anställning från 1544 i sin födelsestad blef han 1551 "magister puerorum" (lärare för gosskören) och kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom. Genom sitt första tryckta verk, fem mässor (1554), vann han påfven Julius III:s bevågenhet och blef af denne anställd som sångare vid påfliga kapellet, hvarför han nedlade sin kapellmästarbefattning (1555). Men redan samma år dogo både Julius III och hans efterträdare Marcellus II, och den nye påfven, Paul IV, som strängt höll på den kyrkliga observansen, aflägsnade P. ur de påflige sångarnas led på den grund, att denne var lekman och gift. Detta slag kastade P. på sjukbädden. Vid tillfrisknandet erhöll han (s. å.) vid San Giovanni in Laterano en kapellmästartjänst, hvilken han senare (1561) utbytte mot den vid Santa Maria Maggiore. 1560 uppfördes hans berömda "Improperier" (se d. o.), som gjorde sådant intryck, att Pius IV genast begärde dem för det påfliga kapellet, där de sedermera ända tills dato sjungits hvarje långfredag. Till följd af det tridentinska kyrkomötets beslut att rensa kyrkomusiken från alla profana element (särskildt det rätt vanliga användandet af slippriga folkvisor såsom tenortema) tillsattes 1564 en kongregation af kardinaler, hvilken i sin rensningsifver höll på att alldeles förvisa figuralmusiken ur kyrkan. Afgörandet skulle emellertid få bero på möjligheten att komponera en mässa, som förenade den kontrapunktiska musikens strängaste fordringar med textens begriplighet och en kyrkligt värdig stämning. Försöket uppdrogs åt P., som med tre mässor och i synnerhet med den sista, tidigare skrifna, kallad Missa Papæ Marcelli (efter hans gynnare Marcellus II), vann en så fullständig triumf, att från dess uppförande (1565) den polyfona musiken för alltid var räddad åt kyrkan. P:s lön blef utnämningen till "maestro compositore" i påfliga kapellet. Sixtus V:s önskan att göra P. äfven till kapellmästare därstädes strandade på kapellsångarnas fördomar och ovilja. I stället återtog P. (1571) kapellmästarbefattningen vid Peterskyrkan, hvarjämte han var verksam som kompositör för den helige Filippo Neris "oratorio", konsertmästare hos furst Buoncompagni och lärare i den af Nanino (se d. o.) stiftade musikskolan. 1577 uppdrogs åt honom af Gregorius XIII att revidera den gregorianska koralsången, hvilken åtgärd emellertid snart inhiberades. Smärtan öfver sin hustrus död (1580) uttryckte P. i en gripande motett, Super flumina Babylonis. Ständigt skapande alltmer högstämda verk, var han outtröttligt arbetsam ända till sin död. Hans grafsten i Peterskyrkan bär inskriften "Musicæ princeps". -- Utom förut nämnda och andra arbeten uppföras ännu i Rom på bestämda festdagar, i synnerhet under påskveckan, hans glänsande mässa Assumpta est Maria, det sublima offertoriet Fratres ego enim accepi, den mästerliga motetten Surge illuminare Jerusalem och det tvåköriga Stabat mater. P. har skrifvit saker både i enklaste harmoniska stil, såsom hans improperier, litanior och lamentationer, och i den mest konstfulla kontrapunktik, såsom flera mässor, offertorier och hymner. Hans ställning i musikhistorien är ock en dubbel: han både förebådar en ny tid och afslutar en äldre, mest dock det senare. Han egde nederländarnas hela satskonst, men tillade intet nytt däri; hans framsteg var mera ett estetiskt än ett tekniskt. De lärda kanoniska stämflätningarna, som för de nederländska skolorna väsentligen varit mål, gjorde P. till blott medel, nämligen för skönheten och uttrycket, och få ha som han förstått "konsten att dölja konsten" (ars artem celandi). Man har sagt, att om Okeghem sammanfogat kontrapunktikens torra ben till ett systematiskt skelett och Josquin beklädt detsamma med kött, så har P. i denna formfulländade kropp ingjutit lif och anda. Den af honom skapade Palestrinastilen, som förefanns färdig redan i hans "Improperier" och som för långliga tider framåt blef förebildlig inom den romerska skolan, kännetecknas af en vokalsats, som är mycket måttfullt bemängd med imitation och mest hållen i enkel kontrapunktik not mot not, hvarvid uppkommer en följd af mildt välljudande, "serafiska" klanggrupper, präglade af en egenartad mystik; oaktadt den ackordiska affattningen är stämföringen afgjordt melodisk och i sin genomskinliga skönhet högst tilltalande. Harmoniken är mestadels strängt diatonisk. I vår tid har den länge afglömda Palestrinastilen genom Pius X:s dekret om kyrkosångens reformering (1903) åter börjat komma till heders inom hela romersk-katolska kyrkan. -- En värdig samlingsupplaga af P:s verk utgafs i 33 bd 1862--1903 af Breitkopf & Härtel. Band 1--3 redigerades af de Witt, 4--8 af F. Espagne, bd 9 af F. Commer och bd 10--33 af F. X. Haberl. Editionen omfattar 93 mässor och 256 motetter. Därtill komma en bok lamentationer, en bok Hymni totius anni, en bok offertorier, två böcker Magnificat, två böcker litanior, två böcker andliga Madrigali, en samling vesperpsalmer och två böcker världsliga madrigaler. Valda verk af P. (för praktiskt bruk) utgåfvos 1903--05 af Bäuerle (4 bd). Manuskript till förut otryckta mässor, motetter m. m. finnas på biblioteken i Sixtinska kapellet, Vatikanen, Lateranen, Oratorio S. Maria in Vallicella, S. Maria Maggiore och Collegium romanum. Af nyare samlare ha Alfieri, Bellermann, Proske, Commer, Choron, Rochlitz, Tucher, v. Winterfeld m. fl. utgifvit flera eller färre stycken af P. En förträfflig biografi öfver P. är skrifven af Baini (2 bd, 1828) samt öfversatt på tyska af Kandler och Kiesewetter (1834). Andra biografier öfver P. ha författats af Bäumker (1877), Cametti (1895), Félix (s. å.), Brenet (1906) m. fl. A. L. (E. F-t.) Palestrina-stilen. Se Palestrina, sp. 1314. Pale7stro [-å], by uti italienska prov. Pavia, på vänstra stranden af Sesia. Här segrade fransmän och piemonteser 31 maj 1859 öfver österrikarna. Paletnologi (af grek. palaiofs} forntida, e'thnos, folk, och lo'gös, lära), vetenskapen om kulturutvecklingen hos den äldre stenålderns människor. I sin egenskap af etnologisk vetenskap förutsätter palet- 20 b. 42