han en konsertutflykt till Lucca
1798 för att ej återvända hem, utan fortsätta sin
konsertresa. Lidelsefull hasardspelare, råkade den
unge virtuosen i Livorno spela bort sin violin,
men erhöll i stället som present från en förmögen
beundrare en präktig guarneriviolin, som framgent
blef hans älsklingsinstrument
och nu förvaras i glasmonter i Genua. Först 1804
återvände han till Genua, studerade under ett år
framför allt Locatellis förbisedda "Arte di nuova
modulazione", som blef utgångspunkten för hans egna
nyheter, och begaf sig åter ut att konsertera genom
hela Italien ända till 1827, utan någon fast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>