1357 Palmer-Palmezzano 1358 unionistiska gruppen och utgaf till den engelska statskyrkans försvar de grundlärda stridsskrifterna A defence of the church of England against dises-tablishment (1886) och Ancient jaets and fållades concerning churches and tithes (1888; ny uppl. 1892). Sina sista år egnade han bl. a. åt hymnologiska studier och affattandet af sina memoarer. Dessa Memorials utgåfvos i 2 bd 1896-98; en serie bref i religiösa ämnen, bl. a. om bibelkritik, naturlig och uppenbarad religion, utgafs 1898 under titeln Letters to his son ön religion by Roun-dell, frst earl of Selborne. 2. William Waldegrave P., 2:e earl af S e l b o r n e, den föregåendes son, politiker, f. 17 okt. 1859, bar från 1882 till faderns död 1895 titeln viscount Wolmer, blef 1885 liberal parlamentsledamot, öfvergick liksom sin fader 1886 till den nybildade liberalunionistiska gruppen, var 1895-1900 i sin svärfars, lord Salisburys, tredje ministär understatssekreterare för kolonierna med Chamberlain som sin närmaste förman, blef 1900 marinminister ("förste amiralitetslord") och efterträdde 1905 lord Milner som high commissioner för Sy d-Af rika samt guvernör öfver Transvaal och Orange river colony. Som sådan visade han mycken takt, moderation och administrativ skicklighet vid genomförandet af parlamentarisk själfstyrelse i de båda nyeröfrade boerkolonierna. 1907 nedlade han guvernörsposten i Orange river colony, men bibehöll sina öfriga ämbeten till maj 1910, då den af honom energiskt främjade federativa föreningen af Brittiska Sy d-Af rika nalkades sin fulländning. Efter sin återkomst till hemlandet har han varit en af unionisternas ledande män i öfverhuset och särskildt sökt verka för "tariff ref orm" enligt Chamberlains idéer samt förgäfves bekämpat de af liberalerna genomdrifna inskränkningarna i öfverhusets lagstiftningsmakt. l-2. V. S-g. Palmer [pä^me], Erastus Dow, amerikansk skulptör, f. 1817, d. 1904, började som timmerman och öfvade sig med träsnideri, öfvergick därpå till stenskärarkonsten och slutligen, 35 år gammal, till skulpturen. Hans första arbete, som gjorde lycka, var en byst af ett af hans barn. Sedan utförde han byster och fantasifigurer, såsom Morgonstjärnan och Aftonstjärnan, Resignationen, Våren, Tron, Samvetskvalet, Den hvita fången (Metropoli-tanmuseet i New York). Vid världsutställningen i Philadelphia 1876 var han representerad genom en bronsstaty af Livingstone (Kapitolium i Washington). (G-gN.) Palmer [pä^me], Edward Henry, engelsk orientalist, f. 1840, d. 1882, deltog i den 1868 utsända expeditionen till Sinais kartläggning och gjorde 1869-70 en forskningsresa i Sinai-öknen. 1871 blef han professor i arabiska vid S:t John's college i Cambridge. 1882 fick han af engelska regeringen uppdrag att afresa till Egypten och ställa sig till den engelska operationshärens förfogande. Utan eskort gjorde han från Gasa en djärf, men lycklig ökenfärd till Sues; men då han därifrån utsändes för att anskaffa kameler, blef han ofverfallén och mördad. P:s förnämsta arbete är en beskrifning från hans Sinai-resa, The desert of the Exodus (1871); vidare skref han en arabisk grammatik (1874), utgaf engelsk zigenarpoesi (1875) m. m. Biogr, af W. Besant (1883). Palmerston [pa'mestii], viscount, engelsk statsman. Se T em p le, H. J. Palmerston North [pä^mestn nå'th], stad på Nordön på Nya Zeeland, förenad med Wellington genom järnväg. 10,991 inv. (1911). Sågverk och kvarnar. J. F- N. Palmes académiques [palms akademi^], fr. Se Officier d'académie. Palme^t (fr. palmette, dim. af palme, palm), ett ofta förekommande ornament, sammansatt af smala, solfjäderformigt ordnade blad, vanligen sammanhållna vid basen af ett slags fäste, som stundom åt båda sidorna fortsattes i spirailagda band. Motivet, som tidigast förekommer i den assyriska konsten, synes där vara hämtadt direkt från naturen och utgöra en stiliserad ombildning af en palmkrona. Det förekommer senare under många former, både som fristående afslutning, i relief och som målning, inom den grekisk-romerska konsten ofta omväxlande med andra växtmotiv, särskildt liljeartade blommor eller knoppar, och med dessa bildande s. k. antemier. Från den antika konsten har palmetten upptagits af medeltidskonsten samt, framför allt, af renässansen och därpå följande stilarter (se figurserien 5 å pl. I till art. Ornament). Från den assyriska konsten har palmetten å andra sidan öfvergått till de senare västasiatiska konstformerna samt återfinns i arabernas, persernas och indernas ornamentik, ehuru där på mångahanda sätt upplöst och ombildad. Jfr Akroterion. Upk.* Palme'tt (af lat. palma, hand), trädg., ett slags spaljéträd med från en rak hufvudstam utdragna parallella grenar. Tidigare användes mest palmetter med alldeles raka, vågrätt eller i 45 graders vinkel från lodlinjen utgående grenar. En förbättrad och därför numera vanligare form är v e r-rierpalmetten, där grenarna först utgå vågrätt och därefter på bestämd punkt äro lodrätt _______________________j Verrierpalmett med 4 grenpar. uppåtböjda i rät vinkel (se fig.). Vanligen uppdragas verrierpalmetter med 2, 3 eller 4 grenpar. Af ståndet mellan grenarna är 30-40 cm. Verrier-palmetten är den lämpligaste form man känner för uppdragning af päronspaljéträd, men den användes äfven för äppelträd, mera sällan för stenfruktslagen. C. G. D. Palmezzano [-mettsänå], Marco (eg. Marco