1377 Palmsöndag--Palmyra 1378 Palmsöndag (lat: dies l. dominica palmarum, någon gång dies florum, dies ramorum, i anslutning till dagens hymner), den söndag, med hvilken den s. k. heliga eller stora veckan (dymmelveckan) börjar, firades tidigt till minne af Jesu inridande i Jerusalem, då folket strödde palmblad på vägen. En karakteristisk egendomlighet för palmsöndagen, påvisbar redan på 500-talet, är invigningen af palmer och palmprocession. Man sökte nämligen så dramatiskt som möjligt afbilda Jesu intåg i Jerusalem. Processionen skred från en kyrka till en annan: den senare skulle helst vara belägen utanför stadsmuren. Här invigdes palmkvistarna. Man återvände sedan till utgångspunkten. Vid stads- eller kyrkoportarna hyllade man krucifixet. Långt in i nyare tiden brukade man mångenstädes i Tyskland i procession medföra ”palmåsnan”, en på hjul rullande träåsna, på hvilken en Kristusbild var placerad. Genom invigningen af palmerna (oliv- och pilkvistar användes också), som härigenom fingo en undergörande kraft, sökte kyrkan ursprungligen undantränga hedniska föreställningar om vissa trädgrenars demonfördrifvande verkan. Invigning och procession ha nu inom romerska kyrkan mist mycket af sin dramatiska karaktär. Bägge ega rum i en och samma kyrka. De invigda kvistarna betraktas som ett sakramentale, genom hvilket kyrkan vill ge de troende allehanda nådegåfvor. Härvid bör ihågkommas den symboliska betydelsen af palmen som ett segertecken, oliven som ett fridstecken. -- Den evangeliska kyrkan har med kyrkoåret för öfrigt bibehållit också palmsöndagen. I Sverige afskaffades själfva vigningen af palmer i Örebro 1529, men den gamla traditionen fortlefde än en tid. Under 1500-talet använde man som evangelietext berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem, samma text således som på första adventssöndagen. Skärtorsdagen var då predikodag och dag för nattvardsgång. Under 1600-talet fick palmsöndagen sin nuvarande evangelietext, handlande om nattvarden, ursprungligen skärtorsdagens episteltext. Skärtorsdagen fortfor dock att vara ett slags half helgdag ända till 1772. E. M. R. Palmus, lat., tvärhand, handsbredd; fornromerskt längdmått, som motsvarade 0,074 m. Tre gånger större var palmus major = 0,222 m. -- Längdmåttet palmo har länge bibehållit sig i romanska länder, växlande efter olika trakter; det har t. ex. i Spanien räknats till 0,209 m. (s. k. ”stor palmo”), i Nizza till 0,261 m. -- Af samma härledning är måttet palm, som i Holland är = 0,094 m., i England 0,076 m. Den svenska palmen, som nyttjades vid mätning af vidden af master, timmer o. d. (måttet taget på ett bestämdt afstånd från trädets storända), var = 4 verktum = 0,099 m. (”Underrättelser till 1818 års Tulltaxa”). Palmvax, bot. Se Ceroxylon. Palmvin kallas en af vissa palmers, bl. a. många kålpalmers (se d. o.), sockerhaltiga saft (malajernas toddy) genom jäsning beredd rusdryck, som hos olika folkslag är känd under olika namn, såsom malafou hos Kongonegrerna, cogal i Central-Amerika o. s. v. Jfr Arenga, Borassus, Kokospalm, Mauritia och Nipa. O. T. S.*

Fig. 1. Stora kolonnadens midtparti, del af Palmyras ruiner. (Utsprången midtpå kolonnerna ha uppburit statyer af förtjänta medborgare.)

Palmyra (”palmstaden”), aram. Tadmor, nu Tudmur, stad i en oas i den syriska öknen, 140 km. ö. om Homs och 200 km. s. v. om Deir vid Eufrat, skall enligt en omstridd uppgift ha anlagts af konung Salomo som karavanstation på vägen mellan Medelhafvet och Eufrat. Först ungefär samtidigt med romarnas eröfringar i Syrien tycks P. ha kommit till verklig blomstring (1:a årh. f. Kr.). Samhället var icke till fullo införlifvadt med det romerska väldet, utan stod i ett slags lydnadsförhållande till Rom, för hvilket det utgjorde en utpost mot parterna. En inhemsk styresman, tillika kejserlig prokurator, hade högsta ledningen af folkets angelägenheter. Språket var syriskt (se Palmyrenska språket), och P:s område bildade ett eget tulldistrikt. -- Karavanhandeln gaf staden dess betydelse och förblef källan till dess välstånd; dock synes man jämväl ha försökt odla jorden med tillhjälp af vattenledningar. P:s korta storhetstid inföll under senare hälften af 200-talet. Kejsar Gallienus måste erkänna P:s härskare Odenathus som ett slags medregent eller dux Orientis, sedan han som kejsarens bundsförvant stridt med framgång mot perserna.