principalatsfrågan. I striden mellan hattrådet och Adolf Fredrik tog P. lifligt del, och under den däraf föranledda rättegången mot O. v. Dalin ville han 1757 skärpa dennes straff till vatten och bröd. Då regeringen befarade oroligheter med anledning af motgångarna i pommerska kriget, i hvars utbrott P. äfven haft en väsentlig del, tillsattes en utomordentlig kommission med uppdrag att uppspåra och döma förrädiska stämplingar. Som dennas ordförande fick P. ett utmärkt tillfälle att tillfredsställa sin förföljelseifver. Med anledning af några tämligen betydelselösa stämplingar i Dalarna blefvo omkr. 100 personer underkastade rannsakning, 238 vittnen hördes, tortyr användes, och 7 personer dömdes till döden (de benådades dock med andra straff). Därigenom ådrog P. sig emellertid allmän förbittring; och då hattarna vid 1760 års riksdag hotades med efterräkning för kriget, uppoffrades han af sina egna partivänner och förklarades, sedan man förgäfves sökt förmå honom att frivilligt vika för stormen, 28 febr. 1761 förlustig ständernas förtroende. Kedan s. å. återkallades han dock i rådet, men vägrade med stolthet att efterkomma kallelsen. 1747 hade han fått friherrlig värdighet. P. var 1752--61 kansler för Lunds universitet och visade sig äfven på denna plats som en kraftig styresman och ifrig partiman. Han blef 1740 ledamot af Vet. akad. och har till dess handlingar lämnat åtskilliga bidrag. 2. Nils Fredrik P., friherre, den föregåendes sonson, diplomat, f. 1 dec. 1788 på Kaflås, d. 11 juni 1863 i Hamburg, blef 1804 fänrik vid Bohusläns regemente och 1805 student i Uppsala, där han 1806 aflade kansliexamen; 1812 blef han kapten vid Bohusläns regemente. Från denna beställning tog han afsked 1821; han var då redan öfverste i armén och avancerade där 1835 till generalmajor och 1843 till generallöjtnant samt blef 1828 öfverstekammarjunkare. Redan 1809 hade P. gjort sitt inträde på den diplomatiska banan, såsom andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen. Han var sedermera 1810--16 legationssekreterare i Berlin, 1816--18 chargé d'affaires och 1818--20 envoyé i Wien samt 1820--45 envoyé i Petersburg. Om P:s mission till Baden 1816 för att söka få den för högmålsbrott åtalade O. Natt och Dag utlämnad se V. Söderberg, "Otto Natt och Dag" (i "Hist. tidskr." 1910). Som svensk-norskt sändebud i Petersburg företrädde P. de förenade rikenas intressen i Ryssland med kraft och heder. Han tillhörde vid riksdagen 1844--45 den konservativa riddarhusoppositionens ledande män, och Oskar I:s missnöje därmed tog sig uttryck i P:s rappellerande från Petersburg 1845. Han var sin återstående lefnad bosatt i Hamburg. 3. Karl Otto P., friherre, den föregåendes broder, statsman, f. 27 nov. 1790 på Årebergs bruk i Västergötland, d. 19 nov. 1878 i Stockholm, bestämdes tidigt för den militära banan och fick omedelbart efter genomgången Karlbergskurs inträda i krigets skola, först i Pommern (1807), därefter i striderna vid norska gränsen (1808--09), slutligen i Tyskland och Norge (1813--14), samt avancerade därunder till kapten (1813). Efter Norges förening med Sverige anställdes P. som adjutant hos den förste riksståthållaren, hans morbroder grefve H. H. v. Essen, och erhöll 1816 plats som kapten i generalstaben, där han 1828 avancerade till öfverste. 1835 utnämndes han till öfverste och chef för Västmanlands regemente, men kallades sedan af konungens förtroende in på nya banor. Vid 1817--18 års riksdag hade han börjat deltaga i riksdagsförhandlingarna, som han alltsedan ända t. o. m. 1859 träget bevistade. Redan under sina första riksdagar frambar han åtskilliga bemärkta motioner i praktiska frågor särskildt på det finansiella området; hans duglighet vann också erkännande och förde honom gång på gång till viktiga platser i utskotten (1828--30 var han ledamot samt 1834--35, 1844--45 och 1850--51 ordförande i statstutskottet) och vid statsrevisionerna (1832, 1837). Karl Johan, som länge uppmärksammat hans verksamhet och af hvars politiska systems allmänna riktning P. i det hela taget var en nitisk och duglig försvarare, ehuru han ingalunda hörde till dem, som alltid uppträdde för regeringens förslag, utnämnde honom 1836 till landshöfding i Östergötlands län och vid 1840--41 års viktiga riksdag till landtmarskalk, på hvilken post hans fasthet väsentligt bidrog att bryta den framstormande oppositionens häftiga angrepp. Vid 1844--45 års riksdag ledde han i samråd med A. von Hartmansdorff och sin broder riddarhusets utskottsval i konservativ riktning och råkade därigenom i åtskilliga misshälligheter med den numera liberalare regeringen. Sedan Oskar I åter mera närmat sig de konservative, blef emellertid en ännu större verkningskrets öppnad för P., i det att han i okt. 1851 kallades till statsråd och chef för Finansdepartementet. Bland märkliga åtgärder, som tillhöra detta skede af hans verksamhet, må nämnas: införandet af medelporto, elektriska telegrafer och järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års brännvinslag och förordning om skatteförenkling. Sina enskilda tankar i sistnämnda ämne hade han motionsvis förfäktat redan 1828--29 och 1834 uttalat i skriften Om beskattningens tilstånd i Sverige. Däremot var han motståndare till frihandelssystemet. Kort efter uppnådd pensionsålder afsade sig P., hvars hälsa ej var stark, 1856 sina civila och militära befattningar, men fann i nitisk vård om ett vidlyftigt landtbruk ett godt fält för den ännu lifliga verksamhetshågen. De politiska förhållandena följde han alltjämt med uppmärksamhet och utgaf 1865 två bemärkta ströskrifter mot det nya representationsförslaget, hvaribland Ö. P. M. ang. representationens ombildning. Sina sista år tillbragte han i Stockholm. -- P. var i sin politiska verksamhet en utmärkt representant för den konservativa riktningen, men han var dock ej så ensidig, att han ej i åtskilliga fall så i ord som i handling erkände det berättigade i motsidans kraf, så t. ex. i det af honom 1846 framlagda förslaget om inskränkning i ridderskapets och adelns själfskrifvenhet. Den