1383 Paludan-Paludan-Miiller 1384 Trajanus' båge. Under kejsartiden var det endast monarken, som fick bära paludamentum, då vanligen kallad purpura. Att "anlägga purpurn" är sålunda detsamma som att bli kejsare. R.Tdh. (J. C.) Pa'ludan, Julius, dansk litteraturhistoriker, f. 11 aug. 1843, tog 1868 teol. kandidatexamen och blef 1875 filos, doktor, 1884 docent och 1892 professor vid Köpenhamns universitet; var 1888- 1906 medlem af undervisningsinspektionen för de lärda skolorna. Hans viktigaste arbeten röra sig kring den främmande litteraturens inverkan på den danska: Om Holbergs Niels Klim med s&rligt hensyn til tidligere satirer i form af opdigtede og vidunderlige reiser (gradualafh. 1878), Fremmed indflydelse paa den danske nationalliteratur i det 17. og 18. aarh. I. Renaissancebevcegelsen (1887) och Fransk engelsk indflydelse paa Danmarks literatur i Holbergs tidsålder (1913). Han har dessutom skrifvit Danmarks literatur i middelalderen med henblik til det övrige Nordens med fortsättningen Danmarks literatur mellem reformationen og Hol-berg (1896), En overgangsgruppe i nordeuropeisk digtning omkring år 1700 (1909), Mellem semest-rene (1910) samt Det höjer e skolevcesen i Danmark, Norge og Sverig (1885). Hans skarpa angrepp på G. Brändes ha medverkat till, att hans egen verksamhet blifvit mindre erkänd på vissa håll. 1909 blef han led. af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg. E. Ebg. Paludan-Muller. 1. K asp ar Peter P.-M., dansk historiker, f. 25 jan. 1805, d. l juni 1882, tog teol. examen 1827 och magistergraden 1840, blef adjunkt vid Odense skola 1829, öfverlärare där 1843 och rektor i Nykjöbing 1853, slutligen 1872 professor i historia vid Köpenhamns universitet. P. var en af Danmarks mest framstående historiska författare, lika utmärkt genom omfattande lärdom som genom skarpsinnig kritik. Han valde med förkärlek ovanliga ämnen för sina undersökningar, såsom mystiska personer och händelser, och rörde sig ofta med sinnrika gissningar, hvilka han försvarade med kraft och skicklighet. Utom två större skrifter, Grevens feide (1853-54) och De förste konger af den oldenborgske slcegt (1874), utgaf P. en mängd afhandlingar Jens Andersen Beldenak (1837), Cola de Rienzo (1838), Undersögelse om Macchiavelli som skribent (1839), Observationes critica de foedere inter Daniam, Sueciam et Norvegiam icto (1840) - där han vid belysningen af unionsakten 1397 väsentligen stödde sig på den svenske forskaren K. F. Georgiis granskning af denna urkund -, Er kong Carl XII falden ved snigmord? (1847; "Carl XILs död", s. å.), Grif-fenfelds stigen og fald (1878), Frederik III og Korfltz Ulf eld (1879) samt banbrytande Studier til Danmarks historie i det 13:de aarh. (1869-72). Vidare gaf han kritiska bidrag om äldre källskrifter till Danmarks historia, såsom "Den skibyske krö- Vacker som en ung nike" (1858-68), "Saxo" (1877) och om Dansk historiografi i det 18 aarh. (1883). 2. F r e d e r i k (F r i t s) P -M., den föregåendes broder, dansk skald, f. 7 febr. 1809 i Kjerteminde (Fyn), d. 27 dec. 1876 i Köpenhamn, hade från fadern, Aarhusbiskopen Jens P., ärft ett dialektisk-disciplinärt drag, hans ensamhetsbehof och djupt rotade odödlighetshopp ; den finkänsliga, svärmiskt öf-verspända, slutligen sinnessjuka modern (f. Ko-senstand-Goiske) hade gett honom i arf sensibiliteten, själsoron och den poetiska begåfnin-gen. Student 1828, tog P. 1835 på faderns önskan juridisk examen, men det var poesien, som lockade hans håg och blef hans kall. Adonis, blef han snart damernas gunstling i de köpenhamnska och provinsiella kretsar, dit hans börd och bildning, kvickhet och älskvärdhet banade vägen. Han genomlefde några ungdomsår, hvari "wein, weib und gesang" spelade in ej mindre än de med forcerad ifver bedrifna litterära studierna, versskrifningen och det tidigt vaknande grubblet öfver lifvets och dödens gåtor. Redligt sträfvade han att komma till klarhet öfver sig själf, och i denna utveckling var hans förtroliga umgänge med tre kvinnliga släktingar (hans mors kusiner), döttrar till professor Borch i Sorö, af ingripande betydelse. Till en början trädde de båda äldre i förgrunden, nämligen Andrea Hansteen, såsom hans "biktmoder", och den vackra, romantiska Henriette Fride-richsen, föremål för hans lif s stora passion och "bruden i hans diktning". Men Charite Borch, den yngsta, i mycket olik systrarna och flera år äldre än P., blef 1838 hans maka. Han hade då en rik poetisk produktion bakom sig och hade genomgått en allvarlig kris, som tryckte sin prägel på hela hans personlighet. Sin första stora framgång vann P. med den tjusande poetiska berättelsen Danserinden (1833), en för hans danska samtid ovanligt djärf och realistisk framställning af den erotiska passionen. Anslaget påminner närmast om Bournonvilles baletter, men intrycken från Byrons "Don Juan" äro förhärskande. Formen är den speciella Byron-stansen: de epigrammatiskt tillspetsade stroferna äro öfverspunna med ett fint nät af satirisk-spekulativa reflexioner; händelseförlopp, situationer och figurteckning erinra afgjordt om den engelska förebilden, och byronskt är ännu mera förhärligandet af lidelsen. Det verkliga underlaget härrör dock från P:s egen erfarenhet, och Dione, den tragiska hufvudpersonen, är modellerad efter Henriette Friderichsen. Till diktens utomordentliga popularitet bidrogo naturligtvis lyriken, de läckra målningarna och den lätta, dansanta versens charme. Äfven P:s nästa, ytterst omtyckta verk, ett mytologiskt epos Amor och Psyche (1834), visade en så glänsande, mångsidigt metrisk virtuositet, att den personliga undertonen skenbart drunk-nade däri och totalintrycket hotade att bli en. "poe^