1339 Palma 1340 hans konst sin höjdpunkt i klarhet och styrka; i den tredje, hans "blonda" maner, sträfva form och färg att upplösa sig i ljusa toner. - P. målade altartaflor, religiösa bilder utan kyrklig bestämmelse, till hvilka särskildt höra s. k. "sante con-versazioni" (heliga personer i lugn samvaro), och porträtt eller porträttartade bilder. Bland hans altartaflor märkas Petrus tronande mellan sex helgon (i Venezias akademi), som ännu påminner om Bellini, men dock är ett af P:s hufvudarbeten, S. Barbara (i S Maria Formosa, Venezia), i form och färg en af måleriets härligaste gestalter, från mästarens bästa tid, och Konungarnas tillbedjan (i Brera, Milano), från hans sista period. Af öfriga religiösa bilder må påminnas om Kristus och äk-tenskapsbryterskan (Rom, Capitolium), förr tillskrifven Tizian, Adam och Eva (i Braunschweigs galleri), förr tillerkänd Giorgione, bägge utförda före 1512, Herdarnas tillbedjan (i Louvre), från hans blomstringstid, och Jakobs möte med Rakel vid Jakobs möte med Eakel vid brunnen, målning af Palma vecchio. (Dresden.) brunnen (Dresden; se fig. 2), förr tillskrifven Giorgione, enligt Morelli ett verk af P. från hans sista stilperiod. - Som exempel på en "santa conversa-zione", i bredt format med figurer, grupperade i rikt landskap, må framhållas en af de skönaste, Madonnan under ett träd med fyra knäfallande helgon (i Wiens Hofmuseum); för öfrigt finnas sådana i Dresden, i Rom (Palazzo Colonna), i Neapel och München, de flesta från den högsta blomstringen, några från sista epoken. - Af hans porträtt och likartade framställningar återstå få manliga bilder, nämligen en i München, där kallad själfporträtt (jfr fig. 1; förr tillskrifven Giorgione), och en i Berlin, men så många flera utmärkta kvinnobilder. Några af dem äro framställda under mytologiska eller historiska namn, såsom Yenus, Lucrezia, Judit; men de förnämsta äro de, som framställas i tidsdräkt, af hvilka två i Rom (Palazzo Barberini och Palazzo Sciarra) varit tillskrifna Tizian, och ej mindre än sex finnas i Wien (den skönaste af dem är den s. k. Violante). Till de berömdaste hör ock den välkända bilden i Dresden af tre yppiga, blonda skönheter, i katalogen kallad Tre systrar. En sådan bild från hans sista tid är en ung flicka i Berlins galleri. - 2. JacopoP., vanligen kallad Palma giovane (giovine), d. v. s. P. den yngre, till skillnad från den förre, som var hans farfars broder, italiensk målare af den senare venezianska skolan, f. 1544, d. 1628, var den egentlige målsmannen för den eklekticism, som äf- ven i Venezia betecknar konstens förfall. P., som var utmärkt begåfvad, kom i sin ungdom till Rom, där han studerade Rafael och Michelangelo, och sträfvade sedan att förena deras form med vene-ziansk kolorit. Men då hans arbeten efter hemkomsten väckte stort uppseende och föranledde massor af uppdrag, blef han tyvärr snabbmålare. Hans bästa verk i Venezia torde vara Lazarus' uppväckande (i Abbazia); de öfriga (många i akademien) äro nästan idel improvisationer. Dock finner man här och där en god tanke, ett vackert färgparti. Äfven norr om Alperna finnas många af hans arbeten (i Wien, München, Kassel och Dresden). 1-2. C. R. N.* Pa'lma, R i c a r d o, spansk-amerikansk författare, f. 1833 i Lima, af politiska skäl förvisad 1861, blef redaktör af "La revista de Sud-America" i Valparaiso, men återkom snart till sitt land och blef direktör för nationalbiblioteket i Lima. P. har fört en seg kamp mot jesuitinflytandet och kraftigt verkat för ungdomens uppfostran. P. debuterade med två dramatiska stycken, La hermana del verdugo och La muerte 6 la libertad (1850), hvarefter följde en del öfversättningar från Victor Hugo. Hans poetiska produktion, som Armonias (1865), Pasionarias (1870, fick mycket lof-ord af Juan Valera, men sitt rykte i Spanien vann han genom Tradiciones peruanas (4 bd, 1893-96), där han skildrar sitt lands kultur i historiskromantiska berättelser af mycket behag och stort intresse. En litteraturhistorisk studie af värde är äfven La Bohemia Limana (1848, och Las anales de la inquisicion de Lima (1863) anses historiskt tillförlitliga. Ad. H-n. Palma, Tomas Estrada, republiken Cubas förste president, f. 15 juli 1835 i Bayamo på Cuba, d. 4 nov. 1908, afbröt 1868 sina juridiska studier i Sevilla för att deltaga i den s. å. utbrutna kubanska resningen mot det spanska väldet, fungerade åren 1875-77 som den af insurgenterna utropade republikens president, tillfångatogs 1877, men återfick 1878 friheten. Han vägrade erkänna Spaniens välde på Cuba, ehuru man för sådant fall ställde i utsikt återlämnandet af hans konfiskerade arfvegods. P. begaf sig i stället till Honduras, där han först verkade som lärare och sedan blef chef för postverket. Sedermera förestod han en tid i staten New York ett läroverk för spansk-amerikanska familjers barn, samverkade under tiden med José Marti (se Cu b a, sp. 937 ff.) vid förberedelserna till en ny kubansk resning, var under denna resning insurgenternas diplomatiska ombud i utlandet. Då regeringsmyndigheten öfver Cuba 20 maj 1902 af Förenta staterna öfverlämnades åt kubanerna själfva, blef P. enhälligt vald till den nya republikens förste president. P. var en patriotisk och välmenande man, ådagalade ganska mycken takt vid ordnandet af det ömtåliga förhållandet till Förenta staterna, men blef i den inre politiken till följd af svaghet och vankelmod småningom ett redskap för maktlystna partimän. Då han våren 1906 omvalts till president, föranledde regeringens påtryckningsmetoder vid valet häftig opposition, en resning utbröt, och P. måste (13 sept.) begära amerikansk intervention för att hindra allmän anarki. Han nedlade kort därefter presidentvärdigheten, hvarvid amerikanske krigsmi-