anställning annat än i Lucca och Florens 1805--13 som soloviolinist och hofkapellmästare hos furstinnan Bacciochi (Napoleon I:s syster Élise, se Bonaparte 6), som blef hans älskarinna (liksom en kortare tid hennes syster Pauline Borghese). Öfverallt väckte han den yttersta häpnad och beundran genom sitt spöklikt genialiska utseende och sitt demoniskt lidelsefulla spel, som föreföll samtiden så obegripligt, att det sattes i förbindelse med djäfvulskonster, hvarjämte hans afundsmän visste berätta, att han haft god tid att öfva sig under en åttaårig fångenskap, som han sades ha undergått till straff för mord af svartsjuka. Alla dessa rykten äro vederlagda; icke så beskyllningen för girighet samt hvad som glunkades om hans många kärleksäfventyr, hvilka ofta bragte honom i lifsfara. Ej heller var P. fri från charlataneri, och säkerligen såg han ej alldeles ogärna, trots sina upprepade protester, att reklamen sysselsatte sig med hans person äfven i de vidunderligaste anklagelser. Med 1828 började hans utländska triumfer. Österrike, Tyskland, Frankrike och England lade han småningom under sin magiska stråkes bann, till dess hans nervöst öfverretade fysik, som dessutom alltifrån ungdomen försvagats genom upprepade anfall af underlifslidande, slutligen dukade under för struplungsot. -- P:s teknik, som, vunnen genom det ihärdigaste och rastlösaste arbete, föreföll hans samtid ofattlig och öfvernaturlig, är längesedan både förklarad och eftergjord. Men hvad hans efterföljare icke kunnat imitera, det är den egendomliga personligheten, genialitetens förtrollning, som ensam mäktade fylla det tekniska skalet med en därtill afpassad kärna. P. var -- jämte Franz Liszt -- säkerligen den mest genialiske instrumentalvirtuos, som någonsin lefvat. Men bådas virtuositet var tillika så individuell, så personlig, att den gick i grafven med dem och lämnade åt eftervärlden såsom det enda härmningsbara själfva den yttre mekanikens kolossala uppdrifning. P. har i detta afseende -- alldeles som Liszt -- verkat ödesdigert. Å andra sidan måste erkännas, att P. riktat violinspelet med en stor mängd nya, till en del excentriska effekter. De mest häpnadsväckande konstgrepp, med hvilka violinister af den virtuosmässiga riktningen ännu blända världen, finner man i hufvudsak redan hos P., såsom ett oinskränkt bruk af flageoletter äfven i dubbelgrepp, pizzicato med vänstra handen, stackato med kastade stråk äfvensom andra stråkarter, upptakt i nedstråk och fulltakt i uppstråk, kromatiska oktavskalor med två glidande fingrar, trestämmigt spel o. s. v. (jfr Guhr, "Über P:s kunst, die violine zu spielen", 1829). Sällan eftergöres däremot numera hans spel på G-strängen ensam eller hans ovanliga stämning af strängarna. Han stoltserade gärna med sin förmåga som a-vistaspelare, men utförde nästan blott sina egna kompositioner samt improviserade helst detaljerna. Till hans konststycken hörde att på violinen efterhärma olika blåsinstrument, ja t. o. m. djurläten. Hänförande var hans cantilenaföredrag, som ofta rörde åhörarna till tårar. Hans ton var absolut ren och mäktig af de mest olika färgskiftningar, men mera uttrycksfull än stor. Den stora tonen utbildades däremot i den Spohrska tekniken, som i åtskilligt utgjorde en motsats till P:s och mera inverkade på den tyska skolan, under det P. inverkade på den franska. -- Åt sin son -- med sångerskan Antonia Bianchi -- efterlämnade P. en förmögenhet af mer än 2 mill. francs. Utgifna äkta kompositioner af P. äro 24 kapriser (bearb. för piano af Liszt, delvis ock af Schumann och Brahms), 12 sonater för violin och gitarr (P. var en utmärkt gitarrspelare), 3 kvartetter för stråkar och gitarr, violinkonserter i Ess dur och H moll, Moto perpetuo samt åtskilliga variationer, däribland Le streghe (Häxorna) och Le carnaval de Venise. I manuskript finnas dessutom 86 kompositioner af honom (nu i Kölns musikhistoriska museum). Biografier öfver P. ha skrifvits af Schottky (1830; ny uppl. 1909), Conestabile (1851), Fétis (s. å.), Bruni (1873; ny uppl. 1903), Niggli (1882), Stratton (1907), Prod'homme (1908) och Kapp (1913) m. fl. A. L. (E. F-t.) Paganism (af lat. paganus, se d. o.), hedendom (i motsats till kristendom och judendom). Paganus, lat., medlem af en pagus (se d. o.). Ordet brukades äfven att beteckna en fredlig medborgare i motsats till miles (soldat) och öfvergick under den sista delen af kejsartiden till betydelsen "hedning" (däraf sp. och it. pagano, port. pegão, fr. païen), emedan de, som ännu omfattade den gamla tron, då mestadels hade dragit sig tillbaka till de landtliga pagi, som ofta ej ännu voro inkorporerade i de biskopliga stadsförsamlingarna. Ordet P. förekommer första gången i en lag af Valentinianus I (codex Theodos. XVI, II, 48). R. Tdh.* Pagasai (grek. Παγασαί, lat. Pagasa och Pagasæ), forngrekisk kuststad i det tessaliska landskapet Pelasgiotis (invid gränsen till Magnesia) vid den därefter uppkallade Pagaseiska hafsviken (nu Voloviken). P. bildade hamnstad för hufvudstaden Ferai och är i sagan berömdt som den ort, från hvilken argonauterna anträdde sin färd, efter att där ha byggt skeppet Argo. A. M. A. Pagaseiska viken. Se Grekland, sp. 230, och Pagasai. Page [pāʃ], fr. (af lat. pædagogium, uppfostringsanstalt för gossar), gosse, som gör

Fig. 1. Pager från 1400-talet, efter en målning af Ghirlandajo.

Fig. 2. Page från 1500-talet, efter Jost Amman.