1345 Palmblad 1346 Under den långvariga litterära fejd, som började 1810, framstod P. på ett utmärkt sätt som förkämpe för fosforisternas åsikter och en af den nya skolans ledare. Kedan hans bidrag till "Phos-phoros" (1810-13) tillhöra tidskriftens bästa. Han började där sina öfversättningar från grekiskan med tolkningar af Aischylos ("Den fjättrade Pro-methevs"), Odyssén m. fl. I en Svensk verslära, som genomsågs och gillades af Adlerbeth, framlade han ett värdefullt försök öfver svenska språkets metrik. I dialogen Öfver romanen (1812), som står på Fr. Schlegels och Schellings ståndpunkt, visade han sin ovanliga beläsenhet, sitt utbildade kritiska sinne och en prosastil, som redan då utmärkte sig för behag och smidighet. Äfven som granskare beträdde P. där för första gången ett fält, på hvilket han sedan skulle utveckla ett så betydande mästerskap. Sin egen vittra alstring fortsatte han under denna tid med noveller, som infördes i "Poetisk kalender". Dels utgöra de en sammanhängande följd: Vådeiden, Fjällhvalfvet, Resorna, Slottet Stjerneborg och Åreskutan} dels äro de fristående: Amala (1817; ny uppl. 1911) och Holmen i sjön D all. De förra utgjorde "en väfnad af lokaliserade reminiscenser efter Tieck och Goethe, försatt med en god del gammalnordisk uppsluppenhet och en romantisk krydda af äfventyr och sällsamma karaktärer samt utmärkt af en klar, rask, målande stil och ett tjusande gladt lynne". De äro första försöken i Sverige till en novellistik med prägeln af högre andlig kultur och scenen förlagd till de högre klasserna. Det var dessa berättelser P. längre fram grundligt omarbetade och sammanslöt i Familjen Falkensvärd (1844, 1845; ty öfv. 1846). Dessutom tolkade han Tiecks "Folksagor" (bd l, 2 och 4, 1810-13), Sofokles' sorgespel (l:a bd, 1812) m. m. - Sin största förtjänst om den nya skolan och utvecklingen af den litterära granskningen inlade P. genom redaktionen af "Svensk Iiteratur-tidning" (1813-24), hvars jämförelsevis långa lifstid hufvudsakligen berodde på "hans lärda och kritiska mångsidighet, hans oegennyttiga själf uppoffring, hans jättestarka arbetskraft". Enligt P:s egen uppgift skrefvo han och Hammarsköld det mesta i densamma, i de båda sista årgångarna måste P. själf författa "hälften eller två tredjedelar". Det var detta organ, som framställde nyromantikernas uppfattning af religion och vitterhet, konst och vetenskap. Polemiken mot "Journalen" (se Nyromantik, sp. 273) leddes också med talang, och äfven detta bör till stor del skrifvas på P:s räkning. Att det emellertid fordrades ej blott flit och begåfning, utan äfven mod att ställa sig i spetsen för ett dylikt företag, intygas af de försök, som 1815 gjordes att på enskild väg hämma yttrandefriheten för de unge. Med anledning af en i tidningen införd granskning af Svenska akademiens handlingar lät nämligen universitets-konsistoriet, på tillskyndan af dåv. kansleren, uppkalla P. som akademiboktryckare och hotade honom med förlust af sitt kontrakt, om anfallen mot akademien och dess ledamöter fortsattes. Äfven från hofkanslern af Wetterstedt afgick en skrifvelse till tidningens redaktion, i hvilken han lät denna befara en indragning, om ej tonen i dess artiklar ändrades. Dessa påtryckningar och "Journalens" påpasslighet kunde emellertid ej grumla P:s goda Tryckt den 18/5 14 lynne eller minska hans ifver. Också kan med fog påstås, att den nya skolans inflytande på den svenska odlingen till icke ringa del förmedlades genom det nu nämnda organet, och P:s deltagande i striden blef sålunda af afgörande vikt. Hans vittra och vetenskapliga kritik var omfattande och betydelsefull, till formen liffull och energisk. Som polemiker egde han åtskilliga ovärderliga egenskaper: orubbligt lugn, osviklig fyndighet och gläd-tighet, seghet i åsikter och mångsidig bildning samt en måttfullhet, som undvek ytterligheter och fantasterier. Under detta verksamma skede hade P. med synnerlig förkärlek egnat sig äfven åt geografiens studium. Han uppfattade denna vetenskap från nya, vidsträckta synpunkter, och det lider intet tvifvel, att hans verksamhet på detta område skulle blifvit af verkligt epokgörande betydelse, om den varit förlagd t. ex. i Tyskland. De afhandlingar han offentliggjorde i "Hennes" (1821) och "Svea" (1818-31): Om persernas fornhäfder, Om hinduernas fornhäfder, Om Tibet m. fl., voro, liksom Palestina (1823; 3:e uppl. 1842), förelöpare till det storartade arbete öfver Asien, som började se dagen 1826 under titel Handbok i physiska och politiska, äldre och nyare geographien (5 dlr, 1826 -37) och, ehuru ofulländadt, vittnar om sin författares ofantliga beläsenhet och förmåga af liflig framställning. 1825 utkom Lärobok i . . . geogra-phien, 2:a kursen (den l:a var af Kr. Stenham-mar). En mindre dylik af 1835 har upplefvat 14 upplagor (1875; från den 13:e omarbetad af I. U. Sörensson), eftertryckts i Finland och haft betydligt inflytande på det geografiska studiets upp-lifvande i Sverige. Sedan utgaf han Utkast till fäderneslandets geograf, (1829; 3:e uppl. 1848), Berättelser ur gamla historien (1830), Lärobok i nyare historien (1832; 7:e uppl. 1872), Lärobok i verldshistorien (1845) m. fl., genom hvilka arbeten han inlagt verklig förtjänst om vår undervisningslitteratur. - Emellertid afbrötos fullbordandet af det nyssnämnda stora verket och öfver hufvud P:s geografiska studier, då han ansåg sig böra söka professuren i grekiska, eftersom annan befordran ej stod att få, och äfven erhöll densamma 1835. Han hade ej varit främmande för ämnet under sin föregående bana, och han utgaf som prof bl. a. en öfversättning af Sofokles' "Konung Oidipus" (1834). Han gjorde nu samlingar för ett arbete i grekisk arkeologi, hvilket omsider utkom med offentligt understöd: Grekisk fornkunskap (2 bd, 1843-45), samt utgaf i akademiska afhandlingar öfversättningar af Sofokles (1838-41) och Aischylos (1841-45) m. m. Men dessutom fortfor han att författa i de tidskrifter, som utgingo från Uppsala. Så infördes i "Skandia" (1833-37) Historisk blick öfver den svenska näringsflitens utveckling (1834, 1835), ett ganska innehållsrikt och på källstudier grundadt arbete, vidare uppsatser och granskningar i "Svenska Litteraturföreningens tidning" (1833-38), "Mimer" (1839) och "Frey" (1841-50). Af allt större betydenhet blef äfven P:s medarbetarskap i "Biographiskt lexicon" (från 1835), och han nådde omsider i sina biografier ett ovanligt mästerskap, mindre genom forskningens grundlighet än genom den skarpa blicken för karaktärer och den eleganta framställningen. Han fick 20 b. 43