ligare framträdde den palmyrenska härskarfamiljens anspråk efter mordet på Odenathus (omkr. 267), då hans sköna, kloka och kraftfulla maka, Zenobia, tog regeringen för sin unge son, Vaballathus. Hon utsträckte sitt välde öfver Syrien, Mesopotamien och en del af Egypten, men blef snart anfallen af kejsar Aurelianus. Besegrad vid Emesa (Homs) 272 och instängd i P., sökte hon fly, men blef tillfångatagen jämte sin son. P. hade, innan Aurelianus hann fram till Rom, gjort uppror, men kejsaren vände om och förstörde i grund staden (273), som under den senaste tiden hade smyckats med härliga byggnadsverk. Justinianus sökte återupprätta staden, men den förföll snart och är nu en arabisk by, som har betydelse endast genom sina storartade ruiner. Förnämligast af dessa, som sträcka sig ung. 3 km. från s. ö. till n. v., äro det åt Baal helgade soltemplet och den stora kolonnaden (se fig.). Se Wood och Dawkins, "The ruins of P. ' (1753), Waddington och de Vogüé, "Inscriptions de Syrie" (1870), W. Wright, "An account of P." (1895), och Sobernheim, "Palmyrenische inschriften" (i "Mitteilungen der vor-derasiatischen gesellschaften", 1905). R. Tdh.* Palmyra [pälmaiore], engelsk ö i Stilla hafvet, under 6° n. br. och 162° 30' v. lgd. 388 har. Palmyrapalm, bot. Se Borassus. Palmyrenska språket, en arameisk dialekt, som är känd endast genom inskrifter, hvilka till största delen anträffats bland Palmyras praktfulla fornlämningar. Dessutom ha några mindre viktiga fynd gjorts äfven på andra ställen, såsom i Rom och Constantine. Inskrifterna, hvilka ofta nog äro affattade både på palmyrenska och grekiska, blefvo bekanta först genom Woods "The ruins of Palmyra" (1753). Sedan dess ha ständigt nya inskrifter upptäckts, publicerade och tolkade af Levy, Mordtmann, Nöldeke och Sachau i "Zeitschr. der deutschen morgenländischen gesellschaft" samt af grefve de Vogüé (i "Syrie centrale", 1868 ff.). Den största samlingen af palmyrenska inskrifter, som alla äro skrifna med ett särskildt, ålderdomligt alfabet, har utgifvits af Euting i "Corpus inscriptionum semiticarum", del II, och omfattar tiden 9 f. Kr.-270 e. Kr. De flesta äro korta, enformiga och af ringa historiskt värde, men 1882 upptäckte furst Lazarev i Palmyra en af de största och viktigaste semitiska inskrifter, som någonsin funnits. Dess palmyrensk-grekiska text, offentliggjord och öfversatt af de Vogüé (i "Journal asiatique" 1883), innehåller en utförlig kungörelse af Palmyras senat, daterad 18 Nisân 448 (seleuc. sera, = 18 apr. 137 e. Kr.), rörande tull- och skatteuppbörden, och kastar ett nytt ljus öfver de sociala förhållandena i Roms orientaliska provinser. Ett betydande fynd af palmyrenska inskrifter gjordes vidare 1885 af Löytved, sedermera svensk-norsk vicekonsul i Beirut (utgifna af Schröder i ofvannämnda "Zeitschrift", bd 39). Jfr Lidzbarski, "Handbuch der nordsemitischen epigraphik" (1898). H. A.* Palnatoke, dansk sagohjälte, höfding på Fyn. Han uppfostrade Harald Blåtands son Sven Tveskägg och eggade i sin ifver för den gamla hedendomen denne till strid mot fadern, som stupade för P:s hand. P. drog därefter till Jomsborg, gaf lagar åt vikingasamfundet därstädes och dog kort därpå. Så förtäljer Jomsvikingasagan. Denne P. är hjälten i öhlenschlägers sorgespel "Palnatoke". - Andra sagor, anförda af Saxo, om en utmärkt skytt vid namn Toke, hans strid med konungen och hans nedskjutande medelst pilskott af ett äpple från sonens hufvud samt hans skidlöpning utför en bergbrant återfinnas i något afvikande gestalt hos andra germanska folk (England, Holstein) och ligga till grund äfven för sagan om Vilhelm Tell. Jfr F. Schiern, "Et nordisk sägns vandringer" (1840), och F. Khull, "Die geschichte Palnatokis und der Jomsburger" (1892). E. Ebg.* Palne Eriksson. Se Helgeandsholms beslut. Palo Alto [pa'låu ä'ltåu]:, stad i nordamerikanska staten Kalifornien, vid södra pacifikbanan, 54 km. s. om S. Francisco. 4,486 inv. (1910). Utanför staden ligger det af mr. och mrs. Leland Stanford 1885 till minne af deras året förut aflidne ende son stiftade Leland Stanford j:r university, som öppnades 1891. (Se därom Stanford university.) Palo del Colle [palå del kå'lle], stad i italienska prov. Bari (Apulien), v. s. v. om Bari. 12,683 inv. (1901). Vin-, mandel- och olivodling. J.F. N. Palolomasken, Eunice viridis Gr., zool., hör till klassen ringmaskar (se d. o.) och utgör ett af de märkligaste exemplen på en organism, hvars lifshistoria bestämmes af kosmiska inflytanden. På många af Söderhafsöarna, såsom Samoa-, Fidji-, Tongaöarna, uppträda på bestämda tider oerhörda mängder af maskar, som uppsamlas af infödingarna och förtäras, råa eller stekta, som en utsökt läckerhet. Palolons framkropp sitter fast i korallrefvens håligheter och lämnar dessa aldrig, den bakre kroppsdelen innehåller i särskildt förenade segment könsprodukterna, och när dessa mognat, lossnar denna del från framkroppen och svärmar under lifliga, svängande rörelser i horisontalplanet ut på hafsytan; storleken af dessa stycken växlar mellan 6 och 40 cm. Sedan lossna segmenten från hvarandra, ägg och sperma blandas, och befruktningen inträder, gifvande upphof till nya individer, som i sin ordning återvända till gömslena i korallrefven för att nå sin fulla utveckling. Det egendomligaste i hela företeelsen torde vara det förhållandet, att den inträder ej blott under några bestämda månader, utan på tider, som på dagen och timmen kunna beräknas af infödingarna. Månaderna äro för Samoa oktober och november och