1259 Paladilhe Palaeophonus 1260 som förde honom in på hans blifvande arbetsfält, var en historia om grefliga släkten Sternberg. 1827-38 redigerade P. den för Böhmens vetenskapliga och nationella lif viktiga tidskriften "Casopis ceského museum" (Tjechiska museets årsbok), hvars grundläggning han själf föranledt. Till följd af en uppmaning från bömiska ständerna till fortsättning af Pubickas bömiska historia framlade P. planen till ett nytt omfattande historieverk och utnämndes 1829 till Böhmens historiograf. Hans hufvudverk är hans Geschichte Böhmens (till 1526; 1836-74; på tjech. 1848-76, nyaste uppl. i 10 bd 1876- 78: Déjiny narodu ceského v Cechdch a v Moravé, 5 bd med biografi). Samtidigt med arbetet på historien och som underlag för denna publicerade P. en mängd urkunder, bl. a. Die alten böhmischen chro-niken vom jahre 1378 bis 1527 (i "Scriptores rerum bohemicarum", bd 3, 1829), Documenta magistri Joannis Hus vitam, doctrinam, causam . . . illu-strantia (1869) och Archiv öesky (6 bd, 1840-72), samt författade åtskilliga specialverk, bl. a. Wiir-digung der alten böhmischen geschichtschreiber (1830; ny uppl. 1869), Die vorläufer des hussiten-thums (1846), Popis krdlovstvi öeského (Böhmens topografi, 1848), Déjiny doby husitské (Husitkrigets historia; omarb. uppl. 1871-72) och O. vpadu mongolu r. 1241 (Om mongolernas infall, 1842). P. var en af inbjudarna till stiftande af "Matice ceskå" (ett bömiskt vetenskapligt-nationellt förlagssamfund, 1830), skref en biografi öfver Dobrov-sky (1833) och utgaf 1840 i förening med Safafik "Die ältesten denkmäler der böhmischen sprache" (af hvilka visserligen en stor del visat sig vara oäkta). 1848-49 stod han i spetsen för nationalpartiet, var medlem af Frankfurtparlamentet samt försvarade Böhmens historiska rätt och en federativ författning som den naturliga formen för den österrikiska monarkien. Reaktionen förde honom tillbaka till hans historiska studier, men fr. o. m. 1860 var P. den erkände politiske ledaren af det tjechiska partiet (1861 medlem af österrikiska herre-huset på lifstid). P:s organ var först "Nårodni listy" (Folkbladet), senare "Nårod" (Folket) och "Pokrok" (Framåtskridandet). Bland P:s politiska skrifter må särskildt nämnas hans Oesterreichische staatsidee (1865) och hans politiska testamente: F.. Palackys politisches vermächtniss (1872). Han var en af den tjechiska renässansens mest betydande grundläggare, genomträngd af tron på sitt folks framtid, i sitt yttre uppträdande en fulländad världsman. Han skref både på tyska och på tjechiska. En samling af hans mindre uppsatser i litteratur, estetik, historia och politik utkom under titeln Radhost' (3 bd, 1871-73), hvari hans testamente, Doslov. LU- Paladilhe [-dll], Em i l e, fransk tonsättare, f. 1844, blef vid nio års ålder elev vid konservatoriet i Paris, där han studerade komposition för Halévy och 1860 erhöll stora Rom-priset. P. är medlem af konservatoriets studiekommission och invaldes 1892 i Franska institutet. Bland hans kompositioner märkas Le passant (1872) och Suzanne (1878) m. fl. komiska operor, en stor opera Patrie (1886) samt en symfoni, ett oratorium, en mässa och den omtyckta sången Mandolinata. A. L.* Paladiner (fr., af lat. palaftium, palats, härskarborg), ädlingar, som bodde i Karl den stores residensborg och följde honom i härnad; kung Arturs riddare af runda bordet; vandrande riddare, riddare, hjältar. Jfr P a l a t i n. Paläeadae, zool., paleont. Se Merostomata och Trilobiter. Palaemon, zool. Se Räkor. Palaeobla;ttina, paleont., en fossil insektsvinge, som med afseende på nervation närmast öfverens-stämmer med de nu lefvande Blattidce (kackerlac-korna). Den har funnits vid Jurques i Normandie i den s. k. Grés de May, tillhörande de yngsta undersiluriska eller äldsta öfversiluriska lagren, och är den äldsta kända lämningen af ett luftandande djur. _ B. L-n.* Palaeobromelia, paleobot. Se Spirangium. Palaeochoerus [-kerus], paleont., utdödt svinsläkte, som skiljer sig från till samma familj hörande och geologiskt yngre släkten bl. a. därigenom, att tandraden är nästan sluten och att hörntänderna ej äro mycket starkare än framtänder och främre kindtänder; bakersta kindtanden i underkäken har fem knölar. Hithörande arter äro funna i Europas miocena aflagringar; de äro mindre än de besläktade Hyotherium-arterna. L-e. Palaeocrinoidea, paleont., zool. Se Neocri-n o i de a. Pal3eodictyo'ptera, zool. Se Insekter, sp. 716. Patologerna. Se Palaiologerna. Palseomastodon, paleont. Se Elefant djuren, sp. 198. PalaeonFscus Äg., fossilt fisksläkte, tillhör ga-noidernas ordning och lepidosteidernas familj samt kan betraktas som föregångare till de mesozoiska euganoiderna och som dessas persisterande ung- x Palaoniscus Freieslebeni. domsform. P. har långsträckt kroppsform, platta, rombiska, glatta eller fårade fjäll med hel eller tandad bakkant samt hufvudet rundadt, med mycket små, borstlika tänder. Fenorna äro måttligt utvecklade och stjärtfenan utprägladt heterocerk (d. v. s. ryggraden skjuter in i öfre delen, som är större än den nedre). Arter af detta släkte förekomma i stenkols- och permiska systemen. Den mest bekanta arten är P. Freieslebeni Äg. (se fig.) från kopparskiffern vid Mansfeld, omtalad redan af Agricola 1546. B. L-n.* Palaeophle^ia, zool. Se O don a t a. Pal<£0'phoniIS Lindstr., en i de öfversiluriska Pterygotuslagren vid Vattenfallet nära Visby 1884 funnen fossil skorpion, som i alla väsentliga karaktärer öfverensstämmer med de nu lefvande, utom med afseende på gångfötternas byggnad. Dessa sluta nämligen ej med en klo som hos alla andra skorpioner, utan med en enkel af smalnande tagg. P. har därför uppställts som typ för en särskild underordning af skorpionerna, Apoxypodes, i motsats mot öfriga Dionychopodes. P., som är det äldsta noggrant kända luftandande djuret (se dock P a-