H. B. Palmaer. Efter ett af Maria Röhl handritadt porträtt.

nistern W. H. Taft som provisorisk guvernör öfvertog styrelsen, och sina sista år tillbragte han i privatlifvet. V. S-g. Palma Christi, bot. Se Gymnadenia. Palmacites Brongn., paleobot., provisoriskt namn för de fossila palmstammar, hvilka ej erbjuda sådana karaktärer, att de kunna hänföras till något bestämdt släkte. A. G. N. Palmae, bot. Se Palmer. Palmaer. 1. Henrik Bernhard P., författare och tidningsman, f. 21 aug. 1801 i Hjorted, Kalmar län, d. 7 juli 1854 i Linköping, blef student i Uppsala 1819 och filos. magister 1830. Han hade då redan uppträdt på den vittra banan med några dikter i "Poetisk kalender" (1822), hvilka gingo i den vanliga romantiska stilen. Men han hade äfven vid ett par tillfällen gifvit prof på det satiriska lynne och det trots, som voro utmärkande för honom. P:s ovanliga, af samtida vitsordade insikter i kemi skaffade honom 1832 plats som adjunkt i detta ämne vid Karolinska institutet; men hans vårdslöshet i att sköta befattningen, en följd af hans stora tröghet och maklighet, blef slutligen en anledning till hans afskedande, 1835. Dessförinnan hade P. emellertid gjort sig bekant genom bidrag till "Aftonbladet", bland hvilka fyra Bref till Svenska Minerva under pseudonymen Nils Nilsson Nyberg (1834) väckte stort uppseende för den bitande kvickhet och den grofva hänsynslöshet, med hvilka Tegnér angreps för sina häftiga uttalanden mot den liberala oppositionspressen. För öfrigt anföll han äfven Atterbom med våldsamma smädelser, men lämnade en särdeles lofordande anmälan af Nicanders "Hesperider" m. m. "Aftonbladets P." gjorde sig dock snart omöjlig där genom sin alltmer tilltagande oförmåga af arbete, och med 1835 upphörde hans medarbetarskap. Han begaf sig då till Linköping, där han 1836 sökte en lärarbefattning, men blef förbigången, sannolikt på grund af sitt kända författarskap. Som en sista utväg, både till utkomst och hämnd på sina motståndare i konsistoriet, blef P. i stället tidningsredaktör. "Östgötha correspondenten", som började utges hösten 1838, gjorde epok i landsortspressens historia genom sin kvickhet och den cyniska öppenhet, med hvilken utgifvaren anföll dem, som voro honom misshagliga. Med Yttersta domen i Kråkvinkel, en rent personlig satir mot biskop Hedrén, nådde denna hans taktik "att slå mynt af sina fiender" sin höjdpunkt. Tidningen sekvestrerades och åtalades, men P:s glänsande försvar friade honom. Någon egentlig politisk tidning var emellertid "Östgötha correspondenten" ej under P:s ledning; och snart tröttnade utgifvaren äfven på denna sysselsättning. K. F. Ridderstad blef från okt. 1840 medegare i tidningen, och från aug. 1841 upphörde P. att lämna bidrag till den. Han begynte kort därefter månadsskriften "Herr Lars" (1841, 1842), och sedan den upphört, innehade han 1844 -- 47 lärarplatsen i åkerbrukskemi vid Sjögestads landtbruksskola. -- Som boktryckare i Linköping (från 1839) valdes P. till ledamot af borgarståndet för denna stad och Vimmerby vid riksdagen 1847 -- 48. Han visade under denna jämförelsevis stor flit, frambar åtskilliga motioner och deltog ej sällan i öfverläggningarna. Efter slutet af riksdagen kvarstannade han några år i Stockholm, lämnande bidrag till "Friskytten" och "Stockholms dagblad". Han utgaf äfven under denna tid En liten lustresa, skildrad i bref (1848) och Bref från Stockholm under riksdagen 1847 -- 48 (1849) samt flygbladet "Gazetten" (s. å.). 1853 återvände P. till Linköping och begynte där utge veckobladet "Östgöta-gazetten" (1854), af hvilket dock blott 19 n:r hunnit utkomma, när han afled. -- Med alla egentliga publicister delar P. den lotten, att hvad han skrifvit på grund af sin aktualitet alltmer hemfaller åt glömskan. Den samling af hans uppsatser, som A. Ahnfelt 1876 utgaf under titel "Eldbränder och gnistor. Humoresker" (3:e uppl. 1886), bevisar detta jämte hans ovanliga fyndighet och styrka i satiren. Han var icke någon synnerligen originell natur; efter den tyska filosofiska satiren hos Lichtenberg, Jean Paul, Börne och Heine utbildade han sin egen metodiska och tämligen abstrakta kvickhetsstil, hvars utomordentliga tillspetsning och romantiska cynism voro särdeles effektfulla. Ett litet urval af P:s skrifter utgafs 1900 af R. G:son Berg i serien "För skola och hem". Jfr lefnadsteckning af A. Ahnfelt (i "Eldbränder och gnistor") och J. Mortensen, "Från Aftonbladet till Röda rummet" (1905). -- 2. Knut Vilhelm P., af samma släkt som P. l, kemist, f. 26 aug. 1868 i Forsvik, Skaraborgs län, vardt student vid Stockholms högskola 1885, filos. kand. i Uppsala 1887, filos. doktor och docent där 1895, vardt 1898 extra lärare, 1902 lektor i elektrokemi vid Tekniska högskolan och är sedan 1907 professor i oorganisk och elektrokemi där, dessutom sedan 1900 sekreterare i Vetenskapsakademiens Nobelkommittéer. Utom vid Stockholms högskola (1885 -- 86) och Uppsala universitet (1887 -- 95) idkade han studier äfven i Göttingen 1897 samt har företagit åtskilliga studieresor, bl. a. till Tyskland, Frankrike och Schweiz (1900), England (1909) och norra Amerika (1912). P:s gradualafhandling Om iridiums ammoniakaliska föreningar (1895) är ett grundligt och värdefullt arbete. Hans Über das verhältniss zwischen inversionsgeschwindigkeit und stärke der verdünnten säuren (1897) och hans 1897 hos Nernst i Göttingen påbörjade och sedan i Stockholm fortsatta arbete angående droppelektroder och Über das absolute potential der kalomel-elektrode (1907) ha tillvunnit sig förtjänt uppmärksamhet som stöd för de moderna lösningsteorierna. Jämte T. Aurén fortsatte han en af denne påbörjad noggrann undersökning af metallers lösningshastighet i syror (1901, 1903 och 1906). På senare tid har P. hufvudsakligen egnat sitt arbete åt elektrokemiens tekniska tillämpningar, såsom i afdelningen "Elektrokemisk industri" i Uppfinningarnas bok (l:a och 2:a uppl. 1897 och 1902), i uppsatserna Om Cowper-Coles elektrolytiska metod