handelspolitik i riktning mot frihandel (1913). Vidare ha af riksdagen bifallits af P. väckta kommunala motioner om ändringar af stadsplanelagen (1909, 1910, 1911), om rätt för kommuner att upplägga fonder (1911) samt om begränsning af kommunernas lånerätt (1910). Dessutom har han 1912 motionerat om Sveriges förklarande i permanent neutralitet. Den socialdemokratiska försvarsmotionen 1911 var skrifven af honom. P. har med mycken stridbarhet lifligt deltagit både i riksdagsdebatten och det politiska agitationsarbetet. Dessutom har han tagit liflig andel i interparlamentariska unionens arbeten, bl. a. som ombud vid flera konferenser. Bland P:s skrifter märkas: Kommunalpolitik (1907), Jordreform och georgism (s. å.), Vattenkraftens socialisering i Sverige (1908), Dyrtid och trustväsen (1912), Fred och krig (1914). 1. (L. S.) 2. (V. S-g.) 3. (S. C.) 4--5. T-s. Palmstruch. 1. J o h a n (Hans) P., svenska bankväsendets grundläggare, son till en från Holland inflyttad handlande, f. 1611 i Riga, d. 1671 i Stockholm, blef jämte sina bröder 1651 adlad (han hette förut Wittmacher). 1654 utnämndes han till kommissarie i Generalkommersekollegium, och 31 okt. 1656 meddelades honom privilegium på 30 år att först i Stockholm och sedermera i rikets andra städer inrätta växel- och lånebanker; i juli 1657 öppnade han en bank i Stockholm. Ehuru P. själf var rik, påräknade han dock för lånerörelsen hufvudsakligen andras pengar. Banken, hvars första utlåningsränta var 6 proc. för större och 8J/2 proc. för mindre lån, stod under kronans uppsikt, i det att rikskammarrådet frih. G. Bonde 1659 förordnades till bankens öfver-inspektor. 1661 började den utsläppa kreditsedlar, Sveriges första pappersmyntj men detta skedde olyckligtvis i så stor mängd, att banken ej var i stånd att inlösa dem och i sept. 1668 måste inställa sina betalningar. P. blef ett offer för oviljan mot banken. Han dömdes till landsflykt och förlust af adelskap samt att ersätta bristen eller, om han ej kunde detta, att mista lifvet. Troligtvis blef han emellertid benådad från betalningsskyldigheten. - I stället för den s. k. Palmstruehska banken stiftades 1668 Riksens ständers bank, den nuv. Riksbanken. 2. Georg Reinhold P., brorson till den föregående, fortifikationsofficer, f. 1645 i Livland, d. 1712, hade studerat fortifikation och matematik samt kunde äfven polska, ryska och latin, då han 1670 af grefve K. Tott antogs som underkonduktör i Riga och Nymiinde. Sedan han 1673 blifvit fänrik under nationalregementet i Riga, erbjöds han att bli ingenjör med öfverstelöjtnants grad i Ryssland, men stannade i Riga, där han blef löjtnant vid fortifikationen s. å. och kapten 1676. Han förordnades 1678 att som generalkvartermästarlöjt-nant medfölja livländska undsättningsexpeditionen under Henr. Horn, men fick det oaktadt kvar-stanna i Riga, där han 1680 såsom "mycket flijtig och af en godh förfahrenheet" blef generalkvarter-mästarlöjtnant och 1681 fick inspektion öfver Riga, Nymiinde, Kobron och Kokenhusen. 1682 hade P. utarbetat en dessein med modell till Riga slotts förstärkande, och då denna ej godkändes, grep detta honom så djupt, att han, som redan förut visat egenmäktighet, började försumma sin tjänst och visa sidvördnad mot Dahlbergh. Generalguvernören K. Horn befalldes då ställa P. inför general-krigsrätt, om ej annat hjälpte. P. reste öfver till Stockholm för att urskulda sig, men blef där arresterad. Han frigafs dock snart och undslapp med en "reprimand" af konungen i Dahlberghs m. fl:s närvaro, hvarefter han befalldes resa tillbaka till Livland och göra Horn af bön. Detta efterkom visserligen P., men återreste snart därefter till Sverige, där han, biträdd af sin gynnare grefve Lichton, sökte skada Dahlbergh, som å sin sida lät forska efter, om P. ej i sin ungdom "studerat litteram hoos jesuiterne". Slutligen åstadkoms emellertid förlikning, och P., som 1686 blifvit generalkvartermästarlöjtnant i Livland, Estland och Ingermanland, skötte nu sina åligganden på ett lika förtjänstfullt sätt, som han tidigare gjort. 1699-1700 ledde han Rigas förstärkande, från 1701 befästningsarbetena vid Mitau och 1702 äfven Nymiindes iståndsättande, 1705 uppgjorde han dessein till Kobron och plan öfver Nymiinde, 1707 och 1710 förstärkte han återigen Riga samt deltog sedan med utmärkelse i denna stads försvar sistnämnda år, men efter dennas intagande af ryssarna stannade han kvar som privatman i Livland. 3. Johan Vilhelm P., den föregåendes sonson, tecknare, gravör, f. 3 mars 1770 i Stockholm, d. 30 aug. 1811, blef 1786 fänrik vid arméns flotta, deltog i 1788-90 års krig och var 1791 öfverste Ro-senstein följaktig på dennes beskickning till Marokko. Han blef 1793 kapten i armén och 1796 ryttmästare vid adelsfanan. 1797 -98 var P. lärare vid Fribyggarordens ly-ceum, egnade sig sedan ett par år åt landtbruk och begynte slutligen det stora företag, vid hvilket hans namn är fäst, planschverket Svensk botanik, som började utges 1802 och å hvilket han erhöll k. privilegium. Figurerna tecknade P. själf, mestadels efter naturen, och gravyren utfördes i början af major K. V. Venus, sedan dels af P., dels af J. G. Ruckman. Texten skref s af K. Quensel och efter dennes död af 0. Swartz, som från början haft inseende öfver verket på uppdrag ai Vetenskapsakademien. P. öfvertog äfven utgifvandet af Svensk zoologie, på hvilken sedermera kammarrättsrådet Billberg erhöll privilegium, och af detta arbete, hvars afbildningar allmänt lofordades, utgaf han nio häften från 1806. Sju band af "botaniken" voro fullbordade vid P:s död. Verket öfvertogs af Billberg och såldes sedan af denne till svenska staten, som genom Vetenskapsakademien fortsatte dess utgifvande och af-slutade det med 11 :e bandets 10 :e häfte, som utkom 1843 (med innehållsförteckning till samtliga 11 band - detta sluthäfte är ytterst sällsynt). Äfven "Svensk zoologie" fortsattes af Billberg och slöts 1825. 1. J-F. N.* 2. L.W:sonM. 3. -rn.» Palmstruchska banken. Se Palmstruch 1.