honom vid Karl XV:s kröning erbjudna grefvevärdigheten afböjde han. 1829 blef han led. af Krigsvetenskapsakademien och 1841 af Nordiske oldskriftsselskabet i Köpenhamn. Jfr "Berättelser ur friherre Carl Otto Palmstiernas lefnad" (1880) af P:s andre son, frih. Karl Fredrik Herman P. (f. 17 maj 1823 i Stockholm, d. där 20 jan. 1896, 1865--68 envoyé i Konstantinopel, 1883 öfverceremonimästare i K. M:ts hof och introduktör för främmande sändebud). 4. Nils Axel Hjalmar P., friherre, son till P. 3, militär, ämbetsman, f. 31 mars 1836 i Stockholm, d. där 21 febr. 1909, blef 1854 underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente, där han 1861 befordrades till löjtnant och 1869 till kapten. Major i armén och chef för artilleristaben 1873, blef han 1876 major vid Göta artilleriregemente och avancerade i armén till öfverstelöjtnant 1879 och öfverste 1882 samt förordnades följande år till generalintendent och chef för arméförvaltningens intendentsdepartement. Han blef generalmajor i armén 1887. P. deltog i sista ståndsriksdagen och var motståndare till representationsreformen. Känd för sina utprägladt konservativa och tullvänliga åsikter uppfördes han på protektionistlistan vid Stockholmsvalet hösten 1887 och kom därigenom att som en af de bekanta "lagliga" 22 tillhöra Andra kammaren perioden 1888--90. Vid den Bildtska ministärens bildande febr. 1888 blef han krigsminister. Som sådan rönte han flera motgångar och blef särskildt från Adolf Hedins sida utsatt för en mycket omild kritik. Det af honom 1891 framlagda med grundskatternas, roterings- och rustningsbesvärens afskrifning kombinerade förslaget om värnpliktens utsträckning och en öfningstid på 90 dagar föll på Andra kammarens och icke minst den af Herslow ledda frihandelshögerns energiska motstånd. Hans ställning blef senare icke parlamentariskt starkare därigenom, att han följande år varmt förordade det af den s. k. generalskommittén granskade, på allmän värnplikt byggda härordningsförslaget, men genast föll till föga för regeringschefen Boströms på riksdagspolitiska skäl grundade betänkligheter och i stället framlade ett med det föregående årets fallna förslag nära öfverensstämmande. Det var under behandlingen af det sålunda framlagda kungliga förslaget, som hans mindre välbetänkta bryska uppträdande framkallade Hans Anderssons i Nöbbelöf hvassa, nästan historiska replik om att Andra kammarens ledamöter icke röstade på kommando. Förslagets fall föranledde, att han (22 juni 1892) fick lämna plats för frih. Axel Rappe. P. blef i stället landshöfding i Jönköpings län och kvarstod som sådan till 1906. Han var länets representant i Första kammaren från och med 1900 års riksdag till sin död. Hans omfattande arbetslust och intresse togos i icke ringa utsträckning i anspråk för utskottsarbetet. Han var led. af försvarsutskottet 1901, af tillfälligt utskott 1902, af statsutskottet 1903--07 (de senare åren ordf. på 1:a utgiftsafdelningen och som sådan mycket uppskattad) samt af unionsutskottet vid de båda urtima riksdagarna 1905. Den sista riksdagen han lefde var han medlem af talmanskonferensen. Ett af honom 1900 under debatten framställdt kompromissförslag gaf uppslag till ett af båda kamrarna antaget sammanjämkningsförslag, som föranledde ett kortvarigt uppehåll i den segslitna striden om kommunala rösträttens begränsning. Vid riksdagen 1907 var han en bestämd motståndare till den s. k. Tällbergslinjen. Han deltog på 1870-talet i några kommittéer i speciella artillerifrågor och var senare ordf. i kommittéerna för ordnande af statens upphandlings- och entreprenadväsen (1887, men afgick vid statsrådsutnämningen), sjukvårdsväsendet i fält (1886--88) och för förslag ang. försäljning af norra Djurgården och anskaffande af nytt öfningsfält (1902--03) samt medlem af den s. k. neutralitetskommittén (1888--90) och till sin död af 1907 års stora försvarskommitté. 1871 blef P. led. af Krigsvet. akad. 5. Erik Kule P., friherre, den föregåendes brorson, son till öfverceremonimästaren K. Fr. H. P. (se P. 3), politiker, f. 10 nov. 1877 i Stockholm, egnade sig till en början åt den sjömilitära banan, blef underlöjtnant 1897, löjtnant 1901 och kapten 1906. Sistnämnda år öfvergick han till reserven och flyttade från Karlskrona till Stockholm för att uteslutande fullfölja sina tidigt väckta sociala, kommunalpolitiska och andra likartade intressen. Han blef s. å. sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.), var sekreterare vid första svenska fattigvårdskongressen 1906, organiserade småbrukarkonferensen 1907 samt tog initiativ till och var sekreterare vid svenska kommunalkongressen s. å. På P:s förslag bildades Svenska stadsförbundet, hvars sekreterare P. blef vid förbundets konstituerande 1908; han utger äfven dess tidskrift och är föreståndare för dess kommunala centralbyrå (sedan 1909). Våren 1908 valdes P. på ett radikalt program till stadsfullmäktig. Efter öfvergången till socialdemokratiska partiet nedlade han sommaren 1910 stadsfullmäktigskapet, men blef af sitt nya parti återinvald följande vår. P. uppfördes 1908 på socialdemokraternas begäran som radikal kompromisskandidat på liberala listan å Östermalm och invaldes i Andra kammaren, där han först anslöt sig till liberala samlingspartiet, men våren 1910 öfvergick till det socialdemokratiska. Han är sedan 1911 ledamot af detta partis verkställande utskott och sedan 1912 af riksdagsgruppens förtroenderåd. Inom partiet intar han en relativt försvarsvänlig ståndpunkt i militära och utrikespolitiska spörsmål, men i ekonomiska en mera radikal. P. har i riksdagen varit led. af tillfälligt utskott 1909--11 (ordf. 1910 och 1911) och sedan 1912 af bevillningsutskottet. Han är därjämte sedan 1911 ledamot af trust- och kartellkommittén. Bland de riksdagsmotioner af P., som helt eller delvis vunnit riksdagens eller regeringens understöd, må nämnas: om utredning rör. koncessionssystem vid vattenfalls utbyggande (1909), om utredning rör. inom landet befintliga truster och karteller (1910 och 1911), om utredning om en