Pafisk, som är från Pafos (se d. o.); som har afseende på Afrodite. Paflagonien (grek. Παφλαγονία, lat. Paphlagonia), fordom namn på den del af Mindre Asien, som begränsas af Svarta hafvet i n., floden Halys (nu Kisil Irmak) i ö., Galatien i s. och Bitynien, med floden Parthenios (nu Bartan) som gräns, i v. Landet är till stor del bergigt och därför endast medelmåttigt fruktbart. Bland dess produkter nämnas utmärkt skeppsvirke och metaller. Inbyggarna, hvilka redan i de homeriska sångerna heta paflagoner, voro tappra krigare och utmärkta ryttare, mem skildras för öfrigt som råa och föga begåfvade. Efter att i äldre tid ha utgjort en själfständig stat underkufvades P. af den lydiske konungen Kroisos (Kresus) och var sedan successivt införlifvadt med de persiska, pontiska och romerska rikena. Länge behärskades dock landets inre delar af inhemska, halft oberoende furstar. Inom det romerska riket räknades P. till provinsen Galatien. På P:s kust lågo åtskilliga grekiska städer, bland hvilka Sinope (nu Sinub), en koloni från Miletos, var den förnämsta. Längre mot v. låg Sesamos l. Amastris (nu Amasre) och inne i landet Gangra, de gamle paflagoniske konungarnas hufvudstad. A. M. A. Pafo. Se Pafos. Pafos (grek. Πάφος, lat. Paphus), namn på två urgamla forngrekiska städer på sydvästra sidan af ön Cypern. Den äldre af dessa (Palai-Pafos, "Gamla Pafos"), ursprungligen en fenicisk koloni, låg på en höjd nära hafvet, ej långt från den lilla floden Bokaros' mynning. Det omtalas i synnerhet hos skalderna och prisas som gudinnan Afrodites ("den pafiska gudinnans") älsklingsort, där hon sades ha efter sin födelse uppstigit ur hafvet.

Forntida mynt från Cypern med bild af Afroditetemplet i Pafos, sådant det stod ännu under romartiden.

Hon egde där ett praktfullt tempel (jfr fig.) och ett därmed förbundet orakel. Efter att under kejsar Augustus' regering ha förstörts af en jordbäfning uppbyggdes staden ånyo under namn af Augusta (grek. Sebaste'). -- Det yngre P. (Nea-Pafos l. P. Nea, "Nya Pafos"), hvilket låg vid pass 15 km. längre mot n. v. och mera inåt landet, var en blomstrande handelsstad och under den romerska tiden öns hufvudort som säte för den romerske ståthållaren. På dess plats ligger den nuvarande staden Pafo l. Baffo. Af båda de gamla städerna finnas fornlämningar. A. M. A. pag. (plur. pagg.), förkortning af lat. pagina, sida (i en bok). Pagai (l. Pegai). Se Megara. Pagaj. Se Paddel. Pagan [pāgā'n], före 1284 hufvudstad i Burma, på vänstra stranden af Irawadi, nedanför Chindwins inflöde, nu helt och hållet i ruiner. Dessa visa, att P. en gång sträckt sig 13 km. utefter floden, med storartade pagoder, terrasser, kolossala statyer etc. P:s glanstid inföll under 11:e--13:e årh. Ruiner af ett ännu äldre P. ligga 350 km. längre uppför Irawadi. Jfr Burma, sp. 643. J. F. N. Pagan [-gä'], Blaise F r a n 9 o i s, grefve d e M e r v e i 11 e s, fransk astronom och militäringenjör, f. 1604, d. 1665, förbättrade bastionssystemet (1645), som han konstruerade på den s. k. yttre polygonen. Han bestämde stryklinjernas längd efter vallgevärets skottvidd och drog flankerna vin-kelräta mot stryklinjerna. Framför kurtinen lade han en fleschformig ravelin, hvars faser riktades mot skulderhörnen. Alla dessa förbättringar upp-togos af och utvecklades vidare af P:s store efterföljare Vauban. O. A. B.* Paganalia, fornromersk fest, som firades af medlemmarna i en pagus (se d. o.) i Rom 24 jan., särskildt med offer till Tellus (jorden) och Ceres (åkerbrukets gudinna). R. Tdh.* Pagani, stad i italienska prov. Salerno (Kampanien), nära Nocera och Pompeji. 13,084 inv. (1901). Silkesodling, bomullsväfveri, tillverkning af tändstickor. J. F. N. Paganica. Se Bollspel, sp. 1015.

Paganini, Niccoló, den ryktbaraste af violinister, f. 27 okt. 1782 (18 febr. 1784 uppges dock af Kapp, fastän utan källa) i Genua, d. 27 maj 1840 i Nizza, undervisades till en början i gitarr- och violinspel af sin fader, en man i ringa samhällsställning. Sedermera anförtroddes han åt violinisten G. Costa samt slutligen (1796) åt Bolla och Ghiretti i Parma. Mest var han dock sin egen lärare, och tidigt började han komponera studier samt uppsöka nya effekter på violinen. Trött på faderns stränghet, begagnade han en konsertutflykt till Lucca 1798 för att ej återvända hem, utan fortsätta sin konsertresa. Lidelsefull hasardspelare, råkade den unge virtuosen i Livorno spela bort sin violin, men erhöll i stället som present från en förmögen beundrare en präktig guarneriviolin, som framgent blef hans älsklingsinstrument och nu förvaras i glasmonter i Genua. Först 1804 återvände han till Genua, studerade under ett år framför allt Locatellis förbisedda "Arte di nuova modulazione", som blef utgångspunkten för hans egna nyheter, och begaf sig åter ut att konsertera genom hela Italien ända till 1827, utan någon fast