utvecklingen fortgått likformigt för alla grupper; tvärtom kan det hända, att en grupp under forna geologiska perioder visat en högre utveckling än nu. De högre stående växterna ha i alla händelser utvecklat sig ur de lägre och uppträda därför sist. Under den paleozoiska tiden voro kärlkryptogamer, pteridospermer och gymnospermer rådande. Det lider ej något tvifvel, att icke stenkolsperiodens lummer- och fräkenväxter stodo högre än nutidens; dessa grupper nådde då sitt kulmen och ha sedan dess aftagit. Gymnospermerna voro under sagda tid representerade hufvudsakligen af cordaitesväxterna (se Cordaitales), medan barrträd och ginkgoväxter samt framförallt cykadofyter under den mesozoiska tiden, till och med kritans äldre afdelning, blefvo mera dominerande. Under kritperioden visa sig tämligen hastigt dikotyledonerna bli rådande mot periodens slut, tilltaga alltmer under den tertiära och nå sin högsta utveckling under nutiden. Man har därför stundom kallat den paleozoiska tiden för kärlkryptogamernas period, den mesozoiska för gymnospermernas, den tertiära samt nutiden för dikotyledonernas. Man trodde till en början, att monokotyledonerna uppträdt redan under stenkolsperioden och sålunda långt före dikotyledonema. Men numera vunnen erfarenhet tyder därpå, att monokotyledonerna framträdt samtidigt med eller senare än dikotyledonema och sannolikt utvecklat sig ur dem. Som hjälpvetenskap åt geologien lämnar paleobotaniken samma tjänst som paleozoologien, om ock, på grund af de växtförande aflagringarnas mera underordnade förekomst, ej i så omfattande grad. Särskildt rörande stenkolsbäddarnas inbördes ålder lämna växtfossilen en utmärkt ledning, något som bergsmännen inom såväl Tyskland som Frankrike ha sig nogsamt bekant. Äfven för afgörandet af de skånska stenkolsflötsernas relativa ålder äro de dem åtföljande växtfossilen en särdeles viktig ledtråd. För kännedomen om jordens forna klimat äro forntidens växter af afgörande betydelse, och de resultat, som framgått genom undersökning af det arktiska områdets fossila floror, ha härvid spelat en särskildt viktig roll. Björn-öns och Ellesmere lands rika devonfloror tala lika litet som Spetsbergens och nordöstra Grönlands undre stenkolsfloror om mindre gynnsamma klimatförhållanden än i Europa. Detsamma gäller om Spetsbergens och Grönlands triasfloror, och först mot slutet af jura- och början af kritperioden synes på Spetsbergen och Frans Josefs land en skiljaktighet med hänsyn till temperaturen ha börjat inträda. Men Grönlands äldre och mellersta kritfloror vid 70° n. br. ha ännu att uppvisa trädartade ormbunkar, brödfruktträd, gleichenior etc., och Heer antog för den förra en årlig medeltemperatur af 21°--22° C. och för den senare af 18°--19°. Mot slutet af kritperioden och under den därpå följande tertiära hade temperaturen visserligen ytterligare nedgått, men Heer antar, att medeltemperaturen på Grönland vid 70° n. br. ännu var 8°--9° C.; på Spetsbergen lefde då vid 78° n. br. sumpcypresser (Taxodium), redwoodträd (Sequoia), lönnar, magnolier, plataner och en mångfald andra barr- och löfträd. På grund af dessa förhållanden hade man antagit, att den sänkning af temperaturen, som mot slutet af juraperioden åtminstone vid 78° n. br. börjat göra sig märkbar, sedermera ytterst långsamt fortskridit genom krit- och tertiärperioderna och nått sitt kulmen under den kvartära istiden. Men upptäckten af den permiska nedisningen i Indien och på södra halfklotet (Afrika, Australien, Syd-Amerika) samt af den denna åtföljande Glossopterisfloran (se d. o.) gör förhållandena så svårtydda, att man måste draga den slutsatsen, att forna tiders klimatväxlingar varit betydligt mera invecklade än som synts framgå enbart af det arktiska områdets fossila floror. Åtskilliga forskare söka förklaringen i en antagen förändring af jordaxelns läge och däraf följande förflyttning af polerna, men hvarken detta eller andra förklaringsförsök ha ännu lyckats lämna nöjaktig lösning af det allt fortfarande mycket invecklade spörsmålet. Paleobotaniken anses numera oumbärlig för en riktig uppfattning och utredning af kärlkryptogamernas, gymnospermernas och många angiosperma familjers systematik samt betraktas vidare såsom växtgeografiens säkraste grund. Den tertiära tidens vegetation står så nära nutidens, att den senare utan vidare kan anses direkt härstamma från den förra. Det är därför tydligt, att paleobotaniken skall lämna viktiga utslag i fråga om den nutida vegetationens ursprung. Redan Unger och Ettingshausen uttalade sig i denna riktning, men det är företrädesvis genom Heers arbeten, som nödvändigheten för växtgeografien att taga hänsyn till paleobotaniken blifvit till fullo insedd och beaktad. A. Engler är den förste växtgeograf, som konsekvent och med mycken framgång genomfört detta åskådningssätt, som numera äfven af öfriga växtgeografer mera allmänt börjat tillämpas. Jfr Fossil, Geologi, Jorden, sp. 138 ff., och Växtgeografi. 1. B. L-n. (A. Hng.) 2. A. G. N. Paleontologisk [-låg-], som hör till paleontologien. Paleopreveza. Se Nikopolis 1. Paleotropisk, bot., säges om florelement, som härstammar från Gamla världens tropiska länder. G. L-m. Paleotyper. Se Inkunabler. -- Paleotypiskt alfabet. Se Fonetiska bokstäfver. Paleozoiska systemen l. Paleozoiska serien (af grek. palaio's, forntida, och zoon, djur), paleont. Se Formation. Paleozoologi. Se Paleontologi. Palermo [-å]. 1. Provins på norra kusten af Sicilien, begränsad i n. af Tyrrhenska hafvet, i ö. af provinserna Messina och Catania, i s. af Caltanissetta och Girgenti och i v. af Trapani. 5,047 kvkm. 795,631 inv. (1911), 157 inv. på 1 kvkm. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, ligger på öns norra kust, på västra sidan af en af Monte Pellegrino och Capo Zaffarano infattad bred bukt (Golfo di P.), i en lika mycket genom landskapets skönhet som genom ett mildt klimat (17,5° i årsmedium) och en yppig växtlighet utmärkt trakt, kallad Conca d'oro. 341,088 inv. (1911). De gamla murarna kvarstå till större delen, men portarna äro moderna; den märkligaste är Porta nuova, nära Palazzo reale. Af hufvudgatorna Via Vittorio Emmanuele och Via Macqueda, som skära