1369 Palmstierna 1370 husets, och således hufvudsakligen endast portik och uppgångar samt indelningen af det inre äro hans verk. P. deltog i arbetet på Norrbro (se N o r r-ström, sp. 8). Vidare om- och tillbyggde han Hildebrandska huset till Bondeska palatset vid Rosenbad (nu rifvet), uppförde sitt eget hus ("gamla slottskansliet") vid Västerlånggatan o. s. v. "Samtliga dessa byggnader ha till gemensamma kännetecken en duktig behandling af proportionerna, förkärlek för rustisering och rafflade doriska kolonner; de ega en viss manlig, något kärf och tung karakter." - P. blef 1777 agré och 1791 ledamot af Målar- och bildhuggarakademien samt utsågs 1802 till "rektor för öfningarna i arkitektur" därstädes. - I hög grad belysande tidens smak äro de ritningar, som P. utförde såväl till utbyggnad af Sofia Albertinas palats åt Norrström ända fram till Drottninggatan, till ett Pantheon på Riddarholmskyrkans plats och till monumental anordning af Slottsbacken med stadskyrka och dramatisk teater (flera varierande förslag) samt till arkitektonisk infattning af Gustaf IILs då ännu ej uppresta staty genom en halfcirkelformig kolonnad. Vid Gustaf IILs död öfvergåfvos tankarna på de olika byggnadsförslagens utförande. Detaljerade ritningar finnas i Konstakademien. Flera afbildningar af dessa byggnadsprojekt ses i "Sv. konsthistoria", utg. af A. Romdahl och J. Roosval (1912). 2. Karl P., den föregåendes son, tekniker, organisatör på den tekniska undervisningens område, f. 9 juni 1785 i Stockholm, d. där 6 apr. 1870, studerade 1801-03 naturvetenskap vid Greifswalds universitet, blef därefter först affärsman i Stockholm, sedan landtbrukare i Södermanland. 1816 återflyttade han till hufvudstaden, där han som Berzelius' lärjunge och vän i 10 års tid hufvudsakligen egnade sig åt teknisk-vetenskapliga studier. Från ungdomen hemmastadd i främmande språk, gjorde han Berzelius goda tjänster med afseende på de afhandlingar denne lät införa i utländska facktidskrifter. 1828 mottog P. uppdrag att organisera Chalmersska slöjdskolan i Göteborg samt var därefter föreståndare för denna skola, sedan 1830 med titel professor, hvarjämte han själf undervisade i kemi och fysik samt kemisk och mekanisk teknologi. Under denna tid vann han särskilda anspråk på Göteborgs samhälles tacksamhet genom det nit och mod han ådagalade såsom sund-hetsnämndens ordförande under kolerans härjningar därstädes 1834 samt genom det initiativ han 1838 tog till bildande af Göteborgs slöjdförening. I 14 år var P. äfven sekreterare i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. 1852 tog han afsked från sin plats som styresman för Chalmersska slöjdskolan samt flyttade till Stockholm, men var länge fortfarande verksam för den tekniska bildningens höjande: vid anordnandet af slöjdutställ- ningar och inrättandet af tekniska skolor på skilda håll i riket, vid Sveriges deltagande i världsutställningen i Paris 1855 och i London 1862 samt genom att i tidningar och tidskrifter flitigt popularisera vetenskapliga rön. Sedan 1822 var han led. af Landtbruksakademien, sedan 1830 af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg och sedan 1838 af Vet. akad. 1856 invaldes han i Mus. akad., där han bl. a. hållit föreläsningar i akustik. P. gjorde inalles 24 olika utrikes resor. 1. -rn- (G-g N.) Palmstierna, svensk adlig ätt, härstammar från lagmannen i Skåne och Blekinge Magnus Schiller, f. 1666, d. 1716, som 1692 adlades med namnet P. Hans son Nils (se P. 1) upphöjdes 1747 i friherrligt stånd. 1. Nils P., friherre, krigare, riksråd, f. 1 nov. 1696 i Stockholm, d. 10 febr. 1766 på godset Sörby i Närke, studerade i Lund och Uppsala, inträdde 1716 i krigstjänst och blef 1723 ryttmästare. 1725 gick han i fransk krigstjänst och deltog 1733--35 i polska tronföljdskriget under Morits' af Sachsen befäl. P. var en af hattpartiets ifrigaste anhängare, hänsynslös och oförsonlig mot motståndare, men orädd och öppen. "Han var kanske mera hatad än någon annan bland hattarna, men i hatet blandade sig åtminstone icke något förakt". Första gången han väckte uppmärksamhet inom det politiska lifvet var 1735, då han som kurir förde till Paris en svensk-fransk förbundstraktat. Genom hans verkliga eller föregifna opasslighet fördröjdes återsändandet af ratifikationen därpå; och under det rådrum, som därigenom bereddes den franska regeringen, beslöt denna att tillsvidare återtaga ratifikationen, hvilket blef en väsentlig orsak till Arvid Horns och de gamla mössornas fall vid riksdagen 1738--39. Under denna uppträdde P. som en af hattpartiets förnämsta talare på riddarhuset och tjänstgjorde som mellanhand mellan landtmarskalken, K. G. Tessin, och det franska sändebudet, hvarför han också belönades med fullmakt som fransk maréchal de camp och, 1739, med svenska ministerplatsen i Köpenhamn. Därifrån erhöll han permission för att bevista 1740 års riksdag, fick under denna plats i det s. k. sekretissimum, som skulle förbereda det ryska kriget, var en af de ifrigaste förespråkarna för detta, som han förklarade vara "Sveriges rätta göromål", deltog i att på förhand uppsätta fredsvillkoren och var en hätsk förföljare af den olycklige G. J. Gyllenstierna (se Gyllenstierna 12) samt andra för hattarna misshagliga personer. Då hattarnas stjärna bleknade till följd af krigets olyckliga utgång, stannade P. i Köpenhamn under de närmast följande åren och återkom först 1744. Vid den följande riksdagen, då hattarna åter befäste sin makt, blef han riksråd (22 dec. 1746), och han utmärkte sig nu för mycken hätskhet mot Springer och Åkerhielm med anledning af den s. k.