i anledning af kommittébetänkandet inom Försäkringsföreningen framställdt och af föreningen hos K. M:ts understödt förslag gaf uppslag till 1900 års skandinaviska kommitté för en gemensam försäkringslagstiftning, i hvilken P. blef medlem. P. deltog tidigt och verksamt i den liberala valrörelsen i hufvudstaden och var äfven några år ordförande i liberala valmansföreningen. Han har varit medlem af Andra kammaren 1894--96 och 1905--11 samt tillhörde under förstnämnda period folkpartiet, senare liberala samlingspartiet. P. var ledamot af tillfälliga utskott 1895 och 1896, i bankoutskottet 1907--09 (vice ordf. 1909) samt af särskilda utskottet 1907 i stadsplanefrågan och 1908 i sanatoriefrågan samt är bankofullmäktig sedan 1910. Förutom hans riksdagsmotioner i försäkringsfrågor (1895, 1905, 1910, 1911) torde förnämligast vara att lägga märke till hans motioner i syfte att förhindra förenande af militärtjänst med anställning vid hofvet. (1895) samt om möjliggörande för underofficerare att vinna officersbefordran (1911). P. deltog gärna i debatten och uppträdde icke sällan som en skarp kritiker af regeringsförslagen under 4:e och 5:e hufvudtitlarna. Han är sedan 1904 stadsfullmäktig i Stockholm. Under valrörelsen våren 1914 anslöt sig P., som varit mycket verksam för det s. k. bondetåget, till valorganisationen "Frisinnade försvarsvänner". P. har varit medlem af egnahemskommittén (1899--1901), ålderdomsförsäkringskommittén (1907--12) och kommittén för utredning af vissa ekonomiska frågor i samband med en förflyttning af flottans station i Stockholm (1910). Han har utöfvat ett mycket flitigt författarskap, icke minst i den periodiska pressen, särskildt i Aftonbladet. Bland hans utgifna skrifter märkas, förutom en del broschyrer i försäkrings-, politiska och sociala frågor: Ställningar och förhållanden i Finland (1891), Lifförsäkringsaktiebolaget Thule 1873-1902 (I-III, 1898--1904), En nordisk toldforbindelse (tills, med B. Morgenstjerne och Just Lund; 1904), Det liberala partiet och framtiden (1908) och Våra dagars lifförsäkringsväsende (1911). 3. Bror August P., den föregåendes kusin, skådespelare, f. 17 dec. 1856 i Kalmar, hade 1874--85 anställningar vid Nya teatern i Stockholm, Svenska teatern i Helsingfors och Stora teatern i Göteborg. Sedan 1885 tillhör han Dramatiska teatern i Stockholm. Han blef premiäraktör 1887. P. utmärker sig för ett lyriskt temperament, hvars uttryck understödjas af hans mjuka, egendomligt beslöjade stämma. Jämväl i karaktärsroller med komisk anstrykning har han åstadkommit fullgoda tolkningar. Hans spel är alltid naturligt och oftast träffande. Sin första större framgång vann han med en poetisk framställning af Ambrosius. Äfven må erinras om hans med lidelsefull styrka genomförda Ernesto i "Galeotto", den sanna komik han gjutit kring en sådan gestalt som den slappe och egoistiske själfbedragaren Hjalmar Ekdal i "Vildanden", hans utförande af hufvudrollerna i Strindbergs dramer Till Damaskus, Sista riddaren och Karl XII samt Jean i "Fröken Julie", Tygesen i "Geografi och kärlek", Falk i "Kärlekens komedi", Laursen i "Flykten", Anselmo i "En veneziansk komedi" och Lysimachus i "Titus". Palmeirim, Luiz Augusto, portugisisk skald, f. 1825, d. 1893, tjänstgjorde några år som officer och fick därefter en syssla vid ministeriet för offentliga arbeten samt vardt medlem af kungl. akademien i Lissabon. Hans progressistiskt politiska diktsamling Poesias (1851; flera uppl.) tillvann honom hedersnamnet "Portugals Béranger". P. författade vidare Galeria de figur as portuguezas (1878), Os excentricos do meu tempo (1891), lustspel på vers m. m. Palmella, Dom Pedro de Sousa-Holstein, hertig af P., portugisisk statsman, f. 1781, d. 1850, hade bl. a. varit ombud för Portugal å kongresserna i Wien och Paris (1814--15), då han efter 1820 års revolution i Portugal sändes till Brasilien för att underrätta konung Johan VI om ställningen. Han återkom i dennes följe och blef i juni 1823, efter den nya konstitutionens upphäf-vande, utrikesminister, ministerpresident och markis. I grunden var han emellertid ganska hofsam och frisinnad samt stärkte konungen i dennes försonliga sinnelag, till stor missräkning för det absolutistiska partiet. Vid dom Miguels statskupp 30 april 1824 tog han sin tillflykt till ett på Tejo liggande engelskt krigsskepp, men återinträdde i ministerpresidiet, sedan konung Johan med engelskt ryggstöd blifvit herre öfver situationen. 1825 blef han sändebud i England och 1827 åter utrikesminister, men måste rymma fältet vid dom Miguels troninkraktning 1828 och återkom, först då den unga drottning Marias fader, kejsar Pedro I af Brasilien, lyckades besegra usurpatorn. Han utnämndes då (1834) till hertig och ministerpresident och satt därefter ännu två gånger i ministären, maj 1835-nov. 1836 som utrikesminister (under Saldanha) och maj--okt. 1846 som till en början ministerpresident, snart blott finansminister. Jfr Löpes de Mendonça, "Noticia historica do duque de P." (1859). Palmén, finsk friherrlig ätt, som härstammar från Åbo och Björneborgs län.

1. Johan Filip P., friherre, finsk rättslärd, universitetslärare och ämbetsman, f. 31 okt. 1811 i Björneborg, d. 30 juni 1896 i Helsingfors. Student i Åbo 1827, filos, magister 1832 och jur. kandidat 1836, egnade P. sig under några år åt praktisk juridisk verksamhet, men bestämde sig sedermera för universitetsbanan, blef jur. licentiat 1839, adjunkt vid universitetet i Helsingfors i Finlands allmänna samt romerska och ryska lagfarenheten 1840 samt jur. doktor s. å. Sedan P. 1840--44 förestått professur, utnämndes han 1844 till professor i romerska och ryska lagfarenheten. 1853 öfvertog han professuren i kriminal- och statsrätt samt rysk lagfarenhet, 1858 professuren i civil lagfarenhet och romersk rätt, hvilken lärarplats han innehade till 1867. Från 1853 var han dekanus vid universitetets juridiska fakultet samt erhöll 1861 kansliråds- och 1866 statsrådstitel.