Palmlund, Johan Maurits, författare. Se Cramaer, Maurits. Palmmården, zool. Se Rullmårdsläktet. Palmo [-å], ett längdmått. Se P al m u s. Palmolja, löt. Se Elæis. Palmoljekakor (Palmkärnkakor), husdjur ssk., användas till kraftfoder åt husdjuren och utgöra återstoden efter oljepressningen ur oljepalmens (se Elæis) kärnor. Dessa kunna äfven befrias från oljan genom extraktion, då återstoden försäljes under benämningen palmkärnmjöl till skillnad från palmkaksmjöl, som erhålles genom förmalning af palmoljekakor. Kärnorna skalas i båda fallen före oljefabrikationen. 100 mill. kg. palmkärnor införas årligen till europeiska oljefabriker. I förhållande till andra oljekakor äro palmkärnkakorna ej näringsrika, men de tillhöra dock våra mest eftersökta kraftfodermedel i synnerhet till mjölkkor, åt hvilka man utan större olägenheter kan ge ända till 3,5 kg. af dem per djur och dag. I allmänhet ger man dock betydligt mindre ransoner, för att ej smöret skall bli för hårdt och talgigt, som det eljest lätt blir. Palmoljekakorna höja mjölkens fetthalt. (Se Oljekakor.) H. F. Palmorden (ty. Palmenorden 1. Fruchtbringende gesellschaft), det äldsta och förnämsta af de vittra språksamfunden i Tyskland under 1600-talet, stiftades i Weimar 1617 efter mönstret af den italienska Accademia della crusca och gjorde till sin uppgift att verka för högtyska språkets renhet. Det pedanteri, som därvid utvecklades, gjorde, att samfundets verksamhet blef skäligen fruktlös. Palmordens sinnebild var kokospalmen, dess valspråk: ''Allés zu nutzen". Medlemmarna utgjordes nästan uteslutande af furstar och adliga män. Äfven svenskar invaldes i Palm-orden, bl. a. Axel Oxenstiorna, Joh. Baner, T. Stålhandske, K. G. Wrangel, bröderna Königs-marck och Karl X Gustaf. Äfven författare (Opitz, Logau m. fl.) voro där intagna. Palmorden upplöstes omkr. 1683. So arbeten af Barthold (1848) och Krause (1855) samt Dissel, "Die sprachreinigenden bestrebungen im 17. jahrhun-dert" (1895). Palmotic´ [-titj], it. Palmotta, ragusansk adelssläkt, som på 1100-talet invandrat från Hercegovina. 1. Junie (Gjono) P., kroatisk poet, f. 1606, d. 1657, var den främste representanten för den "pseudoklassiska" smakriktningen inom den ragusanska skaldeskolan. Hans versifierade tragedier (Pavlimir, Danica, Alcina, Bisernica, Captislava m. fl.) äro byggda i den italienska stilen, med motiv från Vergilius, Tasso o. d. Äfven slaviska stoff upptogos. Som hans förnämsta verk betraktas den religiösa hjältedikten Kristijada i 24 sånger (tr. 1670), en fri öfversättning af Girolamo Vidas latinska "Christiadi" (1535). Det långa diktverket är försedt med en poetisk tillegnan till Kristina, f. d. drottning af Sverige (tysk öfv. i A. Jensens "Gundulié"). P:s skrifter utgåfvos i "Stari prisci hrvatski', bd 12-14 (1882-84), af A. Pavié, som ock skrifvit studier om P. i "Rad jugoslavenske akademije", hftn 68, 70. 2. Jaketa P.-Dionoric´, ragusansk statsman och poet, d. 1680. Han författade, efter förebilden af Gunduliés "Osman", hjältedikten Dubrovnik ponovlen (Det pånyttfödda Ragusa, tr. först 1878 jämte P:s tragedi Didone), skildrande den stora jordbäfningen 1667 och förvecklingarna med turkarna, poetiskt svagt, men af historiskt värde. Med P. utslocknade hans ätt. l-2. A-d J. Palmqvist, svensk adlig släkt, härstammar från statskommissarien Gustaf Berg, f. 1622, d. 1689, som 1660 adlades med namnet P. och 1674 blef kammarråd. Hans son Magnus (se P. 3) erhöll 1712 friherrlig värdighet. Släktens friherrliga gren fortlefver ännu. 1. Erik P., militär, tecknare, son till ofvannämnde Gustaf Berg, f. i början af 1650-talet, d. 1676, blef 1670 konduktör och 1673 kapten vid fortifikationen i Riga samt beordrades sistn. år att som ett slags militärattaché åtfölja den beskickning, som under grefve G. Oxenstiernas ledning i aug. s. å. affärdades till Moskva. Under vistelsen i Ryssland skaffade P. sig dels hemligen, dels genom mutor kunskap om åtskilliga i militäriskt afseende viktiga platser samt aftecknade dem. Hans ritstift åter gaf äfven ett antal bilder af mera kulturhistoriskt intresse, såsom slott samt kloster- och kyrkobyggnader, uniformer, vapen, fanor. Efter hemkomsten, juni 1674, öfverlämnade han till konungen frukten af sitt arbete, Observationer öfver Ryssland, 28 blad bilder och kartor i stor folio, utförda somliga i sepia, andra i klara vattenfärger, alla utmärkta för en synnerligen högt uppdrifven färdighet. Arbetet, som är af mycket stor betydelse för Rysslands kulturhistoria, förvaras i Riksarkivet i Stockholm, 1 juni 1675 fick P. fullmakt som generalkvartermästarlöjtnant och uppgjorde dess desseiner till bofästningar vid Karlshamn och på Frijsholmen (sedermera Karlshamns kastell) och påbörjade deras utförande, men verkon på Frijsholmen voro ej färdiga, ehuru besatta och bestyckade, då danska flottan under Rödsten i okt. 1676 intog dem. P. säges i aug. s. å., "hafvandes velat resa från Carlshamn hit till Calmar", ha blifvit tillfångatagen af danskarna. Af P:s of van-nämnda teckningar publicerades 5 i Viskovatovs Historiska beskrifning om ryska truppers klädedräkt och beväpning (1840), 5 andra offentliggjordes i sammanhang med Th. Westrins artikel "Bilder från 1600-talets Ryssland" i "Ny illustrerad tidning" 1881 (öfv. i "Moskovskija vjedomosti" s. å., i Ministeriets för folkupplysningen journal 9. å., i "Istoritjeskij vjestnik", s. å., i S. N. Sjubinskijs Skisser ur det förflutnas lif och händelser, 1888), 4 af Viskovatovs och 2 af "Ny illustr. tidnis" bilder återgåfvos i Briickners Peter I:s historia, och 1898 utgafs (i endast 75 exemplar) P:s arbete fullständigt af K. Sandgren och A. Lagrelius, hufvudsakligen i ljustryck, till en mindre del i fotolitografi (2 exemplar i originalets färger öfverlämnades till Oskar II och Nikolaus II). En grundlig redogörelse för och kritik af P:s verk, "Izvjestia Palmkvista o Rossij", skrefs af G. Gautier i Arkeologiska samfundets i Moskva tidskrift (1899; referat i "Hist. tidskr.", XIX, s. å.), hvarjämte det gett anledning till specialafhandlingar af M. N. Rubtsov och J. K. Lindeman (Tver 1905). Gustaf III begagnade P:s "Observationer" vid utarbetandet af teaterstycket "Natalia Narischkin". 2. Johan P., den föregåendes broder, diplo-