Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palestine exploration fund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anställning från 1544 i sin födelsestad blef han
1551 "magister puerorum" (lärare för gosskören)
och kapellmästare vid Peterskyrkan i Rom. Genom
sitt första tryckta verk, fem mässor (1554), vann
han påfven Julius III:s bevågenhet och blef af
denne anställd som sångare vid påfliga kapellet,
hvarför han nedlade sin kapellmästarbefattning
(1555). Men redan samma år dogo både Julius III och
hans efterträdare Marcellus II, och den nye påfven,
Paul IV, som strängt höll på den kyrkliga observansen,
aflägsnade P. ur de påflige sångarnas led på den
grund, att denne var lekman och gift. Detta slag
kastade P. på sjukbädden. Vid tillfrisknandet
erhöll han (s. å.) vid San Giovanni in Laterano
en kapellmästartjänst, hvilken han senare (1561)
utbytte mot den vid Santa Maria Maggiore. 1560
uppfördes hans berömda "Improperier" (se d. o.),
som gjorde sådant intryck, att Pius IV genast begärde
dem för det påfliga kapellet, där de sedermera ända
tills dato sjungits hvarje långfredag. Till följd
af det tridentinska kyrkomötets beslut att rensa
kyrkomusiken från alla profana element (särskildt
det rätt vanliga användandet af slippriga folkvisor
såsom tenortema) tillsattes 1564 en kongregation af
kardinaler, hvilken i sin rensningsifver höll på att
alldeles förvisa figuralmusiken ur kyrkan. Afgörandet
skulle emellertid få bero på möjligheten att komponera
en mässa, som förenade den kontrapunktiska musikens
strängaste fordringar med textens begriplighet och en
kyrkligt värdig stämning. Försöket uppdrogs åt P.,
som med tre mässor och i synnerhet med den sista,
tidigare skrifna, kallad Missa Papæ Marcelli
(efter hans gynnare Marcellus II), vann en så
fullständig triumf, att från dess uppförande
(1565) den polyfona musiken för alltid var räddad
åt kyrkan. P:s lön blef utnämningen till "maestro
compositore" i påfliga kapellet. Sixtus V:s önskan
att göra P. äfven till kapellmästare därstädes
strandade på kapellsångarnas fördomar och ovilja. I
stället återtog P. (1571) kapellmästarbefattningen
vid Peterskyrkan, hvarjämte han var verksam som
kompositör för den helige Filippo Neris "oratorio",
konsertmästare hos furst Buoncompagni och lärare i
den af Nanino (se d. o.) stiftade musikskolan. 1577
uppdrogs åt honom af Gregorius XIII att revidera den
gregorianska koralsången, hvilken åtgärd emellertid
snart inhiberades. Smärtan öfver sin hustrus död
(1580) uttryckte P. i en gripande motett, Super
flumina Babylonis. Ständigt skapande alltmer högstämda
verk, var han outtröttligt arbetsam ända till sin
död. Hans grafsten i Peterskyrkan bär inskriften
"Musicæ princeps". – Utom förut nämnda och andra
arbeten uppföras ännu i Rom på bestämda festdagar,
i synnerhet under påskveckan, hans glänsande mässa
Assumpta est Maria, det sublima offertoriet Fratres
ego enim accepi, den mästerliga motetten Surge
illuminare Jerusalem och det tvåköriga Stabat mater. P. har
skrifvit saker både i enklaste harmoniska stil,
såsom hans improperier, litanior och lamentationer,
och i den mest konstfulla kontrapunktik, såsom flera
mässor, offertorier och hymner. Hans ställning i
musikhistorien är ock en dubbel: han både förebådar
en ny tid och afslutar en äldre, mest dock det
senare. Han egde nederländarnas hela satskonst,
men tillade intet nytt däri; hans framsteg var mera
ett estetiskt än ett tekniskt. De lärda kanoniska
stämflätningarna, som för de nederländska skolorna
väsentligen varit mål, gjorde P. till blott medel,
nämligen för skönheten och uttrycket, och få ha som
han förstått "konsten att dölja konsten" (ars artem
celandi). Man har sagt, att om Okeghem sammanfogat
kontrapunktikens torra ben till ett systematiskt
skelett och Josquin beklädt detsamma med kött, så
har P. i denna formfulländade kropp ingjutit lif
och anda. Den af honom skapade Palestrinastilen,
som förefanns färdig redan i hans "Improperier" och
som för långliga tider framåt blef förebildlig inom
den romerska skolan, kännetecknas af en vokalsats,
som är mycket måttfullt bemängd med imitation och
mest hållen i enkel kontrapunktik not mot not,
hvarvid uppkommer en följd af mildt välljudande,
"serafiska" klanggrupper, präglade af en egenartad
mystik; oaktadt den ackordiska affattningen
är stämföringen afgjordt melodisk och i sin
genomskinliga skönhet högst tilltalande. Harmoniken
är mestadels strängt diatonisk. I vår tid har den
länge afglömda Palestrinastilen genom Pius X:s dekret
om kyrkosångens reformering (1903) åter börjat komma
till heders inom hela romersk-katolska kyrkan. –
En värdig samlingsupplaga af P:s verk utgafs i
33 bd 1862–1903 af Breitkopf & Härtel. Band 1–3
redigerades af de Witt, 4–8 af F. Espagne, bd 9 af
F. Commer och bd 10–33 af F. X. Haberl. Editionen
omfattar 93 mässor och 256 motetter. Därtill komma
en bok lamentationer, en bok Hymni totius anni,
en bok offertorier, två böcker Magnificat, två
böcker litanior, två böcker andliga Madrigali,
en samling vesperpsalmer och två böcker världsliga
madrigaler. Valda verk af P. (för praktiskt bruk)
utgåfvos 1903–05 af Bäuerle (4 bd). Manuskript
till förut otryckta mässor, motetter m. m. finnas
på biblioteken i Sixtinska kapellet, Vatikanen,
Lateranen, Oratorio S. Maria in Vallicella, S. Maria
Maggiore och Collegium romanum. Af nyare samlare ha
Alfieri, Bellermann, Proske, Commer, Choron, Rochlitz,
Tucher, v. Winterfeld m. fl. utgifvit flera eller
färre stycken af P. En förträfflig biografi öfver
P. är skrifven af Baini (2 bd, 1828) samt öfversatt
på tyska af Kandler och Kiesewetter (1834). Andra
biografier öfver P. ha författats af Bäumker (1877),
Cametti (1895), Félix (s. å.), Brenet (1906) m. fl.
A. L. (E. F-t.)
Palestrina-stilen. Se Palestrina, sp. 1314.
Pale7stro [-å], by uti italienska prov. Pavia, på
vänstra stranden af Sesia. Här segrade fransmän och
piemonteser 31 maj 1859 öfver österrikarna.
Paletnologi (af grek. palaiofs} forntida,
e’thnos, folk, och lo’gös, lära), vetenskapen
om kulturutvecklingen hos den äldre stenålderns
människor. I sin egenskap af etnologisk vetenskap
förutsätter palet-
20 b. 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
