1329 Palladion-Pallaner 1330 Bild af ett palladium på ett guldmynt från Perga-mon. börjad 1579, fasaden byggdes enligt P:s ritning 1602). P:s allvarliga och stilstränga klassicism stämde i själfva verket föga of verens med den venezianska smaken för det granna och effektfulla. Hans stil blef internationell. Hans inflytande blef, som redan är påpekadt, mycket stort, det åter-klingar i tysk, holländsk och engelsk arkitektur samt fortlefver ännu under 1800-talet i Tyskland, England och de skandinaviska länderna. - P:s förnämsta arbete som författare är I quattro libri deW architectura (tr. i Venezia 1570), omtryckt gång på gång och öfversatt på flera språk. - Jfr monografier af Quatremére (2 bd, 1830), A. Magrini (1845), Zanella (1880) och Fletcher (1902). C. R. N. (G-gN.) Palla'dion, grek. myt. Se Palladium. Palla'dium (grek. palla''dion) kallades hos forntidens greker och romare en helig bild af gudinnan Pallas (Athena, Minerva), af hvars bibehållande statens välfärd ansågs bero. Sådana bilder funnos i flera städer, men ryktbarast bland dem alla samt på sätt och vis urtypen för de öfriga var den trojanska statens palladion, hvilket enligt sagan nedfallit från himmelen och af Zeus förärats åt Hos. Emedan Tröja, så länge denna bild fanns i behåll, ej kunde intagas, bort-röfvades den af Odysseus och Diomedes, hvilken senare medförde den till Grekland. Såväl Aten som Argos och senare äfven Rom gjorde anspråk på att vara i besittning däraf. Palla-dierna, af hvilka åtskilliga afbildningar kommit till vår tid, voro i allmänhet skurna i trä och af en strängt arkaistisk typ. De framställde gudinnan i upprättstående ställning, med lans och sköld. -. Figurligt nyttjas ordet "palladium" om hvarje som helig och oförytterlig betraktad sak eller inrättning, hvilken anses vara betydelsefull för det allmännas väl. A. M. A. Palladium, kem., ett till platinametallerna hörande grundämne, som förekommer till V2 å l proc. i rå platina och upptäcktes 1803 af Wollaston. Metallen, som uppkallats efter den 1802 upptäckta planeten Pallas, är silfverhvit och ganska smidig, har egentl, vikt 11,9, förändras ej i luften vid vanlig temperatur, men oxideras vid upphettning. Vid glödgning sönderdelas dock oxiden. Metallen löses, liksom silfver, i salpetersyra. Om man vid elektrolys af vatten använder palladium som negativ pol, upptar metallen väte, och man får väte-palladium, som har en legerings egenskaper. Legeringen består af föreningen Pd2H och väte. Yid glödgning afger palladiumvätet vätgas. Man har lyckats framställa palladiumväte, som vid glödgning utvecklar ända till 1,000 volymer vätgas. Metallen användes på grund af sin hårda och glänsande yta till framställning af graderade skalor på instrument och, i legering med silfver, att fästa löständer. Palladiums atomvikt är 106,? och tecknas Pd. Det är ett 2-4-atomigt grundämne och liknar i kemiska förhållanden platina. P. T. C.* Palla'diumguld, miner. Se Porpezit. Palla^ius. 1. Rutilius Taurus Emilia n u s, romersk skriftställare, författade i mid- ten af 4:e årh. e. Kr. ett i medeltiden mycket användt arbete om landthushållningen (De re rustica) i 14 böcker, af hvilka den l:a bildar inledningen, de 12 följande skildra landtmannaarbe-tena under årets 12 månader och den 14:e innehåller en i elegiska verser affattad lära om ymp-ning. Arbetet, som är skrifvet utan talang och blott utgör en kompilation, har dock ett visst värde genom sina från äldre källor samlade uppgifter och meddelanden. Utg. bl. a. i Schneiders "Scrip-tores rei rusticse" samt af Schmitt (1898). - 2. Galatisk kyrkohistoriker, f. 368, d. 430 e. Kr., författade 420 en samling munkbiografier (Historia Lausiaca). Jfr Butler, "The lausiac history of P." (2 bd, 1898-1904). 1. R. Tdh.* 2. J-C. Palla'dius, Peter, dansk biskop, f. 1503 i Ribe, d. 1560, son till en skomakare och fick därför i skolan öknamnet "pläd" (lapp), som han latiniserade till Pladius. Han var 1527 skolmästare i Odense, men drog 1531 till Wittenberg, där han studerade under Luther och Me-lanchthon, som ändrade hans namn till Palla-dius (" Miner vason"). Efter vunnen teol. doktorsgrad 1537 vände han tillbaka till Danmark, där han blef biskop på Själland och tillika professor vid universitetet. För reformationens genomförande verkade han med stor kraft icke blott inom sitt stift, utan äfven i Norge och på Island. 1537-43 genomreste han hela sitt stift och besökte alla dess 390 kyrkor, bortskaffade helgonbilderna och andra påfviska kvarlefvor, ordnade gudstjänsten och vägledde prästerna i deras kall, medan han därjämte arbetade på en sträng kyrkotukt och höll disputationer med de katolske kanikerna. Äfven på universitetets ombildning och den nya kyrkolagstiftningen hade han stort inflytande. P. öfversatte Luthers lilla katekes 1537 och hans Enchiridion (handbok för präster) 1538 samt kyrkoordinansen af 1539, granskade den nya bibelöversättningen af Kristiern Pedersen ("Kristian III:s bibel", 1550) och författade altarboken 1556. P. var dessutom en alsterrik författare och utgaf 65 större och mindre skrifter, dels lärda, på latin, dels folkliga, på en ypperlig danska, bl. a. kyrkohistoriska betraktelser om S:t P eder s skib (1554), djärfva förmaningsskrifter mot ocker, dryckenskap, svordom och klädlyx. Märkligast är hans Visitatsbog (omkr. 1540; funnen 1866 och utg. 1872 af S. Grundtvig; folkupplaga 1884), med värdefulla upplysningar om dåtida seder och bruk. P. var äfven psalmförfattare. Hans danska skrifter äro under utgifning af Lis Jacobsen (1911 ff.). Se A. C. Heiberg, "P. P." (1840). - En yngre broder, Nils P., d. 1560, studerade äfven i Wittenberg, blef 1547 kyrkoherde i Köpenhamn och 1552 biskop i Lund. E. Ebg. Palla dominica. Se Corporale. Pallaner. Se Ko r j a k er.