1323 Palissad-Palissy 1324 i Paris, blef 1777 genom Jussieus inflytande fäst vid botaniska forskningar, företog en resa till Guineakusten 1786, därifrån till San Domingo 1788 och till Filadelfia 1791-93, från hvilka resor han på grund af mångahanda olyckor återvände fullständigt utblottad. En andra resa till Nord-Amerika lyckades väl. P. återkom med mycket rika samlingar 1798 och blef den berömde Adansons efterträdare i institutet 1806. Han var en framstående florist och systematiker. Viktigast af hans arbeten är Essai d'une nouvelle agrostographie, ou nouveaux genres des Graminées (1812). Han författade äfven det stora folioverket Flore d'0ware et de Benin en Afrique (2 bd med 120 färglagda taflor, 1804-21), Insectes recueillis en Afrique et en Amérique (föl. med 90 taflor, 1805-21) och talrika smärre arbeten. C. Lmn. Palissad (fr. palissade, af lat. pälus, påle), fortif., skanspåle; pålverk, ett stormhinder, som utgöres af en rad i marken nedgräfda, upptill tillspetsade pålar, som ställas bredvid hvarandra med några a palissad, b stormpåle, c vallnål. cm. mellanrum och förenas genom en eller flera tvärslåar. Palissader anbringas i grafvar eller för-grafvar i skydd för fiendens eld, af hvilken de eljest snart skulle förstöras. De ställas antingen upprätt på själfva graf bottnen - vid innerbranten, om graf ven är flankerad, eljest nära ytterbranten - och göras då vanligen manshöga, eller ock lutande vid någon af grafbranterna, då de äfven kallas v a 11 n å l a r eller stormpålar (fr. fraises, se d. o.). Palissader användas numera sällan, men brukades förr så mycket oftare; de voro goda stormhinder, men besvärliga att uppsätta och kräfde mycket virke. - Jfr Borna. L. W:sonM. Palissädceller, bot. Se Palissadparen-k y m._ Palissadera, förse med skanspålar (se P a-li ssa d). Palissädmask, zool. Se Strongyloidea. Palissädmur, fortif. Se E i n g m u r. Palissädparenkym, bot., detsamma som palissad-väfnad. Se Blad. -. Palissädceller, de celler, som bilda denna väfnad. G- L-m. Palissädväfnad, bot. Se Blad. Palisse. Se La Pä Ii c e. Palissot de Montenoy [-så do måtonwa'], Charles, fransk skald, f. 1730, d. 1814 som föreståndare för Mazarinbiblioteket (Paris), uppträdde först med skådespel och sökte sedan väcka uppmärksamhet genom att förlöjliga Kousseau (i lustspelet Le cercle) och anfalla encyklopedisterna: i Petites lettres contre de grands philosophes (1757) samt i komedien Les philosophes (1760). De angripne hämnades med en mängd epigram och satirer. I dikten La Dunciade, ou la guerre des sots (1764 ff.) gisslade P. det medeltidsaktiga i samhället. Hans poem äro korrekta, men sakna individuell färg. Hans mest kända prosaskrift är det ganska ytliga arbetet Mémoire pour servir å Vhistoire de la littérature francaise (1771, flera uppl.), i hvilket han partiskt bedömer i synnerhet de lefvande författarna. P. utgaf Voltaires, Boi-leaus och P. Corneilles arbeten. Hans egna Oeuvres utkommo 1809, i 6 bd. Se biogr, af Meaume (1864). Palissy [-si'], Bernard, fransk fajanskonstnär och naturforskare, f. 1510 i Chapelle-Biron (dep. Lot-et-Garonne), enligt andra i Saintonge, d. 1589. Sedan han inhämtat emaljeringskonstens och glasmåleriets grunder, begaf han sig ut på vandring och slog sig sedermera (1539) ned i den lilla staden Saintes vid Charente för att där utöfva sitt yrke. Ett kärl af italiensk eller spansk fajans kom där händelsevis i hans väg. Dess hvita glasyr uppväckte hans lifliga beundran, och han beslöt att utforska denna tekniks hemlighet. Det ena försöket efter det andra misslyckades. Han tillsatte alla sina tillgångar samt måste lida både nöd och smälek; men han förlorade dock ej sitt mål ur sikte, och efter 16 år kröntes slutligen hans sträf-van med framgång. Hans fajans blef känd och omtyckt, och själf vann han i konnetabeln Anne de Montmorency en inflytelserik beskyddare. Efter några år hörsammade P. en kallelse till Paris, där han i Tuileriespalatsets trädgård flck utföra en grotta i keramik, hvaraf fragment finnas bevarade i museet vid Sévres. Samtidigt höll han föreläsningar i vissa grenar af naturkunskap, anställde fysikaliska experiment och utvecklade öfver hufvud under en följd af år en mångsidig verksamhet. Ifrig hugenott, skyddades han i det längsta af sina mäktiga vänner under de blodiga religionsstrider, som vid denna tid rasade i Frankrike. Men 1588 insattes han likväl på Bastiljen - som det påstås för att vara i säkerhet för sina ofördragsamma tros-fienders förföljelser -, och där slutade han sitt verksamma lif. P. är en af Frankrikes märkligaste personligheter under renässansperioden, lika utmärkt genom sina allmänt mänskliga egenskaper som genom sina tekniska och naturhistoriska insikter samt sin konstnärliga originalitet. I sin skrift L'art de terre har han lämnat en naiv och i många afseenden intressant själf biografi. Flera hans iakttagelser på naturlärans område, t. ex. angående