deltaga i detta arbete ända till sin död och var mot slutet jämte P. Wieselgren den flitigaste medarbetaren. - P. glömde emellertid för dessa mer vetenskapliga värf ej de vittra och polemiska. Sina Noveller (4 hftn, 1840-51) samlade och ökade han nu. Detta ledde honom att, som ofvan nämndes, omarbeta sin roman från "Poetisk kalender" samt sedan att författa en stor historisk roman: Aurora Königsmark och hennes slägt (4 dlr, 1846 -49; ty. öfv.), som är en af tidens allra bästa svenska historiska romaner, vida öfverlägsen Grusenstolpes. -- Mot den "falska liberalismens" läror hade den nya skolan länge befunnit sig på krigsfot. P. var en af de förste, som i häftet Den argusiska dynastien (1824) öppnade striden, i hvilken han småningom mer och mer indrogs. Dagens strider samt skrifterna i detta ämne (1838), Politisk camera optica (1840) och Om sällheten af en ministerialstyrelse (1841) äro inlägg af strängt konservativ halt. När Almquist framträdt med "Det går an" (1839), svarade P. med den kvicka och roliga Törnrosens bok. Nemligen den äkta och veritabla (1840), där P. på ett ypperligt sätt efterliknade sin motståndares stil. Äfven i "Svenska biet" (1839-44) var P. politisk medarbetare. Den polemik, som hans bok Konungariket Norrige (1846, med bihang 1847) framkallade från det liberala hållet, äfvensom saknaden af ett konservativt organ, sedan "Svenska Minerva" upphört, och uppmaningar från framstående personer förmådde honom ändtligen att själf ställa sig i spetsen för en tidning. Det blef "Tiden" (sept. 1847 -51), hvilken under sin fyraåriga tillvaro beredde honom mödor och strider af alla slag. När denna tidning upphörde, ingick P. i den då grundade "Svenska tidningen". Samtidigt med "Tiden" utgaf han tidskriften "Läsning för bildning och nöje" (2 arg. 1846-48), som äfven innehöll uppsatser af honom själf. Till alla dessa skrifter kunna ytterligare läggas bidrag till utländska tidskrifter och arbeten, bland dem Ersch och Grubers "Encyklopädie" samt Brockhaus' "Gonversations-lexicon", "Literarisches conversationsblatt" och "Leipziger abendblatt". Under sin lefnad åtnjöt P. en ovanligt god hälsa, och icke ens hans sista sjukdom, en långsam af-mattning, verkade på hans själskrafter. - P:s utomordentliga mångsidighet, lärdom, flit och formtalang vitsordas af hans skrifter. Att han öfvat betydligt inflytande på den svenska odlingen under 1800-talets förra hälft, torde vara onekligt. I den vittra granskningens och den geografiska kunskapens haf der är hans namn outplånligt. Personligen var han älskvärd, jovialisk och kvick, utmärkt i samtal, men särdeles envis i sina åsikter och deras försvar. - Jfr Atterbom, "W. Fr. P." (1853) och K. D. Marcus, "V. F. P:s romantiska berättelser" (1908). --rn.» Palmcrantz, Karl Helge Julius, ingenjör, uppfinnare, f. 7 juni 1842 i Hammerdals socken af Jämtlands län, d. 22 nov. 1880 i Stockholm, genomgick 1861--64 Teknologiska institutet, var ritbiträde åt 1867 års vapenkommitté samt bildade tillsammans med Th. Winborg ett bolag för tillverkning af vapen och skördemaskiner, hvars verksamhet genom ledarnas energi uppnådde en ansenlig blomstring och 1879 förlades till Karlsvik, på Kungsholmen i Stockholm (jfr Nordenfelt, T. V.). Sedan 1868 konstruerade P. kulsprutor, hvilkas enkla och säkra mekanism tillvunnit sig stort beröm (se Kulspruta, sp. 217 och fig. 4), och 1877 utsände han i marknaden en ypperlig slåttermaskin. Palmcron, Andreas Nicolai, läkare, f. 1609 i Sparrsätra socken, Uppland, d. 1658 i Stockholm, student i Uppsala 1625, blef 1637 med. doktor i Leiden och efter sin hemkomst 1641 drottningens lifmedikus. Han adlades 1647 (han hette förut S p a r m a n) samt blef 1652 stadsfysikus i Stockholm och 1654 Karl Gustafs lifmedikus. P. utgaf bl. a. En kort berättelse huru man sig i pestilentstijder förhålla skal (1638, flera uppl.), Consilium antidysentericum (1652) samt Sundhetzens spegel (1642), hvari han inflätat en mängd verser, mest alexandriner, af synnerlig förtjänst i metriskt hänseende (i förordet har han, först af svenska författare, uppgifvit en del prosodiska regler). --rn.* Palmcrona, von. Se Boberg, Karl Gustaf. Palme. 1. Johan Henrik P., finansman, f. 16 sept. 1841 i Kalmar, student i Lund 1856, var en tid ingenjörselev, tog 1860 kameralexamen, arbetade en tid i verken i Stockholm och var bl. a. notarie i stånd och utskott, framlade 1868 i skriften Förslag till grundande af en inteckningsgarantianstalt för Stockholms stad plan till ett företag för förmedling af fastighetskredit. Denna kom till stånd 1869 under namnet "Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag'' (se Inteckningsgarantiaktiebolag), och P. har alltsedan nämnda år varit dess verkställande direktör, sedan 1907 äfven ordförande i dess styrelse. Såväl genom bidrag till tidskrifter och tidningar samt särskilda broschyrer (De hårda tiderna, 1895, Stockholms bostadsförhållanden, 1908) som genom att deltaga i offentliga diskussioner har P. bidragit till utredningen af ekonomiska spörsmål på dagordningen och har särskildt genom sitt initiativ till Inteckningsbankens grundande gjort en betydelsefull insats i vårt ekonomiska lif. P. är äfven en af staden Djursholms skapare. 2. Sven Teodor P., den föregåendes halfbroder, försäkringsdirektör, politiker, f. 4 dec. 1854 i Kalmar, blef 1875 underlöjtnant och 1880 löjtnant vid Svea artilleriregemente, var 1885--87 informationsofficer, men öfvergick 1887 till reserven, hvarifrån han tog afsked 1890. Redan 1883 hade han börjat egna sig åt försäkringsverksamhet och blef s. å. biträdande aktuarie i försäkringsaktiebolaget Victoria. 1887 erhöll han anställning som af delningschef i Skandia, men har alltsedan 1888 varit verkställande direktör i lifförsäkringsaktiebolaget Thule, som under hans chefskap vunnit en betydande utveckling. Som försäkringsman har P. intagit en representativ ställning, blef 1899 vice ordförande i Försäkringsföreningen och är sedan 1903 dess ordförande. Såväl i nämnda förening och vid försäkringskongresser som i riksdagen har P. gifvit många uppslag af betydelse för försäkringsväsendet. Så t. ex. föranledde hans motion i riksdagen 1895 om en mera ingående försäkringslagstiftning en riksdagsskrifvelse, som hade till följd tillsättande af 1895 års kommitté. Ett af P.