nutidens fulländade metoder att förfärdiga för mikroskopiska undersökningar lämpade preparat kan de stenvandlade växtdelarnas anatomiska byggnad undersökas nästan lika noggrant som nutida växters. En af de största svårigheter, som paleobotanisten har att öfvervinna, ligger däruti, att de olika delarna af en fossil växt, som stammar, blad, reproduktionsorgan etc., nästan aldrig förekomma i sitt ursprungliga samband, utan isolerade. Då reproduktionsorganen äro afgörande för bestämmande af en växts systematiska ställning, är ifrågavarande förhållande i synnerhet af stor olägenhet för sådana växter, hos hvilka sagda organ äro skilda från de vegetativa. För ormbunkarna gestalta sig förhållandena relativt gynnsamt, ty i fråga om dem finnas alltid utsikter att förr eller senare erhålla blad med ännu bibehållna sporplättar, men i de fall, då de fertila bladen äro själfständigt utbildade och olika de sterila, möta äfven här ofvan nämnda svårigheter. Äfven hos de fossila lummerväxterna träffas de sporbärande grenarna eller kottarna ej sällan i förening med de sterila, medan detta hos de fossila fräkenväxterna mindre ofta är förhållandet. En del barrträd förhålla sig på samma sätt som lummerväxterna, medan reproduktionsorganen hos andra barrträd, pteridospermer, cordaitesväxter, ginkgoväxter, cykadofyter -- med undantag för vissa Bennettitesväxter (se Bennettitales) -- samt främst de angiosperma fanerogamerna, endast som sällsynta undantag träffas i förening med växtens vegetativa delar. Under sådana förhållanden måste paleobotanisten arbeta efter en helt annan metod, än då det gäller nutida växter. Han är nämligen nödsakad att behandla hvarje del af växten för sig och att för dessa delar uppställa särskilda, provisoriska släktnamn, tills ett lyckligt fynd kan på ett eller annat sätt ådagalägga de olika delarnas samhörighet. Så egendomlig denna metod än må synas, är den dock den enda rätta, ty man bör i fråga om ett fossil säga endast så mycket, som man därom verkligen vet, och sålunda icke antaga någon samhörighet mellan de olika organen, förr än den kunnat på ett eller annat sätt konstateras. Det var med full insikt därom, som Brongniart för ormbunkarna uppställde de uteslutande på nerveringen grundade och därför artificiella och provisoriska släktena Pecopteris, Sphenopteris etc., hvilkas roll är slutad, så snart man kunnat föra de olika arterna till på reproduktionsorganen grundade släkten. I fråga om de fossila dikotyledonerna, för hvilkas bestämning man hufvudsakligen är hänvisad till bladen, hade man länge trott sig i dessas nervering finna karaktärer, hvilka skulle ha giltighet för släktbestämning, äfven då reproduktionsorganen icke äro kända, och i konsekvens därmed förde man i allmänhet ett fossilt blad till det nutida släkte, inom hvilket man funnit större eller mindre likhet med detsamma. Denna metod lider dock af två väsentliga fel: den förutsätter för det första, att man kunnat jämföra alla nutida växters blad, hvilket är omöjligt, för det andra, att de forntida växterna visat en mindre variationsförmåga än de nutida, under det att snarare motsatsen torde ha egt rum. I själfva verket visar erfarenheten, att å ena sidan bladen hos olika arter inom ett och samma släkte kunna vara byggda efter ytterligt afvikande plan, medan å den andra blad af växter, som tillhöra vidt skilda familjer, kunna mycket nära öfverensstämma med hvarandra. Metodens orimlighet framgår för öfrigt däraf, att man genom att strängt vidhålla den kommit därhän, att redan flertalet af de äldsta kända dikotyledonerna skulle höra till nutida släkten. Man har därför föreslagit att -- i stället för att utan vidare blott på grund af en viss likhet i form och nervering föra ett blad till ett nutida släkte -- bilda egna släktnamn för de fossila bladen genom att förena det nutida släktets namn med den latiniserade ändelsen -phyllum (af grek. fy'llon, blad). Namnet Magnoliphyllum säger sålunda blott, att det är fråga om ett magnolia-liknande blad, som möjligen också kan höra till Magnolia, ehuru detta ej är afgjordt, medan användandet af det senare namnet däremot skulle afge en försäkran, som icke kan bevisas. Dessa sammansatta namn äro för öfrigt endast provisoriska, afsedda att gälla så länge, tills man erhåller säker kännedom om det släkte, hvartill bladet hör. Metodens förnämsta brist ligger i svårigheten att bestämma, när sådana sammansättningar som de anförda skola upphöra att användas. Ju närmare man kommer nutiden, dess större utsikt är naturligtvis för handen, att fossila blad skola höra till ännu lefvande släkten. Regel är därvid, att i alla tvifvelaktiga fall bör sammansättningen med -phyllum användas. De svårigheter, hvilka paleobotaniken haft att bekämpa, ha efter hand blifvit alltmer öfvervunna, och denna vetenskap står nu på säker grund. Kännedomen om forntidens växter är emellertid för växtrikets olika afdelningar mycket olika. Alger, svampar, lafvar och mossor äro i fossilt tillstånd föga kända. De förstnämnda egna sig icke väl att i fossilt tillstånd bevaras; och när de verkligen förekomma som aftryck, kunna icke de för systematiken viktigaste organen tillgodogöras. Nästan endast de alger, som till större eller mindre del utgöras af fasta kalk- eller kiseldelar och hvilkas mikroskopiska byggnad kan iakttagas, göra härifrån undantag. Af svampar äro nästan endast parasitiska kända, mest bladsvampar, och äfven för dem gäller hvad som ofvan yttrats om algerna. Mossor och lafvar förekomma i aflagringar äldre än de kvartära blott undantagsvis i fossilt tillstånd och äro som sådana mycket litet bekanta. Kärlkryptogamer, pteridospermer och gymnospermer förekomma däremot mera ymnigt och kunna i det stora hela i systematiskt hänseende ganska noga bestämmas, detta ej minst därför, att man på senare tider vunnit noggrann kännedom om den anatomiska byggnaden hos en stor del af dem, äfven hvad reproduktionsorganen angår. De fossila monokotyledonerna äro ännu, om man undantar palmer och några andra, i systematiskt hänseende relativt litet bekanta, och detsamma gäller äfven för kritperiodens dikotyledoner. Hvad däremot de tertiära dikotyledonerna beträffar, är det för en stor del af dem ådagalagdt, att de höra till nutida släkten, och andra dem närstående äro äfven till sin systematiska plats kända. Liksom de fossila djuren visa äfven de fossila växterna en utveckling från lägre till högre former. Dock får detta icke fattas så, som skulle