för framställning af plåt och rör m. m. af järn (tills, med J. A. Brniell i "Jernkontorets annaler" 1912) och Elektrolys af koksaltlösningar i samband med cellulosaindustrien ("Teknisk tidskrift", afd. för kemi 1912). Dessutom har han utarbetat en elektrokemisk metod att ur lågprocentiga, förut värdelösa råfosfat framställa ett gödselmedel, s. k. "difosfat" (se Palmærfosfat). P. har därjämte utöfvat en vidt omfattande konsulterande verksamhet inom den för vårt land synnerligen viktiga elektrokemiska industrien. 1. -rn.* 2. S. A-s. Palmærfosfat, kem. tekn., ett till gödselmedel afsedt dikalciumfosfat, s. k. difosfat, som fram-ställes enligt en af V. Palmær (se denne) angifven metod. Som råmaterial kunna därvid användas fattiga, eljest värdelösa råfosfat, som apatithaltigt affall från anrikning af järnmalm o. d. Metoden går ut på att i en med diafragma utrustad apparat elek-trolysera en lösning af natriumperklorat, hvarvid i anodrummet alstras öfverklorsyra och i katodrum» met natronlut. Medels syran upplöses ur råvaran däri ingående trikalciumfosfat, med en del af den i katodrummet bildade natronluten utfälles ur fosfatlösningen dikalciumfosfat innehållande 35-40 proc. citratlöslig fosforsyra af samma odlingsvärde som superfosfatfosforsyra. För tillverkningen af difosfat har tillsvidare en mindre fabrik uppförts i Trollhättan. H. E. Palmales, bot. Se Palmer. Palma moriche [- marint je], bot. Se L l a n o s, sp. 920, och Mauritia. Palmanova [-å-], distriktshuvudstad och (föråldrad) fästning i italienska prov. Udine (Vene-tien), nära Österrikes gräns, vid järnvägen Udine -Portogruaro. 3.120 inv. (1901). Fästningen byggdes 1593 af republiken Venezia och intogs 1848 af Schwarzenberg. J. F. N. Palmaria, ö i Liguriska hafvet, v. om Spezia-viken, hörande till italienska prov. Genua, 1,63 kvkm. med 304 inv. (1901). Marmor- och kalkbrott, ön har fort och batterier samt signaltorn och ingår i Spezias befästningsverk. J. F. N. Palmarola [-å-], en af Ponzaöarna (se d. o.). Palmarosaolja, farm. Se Geraniumolja. Palmarum (näml. dies, dag), lat., palmsöndag. Palmas, Kap, udde i västra Afrika, på Liberias kust, under 7° 45' v. lgd och 4° 22' n. br. Fyrtorn. Palmas, Las. Se Las Palmas. Palmberg, Johan, örtkännare, prästson från Södermanland, d. i Turinge 1691, studerade vid Åbo akademi 1663-69, flyttade därpå till Strängnäs som praktiserande läkare och meddelade äfven undervisning i växtkännedom samt blef physices lector där 1674. Prästvigd 1676, kallades han af Erik Dahlbergh till kyrkoherde i Turinge 1688 (sedermera prost där). Med privilegium af 1672 att enligt företedt prof utge en "örthebook med örthernes affmålning och rijtande", utgaf han en sådan under titeln Serta florea suecana, eller: svenske Örte-Krantz (1684; på nytt utgifven med ett tillägg, men utan bilder af rektorn vid tyska skolan i Stockholm J. B. Steinmejer 1738). Denna bok innehåller beskrifningar på de vanligaste växterna i alfabetisk ordning, notiser om deras verkliga eller påstådda läkekraft och tämligen grofva afbildningar. Af Linné erhöll detta verk intet beröm. 1674 erhöll P. tillstånd att i Strängnäs anlägga en botanisk trädgård efter förebilden af den akademiträdgård i Uppsala, som anlagts af Olof Rudbeck. (C. Lmn.) Palmberg, Albert Julius, finsk läkare, f. 18 nov. 1831 i Geta på Åland, blef student i Helsingfors 1852 och med. doktor 1863. På grund af en afhandling Om diarré hos barn nämndes han 1868 till docent i pediatrik. Efter att under en lång följd af år ha verkat som läkare i Viborg förordnades 1887 P. till provinsialläkare i Helsingfors, från hvilket ämbete han tog afsked 1896. P. häri tal och skrift, i verk och gärning outtröttligt arbetat på att i Finland införa kännedomen om och tillämpningen af hälsovårdslärans sanningar. Bland hans många större och mindre skrifter åt detta håll märkes främst hans Allmän helsovårdslära på grund af dess tillämpning i olika länder (1889; 2:a uppl. 1895; öfv. till fr., sp. och eng.). E. T-dt. Palmblad, bot. Se Cycadales och Palmer. Palmblad, Vilhelm Fredrik, universitetsman, geograf, publicist och politiker, f. 16 dec. 1788 på Liljestad vid Söderköping, d. 2 sept. 1852 i Uppsala, vardt vid tio års ålder faderlös, angreps 1802 af en svår höftsjukdom, som behandlades felaktigt af läkare och gjorde honom halt för lifstiden. Han uteslöts därigenom från de jämnåriges lekar och fick dess mer tillfredsställa sin håg för läsning. I Uppsala, där han 1806 inskrefs som student, blef han snart bekant med och förtrogen vän till Atterbom samt intogs hösten 1807 i sällskapet "Musis Amici", hvilket han inom kort gaf en betydligt förbättrad organisation. Han yrkade ifrigt på namnets förändring till "Auroraförbundet"; och för att förbundet skulle kunna skrida till publicering af sina arbeten utan att behöfva vara beroende af förläggare, köpte P. jämte en annan ung student, Axel Stenhammar, det akademiska boktryckeriet, som de tillträdde i juli 1810. Ingen af kompanjonerna kände yrket, men P:s rastlösa arbetsförmåga och praktiska sinne hjälpte företaget igenom svårigheterna. "Phosphoros" började utges 1810, "Poetisk kalender" 1811 och "Svensk literatur-tidning" 1813. Därmed var uppslaget gifvet till en förlagsverksamhet, som småningom växte till den andra eller tredje i ordningen i riket. Vidare skötte han tryckeriet, hufvudsakligen ensam, idkade ett omfattande skrift-ställeri och försummade ej heller sina akademiska studier. Han blef 1815 filos, magister, 1822 docent i svensk historia, 1825 e. o. adjunkt samt 1827 adjunkt i historia och statistik. I sistnämnda egenskap skötte P. under Geijers tjänstledighet flera år hans professur.

V. F. Palmblad. Efter ett Maria Röhl handritadt porträtt.