trädde i armén 1791, blef 1803 öfverste, utmärkte sig bl. a. vid Austerlitz och Jena samt blef divisionsgeneral under fälttåget mot Ryssland 1812. I kampen kring Leipzig 1813 rättfärdigade han vid Wachau i hög grad det förtroende Napoleon I <img l>

satte till honom, och den framgång de franska vapnen vunno vid Montereau 18 febr. 1814 var till stor del P:s förtjänst. Under de "hundra dagarna" förde han en kavallerikår. Under Ludvig XVIII:s och Karl X:s regeringstid var han utan anställning, men inträdde efter julirevolutionen (1830) åter i hären samt var en tid guvernör i Paris. Hans äldste son, divisionsgeneralen Charles Pierre P. (f. 1812, d. 1891), har öfver honom skrifvit en större monografi (1874) samt modellerat faderns staty i Besançon. Pajon [paʃå~'], Claude, fransk reformert teolog, f. 1626, d. 1685, studerade vid universitetet i Saumur under Amyraut (se d. o.), blef professor där 1666, men uppgaf redan 1668 på grund af de mot hans lärosätt riktade angreppen denna befattning och blef nu predikant i Orléans. P:s åskådning är i det väsentliga blott en vidare utveckling af Amyrauts idéer. Lika litet som hos denne fanns hos P. någon afsikt att träda i motsats till den ortodoxa calvinismen. Han bekände sig uttryckligen till Dordrechtsynodens beslut, och hans egentliga intresse gick blott ut på att mildra de för samtiden anstötliga hårdheterna i den calvinska predestinationsläran genom att dels häfda universaliteten i själfva nådestillbudet, dels kraftigare betona den etiska karaktären af nådens verkningssätt, såsom förmedladt å ena sidan genom den gudomliga försynens skickelser, å andra sidan genom det till intelligensen vädjande ordet. Anklagelsen för pelagiansk-arminiansk heresi var därför, hvad honom själf beträffar, i hufvudsak oberättigad, om än i hans uppfattning af synden och gudsgemenskapen ett rationalistiskt och deistiskt drag skymtar fram. Anhängarna af hans lära, den s. k. pajonismen, gingo emellertid vida längre än mästaren. Många af dem anslöto sig senare till arminianismen, andra hamnade slutligen i katolicismen. Se Mailhet, "Cl. P." (1883). ^{H. W. T.} (^{E. Bg.}) Pajonal [pachåna'l], stäppartad högslätt i Syd-Amerika (se Ecuador, sp. 1319). Pajonism, teol. Se Pajon. Pajou [paʃ<over>o</over>], Augustin, fransk skulptör, f. 1730, d. 1809, studerade för Lemoyne och i Rom, blef professor vid akademien 1767 och medlem af Institutet 1803. Han betecknar öfvergångstiden mellan rokoko och klassicism, mellan franskt behag och romersk stränghet. Hans konst belyses väl af de verk, som finnas i Louvre, den liffulla Backantinnan med ett barn och en liten satyr, Maria Leszczinska, framställd som barmhärtigheten (1769, abstrakt och kall), Den öfvergifna Psyke (1785, marmor 1790), vidare porträttbyster af <img r>

M:me Du Barry (1773), Buffon, (s. å.), Lemoyne (de båda sistnämnda tillhöra P:s bästa alster) och statyer, utförda på beställning af konungen, af Descartes och Pascal. Bossuets staty eges af Institutet. Bland P:s verk böra ej heller glömmas de najader han utförde i relief 1788 ff. för Fontaine des Innocents, mycket smidigt och smakfullt lämpade efter Jean Goujons renässansnymfer. Jfr monografi af Lebreton (1810). ^{G--g N.} Pajsberg, ett inom Färnebo socken i östra Värmland n. ö. om Filipstad beläget, sedan många år öde gruffält innehållande järnmalm och manganmalm samt liksom det närliggande Långbansfältet kändt för sina många här funna sällsynta mineral såsom manganofyll (en manganhaltig glimmer), pajsbergit (se Rhodonit), pyrokroit, monimolit, hausmannit m. fl. ^{E. E.} Pajsbergit, miner. Se Rhodonit. Pakang. Se Pahang. Pakarinen, Maikki. Se Järnefelt, E. A., sp. 398. Pakasläktet, Cœlogenys, zool. besläktadt med marsvinen (Cavia), hör till familjen piggsvinsdjur (Hystricidæ l. Hystricoidea) inom gnagarnas ordning (Glires) och däggdjurens klass. Fram- och bakfötterna ega 5 tår, försedda med trubbiga och klöflika klor. Kindpåsar finnas och ha sitt läge på inre sidorna af kindbågarna, som äro utomordentligt stora och där urholkade. Särskildt öfverkäkens okbensutskott ha en betydande storlek. Kindtandraderna äro parallella. -- Dit hör pakan, C. paca, som blir 70 cm. lång och hälften så hög öfver skuldrorna. Svansen är knappt märkbar. Den korthåriga fällen är ofvan gulbrun, undertill gulhvit; på hvardera kroppssidan löpa fem rader gulhvita fläckar. Arten är hemma i största delen af Syd-Amerika (från de södra Antillerna till Paraguay) samt vistas i skogsbryn, busksnår vid flodstränder och på andra sumpiga ställen. Där gräfver pakan sig en håla af 1 till 2 m. längd, hvari den tillbringar sin dag under sömn. I skymningen går den ut att söka sin föda, som består af blad, blommor och frukter. Därvid gör den stundom rätt stor skada i socker- och melonplanteringar. Dess kött, som en tid af året blir utomordentligt fett, är då särdeles välsmakande och eftersökt. Arten lefver parvis eller ensam. Midt under sommaren föder honan en eller två ungar. ^{C. R. S.}* Pakenham [pei'knəm]. 1. Sir Edward Michael P., engelsk general, f. 1778, d. 8 jan. 1815 utanför New Orleans, deltog med utmärkelse i krigen mot Napoleon, särskildt i sin svåger Wellingtons pyreneiska fälttåg, hvarunder han i slaget vid Salamanca (22 juli 1812) med sin division genombröt fiendens center. 1812 blef han generalmajor, utsågs 1814 till befälhafvare öfver expeditionen mot New Orleans, men led där (8 jan. 1815) ett förkrossande nederlag mot den